Bloggarkiv

Gud eller staten

pexels-photo-25963

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.” (Upp 7:9f)

Den senaste tiden har fokus riktats mot USA och vad presidenten håller på med där. Mitt i Donald Trumps tal om att göra Amerika great igen och att sätta den amerikanska starten först har tankar kring Gud och nationen snurrat i mitt huvud. På hemmaplan har vi återinförd värnplikt vilket också är en anledning att fundera kring de här frågorna.

I 1930- och 40-talets Tyskland blandades stat och tro allt mer ihop, till den grad att den tyska lutherska kyrkan allt mer blev en nazistisk propagandamaskin. (För den som vill fördjupa sig är Eric Metaxas roman om Dietrich Bonhoeffer ett hett tips.) Historien visar tydligt att det som kristen finns en stor fara i att blanda ihop Guds rike med nationalstaten. Staten är en avgud som det är fruktansvärt lätt att tillbe. Många gånger har vi närmare till att tro att staten ska rädda oss när det krisar än att Gud ska göra det.

I kontrast till detta har vi evangeliet om Jesus. Evangeliet är till sin natur gränsöverskridande. Det finns inga kristna länder, begreppet är i sig självt motsägelsefullt, och vårt mål eller vår längtan ska aldrig vara att skapa ett sådant land. Vårt mål är att tillbe Gud med syskon ”från alla folk och stammar och länder och språk.” Read the rest of this entry

Aletheias SD-teologi bygger inte på Bibeln

David Nyströms debattartikel om den frikyrkliga främligfientligheten har inte bara fått svar från Gunilla Gomér utan också från Daniel Forslund från bloggen Aletheia, som förmodligen är Sveriges största SD-sympatiserande kristna blogg. De har tidigare publicerat en konspirationsteoretisk, SD-hyllande text som jag kritiserat här, här och här. Nå, Forslunds Dagen-artikel, titulerad ”Man kan vara kristen och nationalist”, har en rad problem som jag skulle vilja bemöta:

Forslund hänvisar bara till ett enda bibelord, Apg 17:26, vilket han menar att Bibeln inte ”motsätter sig nationalism”. Bibelordet lyder: ”Av en enda människa har han [Gud] skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo.” Det är en vanlig proof text hos nationalister och invandringskritiker- det är ordet ”gränser” man gillar – och är ett typexempel på när man tar ett bibelord ur sitt sammanhang och tolkar in något som författaren inte menade.

Dessa ord yttras av Paulus i Athen, och hans poäng tydliggörs i vers 27: ”Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss.” Paulus förklarar alltså för grekerna att den Gud han predikar är universell, Han är inte bara relevant för judar. Att få detta att handla om nationalism är helt befängt, eftersom nationalismen är utopisk medan det Paulus uttrycker är realistiskt. Det vill säga, Paulus konstaterar att Gud har bestämt tider och gränser för alla människor och folk. Alla. Ingen exkluderad. Hur än ett land ser ut är det alltså alltid Gud som har bestämt dess gränser och livslängd.

Paulus uttrycker här en liknande tanke som den han senare kom att skriva om i Romarbrevet 13: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom.” Ofta har folk misstolkat det som att Gud tillsatt just vår överhet och om det politiska läget ändras är överheten inte längre gudagiven, men Paulus själva poäng är att alla överheter är insatta av Gud. På samma sätt har Gud definierat alla länders gränser och tider, oavsett om de är mångkulturella (som Romarriket) eller monokulturella, gudsfruktiga eller avgudadyrkande. Och invandring kan inte ändra på det – Paulus är med nationalistiska mått mätt en invandrare när han som turkisk jude yttrar detta i Grekland. Missionsbefallningen (Matt 28:18-20) förutsätter migration, att kristna går ut till nya folk och blir en del av dem. Enligt det judiska tankesätt som Paulus är präglad av är det inte så att invandrare inte blir en del av folket, utan de ska älskas och behandlas som infödda (3 Mos 19:33-34).

Read the rest of this entry

Var säger Bibeln att vi ska vara främlingsfientliga?

var står det

Gästinlägg av Anna Witt.

Ligger i sängen och surfar runt bland vänner och bekanta och ickevänner på Facebook. Jag kan inte låta bli att förundras över xxxxxxx delande av ”högerextrema” och nationalistiska ”nyheter”. Ofta handlar dessa om ”de där som…”

VI och DE inslagen är tydliga. Och vi drabbas alltid av de – i nyhetsinslagen. Ofta är dessa nyheter gamla – att kolla datum är inte av intresse – och fulla av överdrifter och osanningar. Dumheter staplas på varandra. Och xxxxx förfasar sig och går över till SD. Sedan finns ju läsare av Storkens nyheter. Satiriska överdrifter som sväljs utan besinning.

Att gemene man läser och blir sympatisör, det kan jag leva med. Det hör till tidens anda att inte reflektera och förstå sin tid, gentemot historisk.

Dock ryter många faktiskt ifrån och blir motkraft. Dessa blir ofta kallade för vänster——– eller kommunister. Ofta hotade av högerextrem pöbel. Men även idiotförklarade och förminskade av xxxxxxx. Read the rest of this entry

Frånvaron av nationalism i Nya Testamentet

patriot jesus

Nationalism var rätt vanligt i Israel på Jesu tid; missnöjet mot den romerska ockupationen var stark och ledde då och då till beväpnade uppror (Apg 5:36). Tullindrivare betraktades som syndare och landsförrädare (Matt 9:11) och det var kontroversiellt om man skulle betala skatt till kejsaren eller inte (Matt 22:17). Många hade förhoppningen att den av profetiorna förutspådde Messias, Guds smorde, skulle befria Israel från romarna genom väpnad strid.

Jesus menade sig vara Messias (Matt 16:16-17) men Han var inte en väpnad, nationalistisk revolutionär. Han accepterade skatt till kejsaren så länge människor gav sitt liv till Gud (Matt 22:21). Han undervisade om att Guds Rike inte är det jordiska Israel utan ett himmelskt rike som både hedningar och judar måste omvända sig för att få inträde till. Han drev inte en nationalistisk agenda utan talade om ickevåld, att älska sina fiender (Matt 5:44) och att inte söka politisk makt (Matt 20:26).

Hans lärjungar drev på samma sätt inte en nationalistisk kamp, man underordnade sig det romerska ledarskapet även när den förföljde en (Rom 13:1-7). Var detta då patriotism, dvs. ett hyllande och en lojalitetsförklaring till ens stat utan nationalismens krav på att den måste följa kulturella och språkliga gränser? Nej, hyllningar och patriotisk romantik är helt frånvarande i Nya Testamentet, istället skymtar en svidande regimkritik när Petrus talar om Rom som Babylon (1 Petr 5:13), eller Lukas bitska beskrivning av hur Paulus ”råkade” bli piskad och förnedrad som romersk medborgare i Apg 16:37.

Read the rest of this entry

Är SD:s värderingar kristna värderingar?

Jesus som patriot för ett ickesvenskt land

Jesus som patriot för ett ickesvenskt land

I lördags var jag med i Aftonbladet halleluja! De uppmärksammade debatten om huruvida kristna kan/ska/bör stödja Sverigedemokraterna, och jag argumenterade givetvis mot detta då SD:s ideologi strider mot biblisk helgelse som innefattar altruism, gästfrihet, främlingskärlek och ekonomisk utjämning mellan rika och fattiga. Aftonbladet intevjuade mig i ca 20 minuter och av det kom bara några meningar med – formatet i en sådan artikel är ju inte designat för välutvecklade argument utan mer för att markera sin åsikt.

Jag har dock skrivit en längre text som argumenterar mot Martin Kroon, kristen kristdemokrat som har full förståelse för att kristna stödjer SD och som i mångt och mycket skriver under på SD:s världsbild (i Aftonbladet säger han att Jesus nog skulle tyckt att islam var det största hotet mot demokratin sedan nazismen och han säger att det är ett problem att folk har större lojalitet till sin religion än till staten).

Kristna värderingar

I sin debattartikel i Dagen menar Kroon att ”kristna värderingar” går bra ihop med ”att förespråka nationalstaten som en lämplig politisk enhet eller anse att flyktingar och invandrare i stor utsträckning bör anpassa sig till… västerländska värderingar”

Men är kristna värderingar och västerländska värderingar verkligen så lika, och är nationalstaten något kristna kan eller bör propagera för? För en månad sedan skrev representanter för många olika kristna ungdomsförbund en debattartikel i Expressen (26/12 2014) där de kritiserade hur begreppet ”kristna värderingar” ofta används för att saluföra åsikter som de inte alls håller med om. De skrev:

”Kristna värderingar är inte detsamma som att bevara gamla fina traditioner, att hålla på invanda hierarkier för sakens skull och att bara hjälpa dem som befinner sig ”innanför” vår grupp. För oss är Jesus Kristus den som personifierar kristna värderingar: en Gud som valde att bli människa för att visa sin kärlek till ALLA människor och den värld Gud skapat.”

Read the rest of this entry

Björns svenska folk

Björn Söder (SD)

Björn Söder (SD)

De flesta har hört andre vice talman Björn Söders (SD) uttalanden om att samer, judar och kurder inte tillhör den svenska nationen. En jude behöver lämna ”sin judiska identitet” för att bli svensk nationsmässigt. Söder betonar dock att judar och samer fortfarande får vara medborgare (som om någon ifrågasatt det? Eller?) med hänvisning till de erkända nationella minoriteterna i Sverige. En ”nation” som han pekar ut som dock inte har denna status och som han framställer i negativa ordalag är den ”arabiska nationen”. När ickesvenska ”nationer” blir för många så blir det ett problem enligt Söder, och därför ska dessa begränsas.

Som många har påpekat så säger Söder bara vad som står i SD:s principprogram, partiets officiella syn på folk och nationer:

Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ett intresseparti för svenskar

Med denna definition kan inte en same exempelvis vara svensk om han/hon inte gör avkall på sin samiska kultur, språk och identitiet och istället anpassar sig efter majoritetssamhället. Detta gör att den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén paradoxalt nog menar att Söder har rätt – samer är inte svenskar nationsmässigt sett, men medborgarmässigt.

Skillnaden mellan de båda är att medan Åhrén därför förespråkar ett mångkulturellt samhälle där samisk kultur och identitet ska värnas, argumenterar Söder för att samer, judar och tornedalingar är undantag från regeln om att ickesvenska kulturer ska motarbetas och assimileras – ätas upp – av den svenska kulturen. Principprogrammet säger: Read the rest of this entry

Varför kristna inte ska vara nationalister

Jag gick igenom predikningar jag spelat in häromdagen och fann denna guldklimp från en ”Kom in – gå ut”-gudstjänst i min församling (där vi först är inne en timme och sen går ut och evangeliserar en timme). Jag talade då om hur Bibeln tydligt uppmanar oss att älska invandrare, betrakta dem som infödda och motarbeta alla former av förtryck mot dem (2 Mos 22:21, 3 Mos 19:33-34), och jag pekade på att när Gud säger detta till Israel påminner Han dem ofta om att de själva var invandrare i Egypten. Denna invandraridentitet behöll Israel intressant nog även när de intagit Kanaans land, i 1 Krön 29:14 ser vi till exempel hur David beskriver sitt folk som ”främlingar och gäster på jorden”.

Samma terminiologi används i Hebreerbrevet 11 där vi får reda på att det sanna förlovade landet inte är en jordplätt i Mellanöstern utan himmelriket: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11:13-16).

Himlens befolkning

Himlens befolkning

Vårt hemland är Himlen! ”Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” (Fil 3:20). Vi hör egentligen inte hemma här på jorden, för vi är utomjordingar. Liksom Israel levde i exil i Babylon, så lever vi i exil här. Därför beskriver Petrus Rom som Babylon (1 Petr 5:13) och han säger att kyrkan lever kringspridd som främlingar bland jordens riken (1 Petr 1:1). Jakob kallar församlingen för ”de tolv stammarna i förskingringen”, vilket visar att han såg på kyrkan som det nya Israel, som levde i diaspora.

Slutsatsen av allt detta är att nationalism är väldigt onaturligt för en kristen. Vi är himmelska medborgare, på besök i ett annat land. Vi vill det inget illa utan välsignar alla här, men vår lojalitet är till Guds Rike. Främlingsfientlighet är en omöjlighet för oss, för då måste vi vara fientliga mot oss själva. Himlen är extremt mångkulturell, alla folk, stammar och språk finns representerade (Upp 7:9). Himlen är inte svensk. Halleluja!

Mot nationalstater, men för Palestina?

image

Så mina inlägg om antinationalism och Guds gränslösa Rike har väckt lite reaktioner, inte minst från kristna Sverigedemokrater som bland annat påstår att jag är en kulturmarxist som försöker införa en global diktatur som leds av antikrist. Andra tolkar mina inlägg om Israel, löfteslandet och konflikten i Mellanöstern som att jag är för en palestinsk nationalstat i Mellanöstern och frågar sig hur i all världen det går ihop med antinationalism?

Jag vill se Guds Rike spridas på jorden. Såväl pingstdagen (Apg 2:1-4) som Johannes uppenbarelse (Upp 7:9) visar tydligt att Guds Rike är mångspråkigt och fyllt av olika stammar och språk, Guds Rike känner inga gränser utan här är alla ett i Kristus. När vi blir födda på nytt tillhör vi världens största familj, vi blir medborgare i Himlen (Fil 3:20) och vår hemstad är det Nya Jerusalem (Upp 21:10). Vi som tror på Messias ingår i Guds förbundsfolk och vandrar mot det himmelska löfteslandet. Hebreerbrevet uttrycker det strålande:

I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.  I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte.  Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. […]

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.  De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.  Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit.  Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. (Hebr 11:8-10, 13-16)

Det utlovade landet är alltså enligt Hebreerbrevets författare Himlen, med det Nya Jerusalem som huvudstad, och där är vi kristna medborgare. Vi är gäster och främlingar på jorden. Vi lever i exil i Babylon. Och som Jeremia säger ska vi önska vår stads bästa (Jer 29:7), men vi längtar ständigt hem till det himmelska Sion.

Read the rest of this entry

Vad är det för fel med att bränna flaggan?

De Geers konstverk

De Geers konstverk

I Apostlagärningarna står det om hur evangeliet hade stor framgång när Paulus kom till Efesus. Många blev helade och befriade från onda andar bara genom att röra klädesplagg som hade kommit i kontakt med aposteln (Apg 19:12), och stora skaror vände om från kulten av gudinnan Artemis och allehanda ockultism till att tro på Jesus istället. Och detta demonstrerade det på ett, med våra ögon, ganska provokativt sätt: ”Åtskilliga av dem som hade bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer.” (19:19)

Idag förknippas bokbål med censur och auktoritärt styre, framför allt för att det har använts som medel för censur och auktoritärt styre. Att bränna saker som är heliga för människor kan också vara en stor provokation, som när pastorn Terry Jones brände ett hundratal exemplar av Koranen. Samtidigt bör man göra en skillnad på stater och individer, på människor som har personliga erfarenheter av en religion eller ideologi jämfört med de som från ett utifrånperspektiv vill markera sin kritik. De nykristna i Efesus hade själva bedrivit trolldom, och då de tyckte att det var skit jämfört med Jesus så valde de själva att bränna sina egna böcker. De utgjorde ingen förtryckande, censurerande regim utan privatpersoner som var trötta på ockultism.

Vidare tror jag att själva brännandet är betingat hos många att vara dåligt just på grund av att det är förknippat med nazister och islamofobiska pastorer. Om konvertiterna i Efesus hade slängt sina ockulta böcker i Medelhavet istället hade det med våra ögon nog inte vara lika kontroversiellt som bokbålet, trots att det i princip är exakt samma handling med olika tillvägagångssätt. Att bränna en flagga är egentligen samma sak som att kasta den i soptunnan, men något gör att vi ryggar tillbaka på just flaggbränning.

Read the rest of this entry

Nationaldagen vs Pingstdagen

Den kristna flaggan

Den kristna flaggan

Vissa år kommer 6 juni och pingst ganska nära inpå varandra (i år är det ju bara två dagars mellanrum) vilket leder till ett ganska obekvämt dilemma för många av landets kristna. Pingst är ju som bekant den mest ofirade högtiden vi har och de flesta inom Sveriges kristenhet är nog ganska medvetna om hur pinsamt det egentligen är att 6 juni fira Sverige med buller och bång, flaggviftning och folkfest, för att sedan 8 juni fira pingsten med inte mycket mer än ett Gudstjänstbesök.

Det här är rätt trist. Ni vet ju att jag gillar pingsten. Den allra första församlingen i Jerusalem som föddes på pingstdagen genom Andens kraft, en eldig predikan och en radikal egendomsgemenskap var inte en abnorm avart utan modellen för hur alla kyrkor ska se ut. Pingsten är kyrkans födelsedag och hon förtjänar all uppmärksamhet särskilt när vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. Fatta mig rätt, jag argumenterar inte för att vi ska lobba för traditioner där vi varje pingstdag hänger upp små eldstungor i ett träd och äter duvformade chokladpraliner medan vi tittat på Kalle Anka – men vi måste uppmärksamma pingsten mer.

Samhället väljer dock att uppmärksamma nationaldagen mer. 6 juni blev helgdag för några år sedan, och ni minns väl vilken helgdag den ersatte? Just det, annandag pingst. Efter detta har väldigt många politiker lagt ner mycket tid och energi på att vända svenskarnas traditionellt sett kalla förhållande till nationaldagen till att få oss att ”hylla” landet. Och det funkar! Nationaldagsfirandet växer, fler och fler viftar tygstycken, sjunger ”jag vill dö i Norden” och ägnar en hel dag åt Sverige, Sverige, Sverige. Och hoppsan, där slank SD in i Riksdagen.

Vad håller vi på med egentligen? Varför vill de att vi ska fira dagen då diktatorn Vasa red in i Stockholm efter att ha dödat massa danskar? Varför var man inte nöjd när ingen tänkte på nationaldagen och SD hade 0,001 %? Argumentationen för nationaldagsfirandet är grumliga: ”Ja, men det är väl klart att man gillar sitt land…” – ”Man är ju inte rasist bara för att man viftar på flaggan.” – ”Vadå? Är du inte tacksam för vår fina frihet och demokrati?”

Read the rest of this entry

Bojkotta nationaldagen

Jag firar verkligen inte denna ogudaktiga och obibliska dag, eftersom hyllandet av en specifik nationalstat går rakt emot Guds Rikes principer. Detta är dock ganska kontroversiellt har jag upptäckt, och jag har haft långa diskussioner om detta på Facebook idag. Här är några vanliga invändningar och min respons på dem:

Det finns väl inga problem med att kristna är glada för och välsignar det land de bor i?

Statens enda maktmedel är våld. Det är en organisation med våldsmonopol inom ett visst territorium som utövar makt över individer genom att hota om och använda våld. Guds Rike är däremit ickevåldsligt och är inte av denna världen (Joh 18). Därmed är Guds Rike och ett världsligt rike oförenliga. Nationalismen med dess tillhörande flagga, sång och dag är obiblisk. Den uppstod på medeltiden för att motivera till krig, imperialism och lojalitet till diktatorn. En kristen kan inte vara nationalist, för då lämnar man Guds Rikes ickevåldsliga och internationalistiska principer.

”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er.” (Matt 20:25-26).

”De [kristna] handlar alla mot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung.” (Apg 17:7).

Kristna är främlingar på jorden (1 Petr 1:1, Hebr 11:13), och medborgare i Himlen (Fil 3:20). Vår huvudstad är det Himmelska Jerusalem (Upp 21:2, Hebr 11:16), vår nationalsång Fader vår (Matt 6), vår nationaldag pingsten (Apg 2). Kristna som firar diktatorn Vasas kröning mer än pingstdagen ägnar sig närmast åt landsförräderi.

Read the rest of this entry

Vem är mest skyldig till Breiviks brott – SD eller Jesus?

Blommor utanför Oslo domkyrka efter massakern

Blommor utanför Oslo domkyrka efter massakern

Det är framför allt två stora grupperingar i Sverige som nu ivrigt försöker argumentera för att de inte delar samma tankesätt som Breivik – SD och kyrkan. SD därför att Breivik använder deras retorik (islamisering, mångkulturalism, kulturvänster etc) och hänvisar till dem flera gånger i sitt manifest, kyrkan därför att han är kristen, han har ”läst Bibeln från pärm till pärm” och känner sig hemma i de norska statskyrkan, även om han har dragning åt det katolska hållet.

Då hamnar man i en intressant position som ickenationalistisk kristen. Å ena sidan vill jag göra paralleller mellan Breivik och SD, å andra sidan vill jag inte att någon ska göra paralleller mellan Breivik och mig. Plötsligt sitter jag i samma sits som många Sverigedemokrater, när jag som inte vill mörda någon kopplas ihop med en mördare (vilket också är den sits muslimer hamnar i när islamistiska terrorister uppmärksammas).

Dock finns det en rejäl skillnad mellan Breiviks koppling till SD och till Jesus. Jag tror att väldigt få på allvar tror att Breiviks världsbild där norsk ”ultranationalism” är det goda som hotas av islamiseringen vilken en kulturmarxistisk elit släpper in, kommer från Bibeln. Nationalism, islam och kulturmarxism finns inte i Bibeln. Och för att ha läst Bibeln från pärm till pärm citerar Breivik heller aldrig Bibeln för att argumentera för detta. Han hänvisar till främlingsfientliga tänkare runtom i Europa, bland annat Sverigedemokraterna. Denna rapport från Expo ger en bra bild på Counterjihad-rörelsen som Breiviks ideologi bottnar i. Medan Breivik kallar sig ultranationalist säger han också att han inte är ”speciellt religiös”.

Read the rest of this entry

Nationaldagen vs pingstdagen

Vissa år kommer 6 juni och pingst ganska nära inpå varandra (i år är det bara fem dagars mellanrum) vilket leder till ett ganska obekvämt dilemma för många av landets kristna. Pingst är ju som bekant den mest ofirade högtiden vi har och de flesta inom Sveriges kristenhet är nog ganska medvetna om hur pinsamt det egentligen är att 6 juni fira Sverige med buller och bång, flaggviftning och folkfest, för att sedan 12 juni fira pingsten med inte mycket mer än ett Gudstjänstbesök.

Det här är rätt trist. Ni vet att jag gillar pingsten. Det finns många anledningar till det, men en av dem är att medan julen och påsken har fokus på två hörnstenar för den kristna läran och teologin – inkarnationen och försoningen – handlar pingsten om hur kyrkan ska se ut, hur kristna ska leva ut sin tro. Den allra första församlingen i Jerusalem som föddes på pingstdagen genom Andens kraft, en eldig predikan och en radikal egendomsgemenskap var inte en abnorm avart utan modellen för hur alla kyrkor ska se ut. Pingsten är kyrkans födelsedag och hon förtjänar all uppmärksamhet särskilt när vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. Fatta mig rätt, jag argumenterar inte för att vi ska lobba för traditioner där vi varje pingstdag hänger upp små eldstungor i ett träd och äter duvformade chokladpraliner framför Kalle Anka – men vi måste uppmärksamma pingsten mer.

Read the rest of this entry

Guds Rike: Evigt liv, karismatik, fred och rättvisa

Det centrala i Jesu förkunnelse var Guds Rike. ”Jesus vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket.” (Matt 4:23) ”Han sade: ‘Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!'” (Mark 1:15). Det är väldigt viktigt att vi förstår vad Guds Rike innebär, att vi predikar det vidare och inte minst att vi ser till att vi blir medborgare i det riket.

Lyckligtvis är det inte särskilt svårt att lista ut vad Guds Rike är – det är Himlen. De allra flesta gångerna termen används i Bibeln syftar det på den plats där vi kommer tillbringa evigt liv med Gud om vi vänder om från våra synder och lämnar över dem till Jesus. Matteus kallar det ofta för ”Himmelriket”. Jesus kom till jorden för att dö för oss så att vi skulle få evigt liv och träda in i Guds sfär – Hans Rike. Så kunde Paulus skriva i slutet av hans liv när han visste att han skulle bli avrättad för sin tros skull: ”Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen.” (2 Tim 4:18)

Read the rest of this entry

Applåder till amerikansk nationalism

Dagen berättar om hur Goeorge W. Bush samtalade om ledarskap med Rick Warren i hans megakyrka. Det är tydligt att även om den nymonastsika kristna rörelsen i USA gått framåt med sin kritik mot den neoimperialism och militanta nationalism landet ägnar sig åt finns det många kristna som fortfarande ser detta som något gott. Bush säger bland annat: ”Min poäng till fienden var: du kan inte skrämma oss. Du kan spränga så många oskyldiga du vill, du kommer inte skada Amerikas Förenta Staters vilja och…” – där fick han ta en paus för alla applåder han fick. Han sa också ”Det ultimata sättet att skydda oss själva är att sprida friheten och marginalisera dem som hatar. Vi borde inte förvånas över vad människor är beredda att offra för sin frihet. Friheten kommer att stanna om USA håller fast vid sina principer.” med tillägget att frihet kommer från den Allsmäktige – vilket gav stående ovationer.

Be för kyrkan i USA, som påverkar så många både andligt, politiskt och ekonomiskt. Be att kärlek och inte ”marginalisering” av fienden, Guds vilja istället för statens vilja och Jesu tjänande ledarskap och inte presidentens våldsanvändande ledarskap predikas i amerikanska kyrkor. Be för Warren, Bush och de som besökte mötet. Be att USA drabbas av en ny Azusaväckelse som likt den tidiga amerikanska pingströrelsen predikar pacifism.