Varför jag vill fly Sverige och leva någon annanstans

Processed with VSCOcam with a6 preset

Scen 1: * Berättarröst*
– Tiden var inne för nya strukturer i 70-talets Sverige. Dåtidens politiker ville bort från omoderna familjestrukturer, som styrde det sätt folket levde och gjorde sig beroende av varandra, till individuellt oberoende. Det var dags att fria kvinnan från mannen, de äldre från barnen och tonåringar från sina föräldrar.
* Olof Palme*
– Principen är självklar. Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare. Det gäller att skapa ekonomiska och sociala villkor som gör en oberoende som individ.

Scen 2: *Kvinna, 30-årsåldern, gungar sitt yngsta barn på bostadsområdets lekplats*
Jag tänkte att det vore bättre att skaffa barn själv och ta det lite lugnt med partnerletandet. Det var inte så viktigt helt enkelt… Eller inte viktigt alls. Det var barnen jag längtade efter inte ett förhållande. Även om jag drömt om barn har det aldrig skrämt mig att vara ensam…

Scen 3: * Personal från Dödsboutredningsenheten ringer på dörrklockan till en höghuslägenhet någonstans i Sverige. De låser upp och kliver in i den smutsiga lägenheten. På golvet ligger gamla reklamblad och i fönstren vissna blommor. Under lampsockeln i taket hänger ett avslitet plastrep. *
* Mannen*
– Det här är en person som… tagit livet av sig för cirka två år sen. Det uppdagades för inte så länge sen. Man kan undra hur det kommer sig att en person har legat död två år i lägenheten. En stor del förklaras med autogirotjänsterna. Räkningarna kommer in och betalas automatiskt. Så ingen reagerar, ingen märker något.
* Kvinnan*
-Vilken ironi att betala räkningar efter döden… Jag undrar ibland varför vi är så olyckliga i det här överflödet av allt. Alla drar åt sitt håll. Ifall man är sjuk eller inte orkar med något så fixas det genom ett offentligt sätt. Man kan inte gråta i någons armar man måste ansöka om något istället.

Scen 4: * Nhela från Syrien, SFI-lärare*
– Svenskar är inte rasister. Svenskar är ändå mycket mänskliga och tänker mycket på andra människor. Men problemet är att de vill hålla det på avstånd och inte ha det för nära inpå sig. Svenskar lever individuellt, individen är i centrum –  inget mer.  Du tänker inte ens på din bror eller på din mamma. Så fort individen är myndig är det du som gäller, ingen annan. Man ser ju många människor bo ensamma. Jag vet inte om de är lyckliga om man lever ensam, för min del tror jag inte det, jag skulle inte kunna leva en dag ensam.

Detta är några återberättade scener från SVT:s dokumentär The Swedish theory of love.

Mer än 40 år efter manifestet lever nästan hälften av oss ensamma, den högsta siffran i världen. Dessutom dör var fjärde svensk ensam. Utifrån ses Sverige som ett paradis där människor riskerar livet för att få del av. Det som framkommer ur dokumentären är en bitter sanning. Den storslagna visionen av frihet har blivit isolering. Oberoende har blivit en oförmåga till samarbete och självständighet en slags jag-centrerad avskärmning från andra människor.

Zygmunt Bauman, 90-årig polsk sociolog, säger såhär i dokumentären:

Du har allt. Du har tillräckligt gott ställt för att slippa hunger, elände och fattigdom. Men något du inte har som staten inte kan hjälpa till med, eller politikerna, är att vara bland andra människor-  vara en i gruppen. Det får du klara själv.
Människor som tränats att vara självständiga förlorar förmågan att leva tillsammans med andra. För du har redan berövats förmågan att umgås. Det är fruktansvärt tröttande. Det kräver ett stort engagemang och mycket kraft. Du ska förhandla fram och tillbaka, diskutera, komma överens, åstadkomma något. Självständigheten berövar oss förmågan att göra just det. Ju självständigare vi blir, desto svårare är det att släppa oberoendet och ersätta det med ett mycket behagligt ömsesidigt beroende. Bortom självständigheten finns inte lycka utan tomhet, ett liv utan mening och en fullständigt ofattbar tristess.

 I ett land där självständigheten står främst… Var finns Gud och vad betyder han för den oberoende människan?

Gud blir antingen irrelevant eller en konkurrent som berövar människan sin frihet och omyndigförklarar henne. Människan måste ställa sig under Gud och i det blir hon ofri. Det berövar jaget från centrum när någon annan tar platsen. Problemet är att denna betydelse av frihet ställer sig emot tanken att leva i trogen gemenskap. Som Bauman konstaterar berövar självständigheten förmågan till ömsesidigt beroende. Både med människor och med Gud.

Vad handlar då Guds frihet om?

Guds frihet kommer som en gåva till människan. Det är inte en maktkamp utan en inbjudan. Friheten är snarare att befrias från sitt jag för att kunna älska. Ju mer människan överlåter sig desto friare blir hon från sin självupptagenhet och kan aktivt göra det goda och växa i att kunna älska. Vi lär oss att älska genom att lära känna Gud (1 Joh 4:19). Gud blir alltså inte en konkurrent utan mer som en förälder som på alla sätt hjälper sitt barn.

Som Guds barn har riktningen skiftats från att söka kontroll, oberoende och självständighet till att växa i tjänande, kärlek och beroende. Om jag vill växa i kärlek är svaret inte att leva avskilt utan att leva nära varandra, kompromissa, samarbeta och anpassa.

När jag såg The Swedish theory of love första gången ville jag ärligt talat fly landet och leva någonstans i Afrika där dessa värderingarna skiljer sig mest från Sverige. Det blev tydligt hur mycket som går förlorat genom att leva som oberoende. I Sverige gråter man inte i någons armar utan ansöker om statlig hjälp istället, som kvinnan från Dödsboenheten berättade ovan. Bauman säger att slutet på den oberoendes livsväg är tomhet, meningslöshet och fullständig tristess. Men istället för att flytta av den anledningen vill jag istället stanna, välja gemenskap och steg gör steg ändra om riktningen. Några steg kan vara att välja kollektiv istället för ett ensamboende eller att sluta undvika oliktänkande människor. För tänk bara hur mycket vi missar när vi håller varandra på avstånd och aldrig riktigt möts.

Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.
(Gal 5:13)

Vad tänker du om detta? Stämmer den bild dokumentären skildrar överens med dina erfarenheter av att leva i Sverige? Känner du igen dig i baksidorna? Har du fler perspektiv än det jag skrivit om?

The Swedish theory of love sänds fram till april 2017 och kan bara ses i Sverige.

 

About Sara

För cirka två år sedan tog jag steget som Gud så länge talat om – att läsa teologi och tränas till ledare i församling. Mitt förhållande till ledarskap var lite en skräckblandad förtjusning- livrädd men taggad. Jag började läsa Akademi för Ledarskap och Teologi i Göteborg och praktiserade samtidigt i min hemförsamling i Ulricehamn som ungdomsledare. Nu har jag nästan läst tre terminer och älskar det! Jag kan prata hur länge som helst om det jag ser och har sett Gud göra. Jag brinner för den frihet vi har i honom och hur Jesus är den häftigaste person jag känner- jag önskar fler fick lära känna honom!

Posted on 30 november, 2016, in Evangelisation och mission, Kyrka och teologi and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 9 kommentarer.

  1. Stig Gunnarsson

    Kommentar raderad pga dumheter. /Micael

    Gilla

  2. Jättebra skrivet! Tänkvärt nu i decembermörkret.

    Gilla

  3. Tack, Sara, för att du sprider budskapet. Jag har ännu inte sett dokumentären själv, men levt igenom hela samhällsförändringen. Vi är många som undrar hur detta kunde bli verklighet, och hur detta kunde komma att bli kyrkans livsstil?

    Men svaret på problemet, vad är det? Är det kollektiv som gäller, t.ex.? Jag tror inte det, för jag ser hur många kollektiv blir dels instängda i sig själva, dels hur många kollektiv egentligen bara blir en boendeform för flera ensamma i en bostad. ”Dubbel-individualistiska”, liksom.

    Själv bodde jag ensam när jag lämnade föräldrahemmet, men i en tight och levande kompisgemenskap. Vi träffades i stort sett varje dag. Minst två gånger i veckan organiserat, i olika församlingsaktiviteter, dessutom massor på egna initiativ. Ingen ensamhet fanns, för oss, fast vi bodde ensamma. Detta var tidigt 80-tal, då jag gick på universitet.

    Nu…ser jag inte att unga människor umgås. Facebook etc, visst, men _verklig_ gemenskap och umgänge har en äckligt mycket mindre plats idag än förr. Inte minst bland Guds folk!

    Svaret på problemet är, som vanligt, att älska Gud av allt vi har och är, och vår nästa som oss själva. Men vad krävs för att vi ska slita bojorna av samhällets förväntningar och bryta oss in i gemenskap, igen?

    Gilla

    • Tack för ditt perspektiv, Aquilaxryaetos.
      Verkligen, svaret på problemet är givetvis inte så enkelt som val av boendesituation. Som du säger är det viktigaste att älska Gud och vår nästa. Min egen och kommande generationer behöver lära oss och tränas i gemenskap— det kommer inte naturligt och vi har växt in och vant oss vid olika former än tidigare generationerna. Jag lärde mig exempelvis en hel del om gemenskap när jag besökte Kongo-Kinshasa för några år sedan. Min förundran låg speciellt i hur de inte tycktes tröttna på varandra och att det alltid fanns saker att prata om. Men människan är otroligt anpassningsbar. Går det att vänja sig vid att vara självständig går det även att vänja sig vid att vara beroende av varandra hur lång tid det än kommer ta.

      Gilla

  4. Tack Sara för ditt referat av filmen. Jag såg den själv för några veckor sedan och blev väldigt berörd. Jag tycker att Bauman sammanfattar det väldigt bra på slutet och särskilt gillar jag den här meningen: ”Människor som tränats att vara självständiga förlorar förmågan att leva tillsammans med andra.” Den beskriver precis vad som har hänt i Sverige (och tyvärr även i svensk kristenhet) under de senaste 50 åren. Jag är själv född 1959 så jag har varit med på hela resan.

    Men jag hoppas verkligen att du inte flyr Sverige, utan att du stannar kvar och bygger församlingar som är en motkultur och pekar på ett annat sätt att leva i gemenskap. Att leva i gemenskap och dela livet med varandra är en av de största utmaningarna i Sverige idag och det är nödvändigt om vi ska vittna om Guds rike. Ge inte upp den visionen!

    I svensk väckelsetradition har vi fokuserat mycket på frälsningen och individens relation till Gud. På 1800-talet fanns det en gemenskapsstruktur i samhället och det här med gemenskap fungerade ganska bra ändå, utan att man behövde undervisa om det eller skriva om det särskilt mycket. Så är det inte längre. Nu måste vi uppmärksamma att Bibeln talar lika mycket om att älska varandra som att älska Gud. Att det finns lika mycket undervisning i Bibeln om hur vi ska relatera till varandra och andra, som till hur vi ska relatera till Gud. Som kristna ledare idag måste vi undervisa om gemenskap och vi måste bygga gemenskap på ett målmedvetet sätt (och själva leva som vi lär förstås). Det kommer nämligen inte av sig självt och det finns inte i kulturen. Det flesta av oss och dem som kommer till tro har redan förlorat förmågan att leva tillsammans med andra, som Bauman säger.

    För mig och den gemenskap jag lever i har den anabaptistiska traditionen och dess betoning på gemenskap varit en stor hjälp att hitta verktyg för att leva i gemenskap. Där finns mycket god litteratur och en tradition av att ta fram detta perspektiv i Bibelns texter.

    Jag hoppas och ber att många församlingar i Sverige ska vara annorlunda platser för gemenskap. Det behöver vi i Sverige idag.

    Jag har skrivit mycket om gemenskap på min blogg. Läs gärna den här texten om du vill: http://barnabasbloggen.blogspot.se/2008/10/leva-i-gemenskap-tio-praktiska-tips.html

    Lycka till!

    Gilla

    • Tack, Jonas Melin, för de fantastiska tipsen på din blogg och det du skriver här. Oerhört viktigt att leva som en familj och dela på allt det en familj delar på i en församling. Idag måste vi tränas i gemenskap och som du skriver var det självklart på ett helt annat sätt under 1800-talet som inte är givet idag. Sen har vi fantastiska Gud som på alla sätt vill hjälpa oss. Att han är gemenskap i sig själv är en hoppfull sanning och ett ankare för en sådan som mig som helst tar flyktvägen. Men det kommer jag inte göra. 🙂

      Jag delar din bön om att många församlingar i Sverige ska vara annorlunda platser för gemenskap. Gud välsigne dig!

      Gilla

  5. Jag tror detta är sant för vissa, men vi i Sverige är mer lika människor i Afrika än du tror. I de stora städerna i Afrika är det väldigt likt de stora städerna i Sverige. Och svensk glesbygd är lik afrikansk glesbygd. Jag kände mig genast hemma i Tanzania för de har rpecis samma seder som vi i nordligaste Sverige på alla sätt.

    Familjer splittras även där och den föreningskultur som råder i Sverige, där ensamma kan mötas är inet lika stark där som här. Men blir barn föräldralösa återstår ofta bara överbefolkade och underbemannande barnhem i Afrika.

    Jag tror alltså att filmen visar EN verklighet men inte allt. Jag känner inte alls igen mig. Och jag hör vänner i Östafrika som säger att livet blivit så där isolerat med moderniteten även hos dem. En fattig ensamstående i Sverige har det avgjort bätttre än en fattig ensamstående i Afrika, Det är då ett som är alldeles säkert.

    Gilla

  6. Stig Gunnarsson

    Alltid retar det någon tydligen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: