Nationalism var rätt vanligt i Israel på Jesu tid; missnöjet mot den romerska ockupationen var stark och ledde då och då till beväpnade uppror (Apg 5:36). Tullindrivare betraktades som syndare och landsförrädare (Matt 9:11) och det var kontroversiellt om man skulle betala skatt till kejsaren eller inte (Matt 22:17). Många hade förhoppningen att den av profetiorna förutspådde Messias, Guds smorde, skulle befria Israel från romarna genom väpnad strid.
Jesus menade sig vara Messias (Matt 16:16-17) men Han var inte en väpnad, nationalistisk revolutionär. Han accepterade skatt till kejsaren så länge människor gav sitt liv till Gud (Matt 22:21). Han undervisade om att Guds Rike inte är det jordiska Israel utan ett himmelskt rike som både hedningar och judar måste omvända sig för att få inträde till. Han drev inte en nationalistisk agenda utan talade om ickevåld, att älska sina fiender (Matt 5:44) och att inte söka politisk makt (Matt 20:26).
Hans lärjungar drev på samma sätt inte en nationalistisk kamp, man underordnade sig det romerska ledarskapet även när den förföljde en (Rom 13:1-7). Var detta då patriotism, dvs. ett hyllande och en lojalitetsförklaring till ens stat utan nationalismens krav på att den måste följa kulturella och språkliga gränser? Nej, hyllningar och patriotisk romantik är helt frånvarande i Nya Testamentet, istället skymtar en svidande regimkritik när Petrus talar om Rom som Babylon (1 Petr 5:13), eller Lukas bitska beskrivning av hur Paulus ”råkade” bli piskad och förnedrad som romersk medborgare i Apg 16:37.
Nu kanske någon invänder att man minsann kan vara patriot och regimkritisk, och förvisso finns det gott om exempel på amerikanska republikaner som hyllar ‘Murrica för sin excellens, militär och härlighet medan de spyr galla över sin president och politiska ledarskap. Men de tidiga kristna var regimkritiska utan att hylla Imperiet. Tvärtom tog de imperialistiska bilder och språkbruk och applicerade dem på Jesus: Guds son, Herre, konung, frälsare, rike. Kristen underjord har gjort en bra översikt om parallellerna mellan kejsarens kröning och Kristi korsfästelse.
Som jag skrev igår betonade de tidiga kristna att de var himmelska medborgare (Fil 3:20), de kallade sig själva gäster och främlingar på jorden (Hebr 11:13) och längtade till sitt himmelska hemland (Hebr 11:16). Vår lojalitet är himmelsk. Nå, jag fick en kommentar idag på Hela Pingstens facebooksida att det för den sakens skull inte är fel att älska sitt land. Men Bibeln varnar oss för att älska världen och det som är i den (1 Joh 2:15). Vi ska älska Gud och människor, men att älska en stat är besläktat med att älska pengar – en kärlek till något ickelevande som upprättar makt och privilegier – och en sådan kärlek är inte att leka med. Nationalismen är farlig, den förstärker skillnader och gränser samtidigt som den påhejar lojalitet och underkastelse till en organisation byggd på våldsmakt.
Jesus är min Herre, inte Stefan. Jag vill leva och dö för Guds Rike, inte tre guldkronor på en blå sköld. Om den världsliga lagen tvingar mig att göra något som går emot min tro och min efterföljelse till Jesus kommer jag bryta mot lagen. Jag kommer fortsätta att endast prisa Gud och Hans Rike, och det är inte på något sätt okristet utan helt i linje med det bibliska lärjungaskapet. Jag säger som Justinus Martyren (100-160), citerad i Jesus for President av Shane Claiborne:
He called Abraham and commanded him to go out from the country where he was living. With this call He has roused us all, and now we have left the state. We have renounced all things the world offers.
Hela Pingsten 
”Han accepterade skatt till kejsaren så länge människor gav sitt liv till Gud (Matt 22:21). ” Men viftar man med svenska flaggan och firar vår nationaldag, då har man passerat gränsen för det acceptabla. För Jesus var det naturligare att ge pengar till den romerska vapenmakten än att ett par tusen år senare acceptera att vi uppe i norden vill fira våra nationaldagar.
Med reservation för att jag tolkar allt bortitok så är detta alldeles bortitok.
GillaGilla
Det jag firade på nationaldagen var att få leva i ett så demokratiskt och socialt hjälpsamt land. Detta är inget farligt. Däremot är det tokigt att fira Sverige bara för Sveriges skull – detta är en förljugen nationalromantisk idé ur vilket inget gott kommer.
GillaGilla
Tur att du reserverade dig Hans, nationaldagen kan visst firas men inte som SD gänget
inbillar sig. Nationaldagen är till för alla i Sverige att fira enligt deras egen uppfattning.
Ingen mall ska sättas på detta med endast svenska flaggor och kungabesök. Kungen
är en kvarleva från det förgångna och hör inte ihop med ett modernt samhälle enligt
min tolkning, är den sen ”bortitok” enligt rojalister och kristna konservativa så kan jag
inte bry mig mindre oavsett vad Hans och andra tycker.
GillaGilla
Är du inte lite oförsiktig när du i samma stycke slår fast att nationaldagen inte kan firas så som SD-gänget ”inbillar sig” OCH att alla i Sverige ska fira den enligt deras egen uppfattning. Var finns då Sverigedemokraterna?
I Göran Häggs Retorik idag får Alf Svensson ett omnämnande. I slutdebatten före valet 1998 dristade sig Birger Schlaug, då språkrör för Miljöpartiet, att säga: Alla andra partier har idéer som är gamla. Det är bara vi i Miljöpartiet som har nya idéer. Alla ni andra har idéer som är mer än hundra år gamla…”
Göran Hägg: Alf Svensson ropar i bakgrunden, och får efter ett ögonblick kameran på sig. Kvicktänkt, ögonblickets inspiration. En enstaka, hastig replik, men ett mästerverk. Något i stil med: ”Mer än tusen år! Två tusen år Birger!”
Därmed hade Alf Svensson skrattarna på sin sida och Schlaug tappade den – får vi väl säga – röda tråden. Jag kom förstås att tänka på den situationen, när du oförsiktigt gör ett nummer av att monarkin har en lång tradition. Det är främst tradition och kontinuitet som gör vårt samhällsskick både omtyckt och viktigt. Det är också därför socialdemokraterna låtit bli att uppfylla målet att avskaffa monarkin även under tider då de varit i majoritet.
GillaGilla
Tänk jag visste att det skulle bli ett tillrättaläggande från dig, kunde tyvärr inte
korrekturlästa och ändra inlägget i efterhand. Det jag menade (förmodar att du
hade fattat det men inte kunde tygla ditt folkskollärar beteende) var att det inte
är du eller sverigedemokrater/rojalister/konservativa kristna som har monopol
på nationaldagsfirandet och ska tala om vad som är svenskt eller inte. Detta är
fortfarande enligt min egen tolkning.
Vad och hur ni andra firar är mig helt egalt.
GillaGilla
Eftersom jag inte hävdat ett monopol på firandet så har jag inget att försvara eller ”korrekturläsa”.
Genom att säga att monarkin är en kvarleva från det förgångna så bekräftar du det ovedersägliga, att monarkin har en lång tradition. Alltså just det som många ser som en av de främsta fördelarna med monarkin, kontinuiteten.
GillaGilla
På tal om ordets betydelse som du i mästrande ton har nämnt tidigare, det
verkar inte vara så hög prio för dig Hans. Har jag ”gjort ett nummer av att
monarkin har en lång tradition”. Jag har faktiskt inte använt ordet tradition
överhuvudtaget utan uttrycket ”kvarleva från det förgångna” som inte ska
liknas vid traditioner som du felaktigt applicerar på mig.
ulfbjereld.blogspot.com/2010/04/kungamakt-som-patriarkat-och.htm
Har samma syn som ovanstående när det gäller kungahuset.
GillaGilla
Märklig läsförståelse du har, det var jag som lite ironiskt hävdade att jag
inte kunde korrekturläsa mitt inlägg. Nej du har fel om ”kvarleva från det
förgångna”. Det är ingen tradition – tradition är något man vill bevara inte
förkasta. Sen att du påstår att jag oförsiktigt gör ett nummer av detta är
ren lögn från din sida.
Måhända ännu bara ett billigt retoriskt knep från din sida.
GillaGilla
Vår Kungatradition är alltså ingen tradition!
GillaGilla
Min slutkommentar i detta ämne blir att jag utgår från mina preferenser, och de
är forfarande att JAG inte ser kungahuset som en tradition utan en kvarleva
från det förgångna. Du har din tolkning, vi är överens om att vi INTE är
överens punkt.
GillaGilla
Nej, jag har absolut ingen egen tolkning! Det finns alltför många som gör anspråk på egna tolkningar och värderingar av vedertagna begrepp.
GillaGilla