Världens ensammaste land

pexels-photoEn vän till mig berättade att hon häromdagen fått en ångestattack på bussen. Hon hade gråtit högljutt och inte vetat vart hon skulle ta vägen. Bussen var full med människor som inte kan ha undgått att höra, men ingen frågade hur läget var eller erbjöd sig att hjälpa på något sätt. Den upplevelsen av att alla låtsades som ingenting förstärkte min väns ensamhetskänslor och ångest.

Sverige har beskrivits som världens ensammaste land. Vi värderar oberoendet, självständigheten och valfriheten. Relationer tycks utbytbara och ”jag, mig och mitt” tycks vara det viktigaste i världen.

Frida Park skrev i våras en tänkvärd text på temat i Dagen. Tyvärr tycker jag att hennes analys missar någonting viktigt. Hennes poäng är att familjen är samhällets viktigaste enhet, och hon pratar om hur vi ska skapa ett gott samhälle, men utan att nämna församlingen en enda gång.

Men ska vi prata om ensamhet och gemenskap ur ett kristet perspektiv så måste vi tala om församlingen. Pratar vi bara om kärnfamiljen så missar vi poängen och exkluderar en massa människor. Jag tror att familjen är viktig, och jag hoppas på att få barn en dag – men vi är först och främst kallade in i en ny familj, Guds familj. Jesus själv säger, när människor frågar om hans familj, att ”den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Församlingar som delar med sig, där det finns singlar, par, ensamstående, barnfamiljer, människor från olika länder, med olika språk, klassbakgrund och intressen… Gemenskaper där omsorg och omtanke är viktigare än blodsband. När jag blev dumpad och inte visste vart jag skulle ta vägen men inte klarade av att vara ensam i det läget, i en ny stad där jag varken hade min familj eller särskilt många vänner, var det just människor i församlingen som jag kände att jag kunde ringa. Folk som såg till att jag fick i mig något, bad för mig och som erbjöd en sängplats. Det är kristen gemenskap. En gemenskap som vågar stötta när någon mår dåligt, dela med sig av pengar när någon har det tufft ekonomiskt och som bär varandra i bön och vardagsbestyr.

Församlingen är världens hopp! I mig finns en längtan efter en långsiktig, vardagsnära församlingsgemenskap. Längtar du med mig?

Sara har tidigare bloggat här på Hela Pingsten om Sverige och ensamhet utifrån dokumentären ”The Swedish Theory of Love”, och Jonas Melin har skrivit om församlingen som en familj här på Barnabasbloggen.

About Emma Andersson

25 år, psykologi- och teologiintresserad folkhögskolelärare. Tror på rättvisa, diakoni och församlingen som en annorlunda gemenskap. Tycker om scouting, bad och böcker. Längtar efter att våga lita mer på Gud, leva enklare och vara mer i skogen.

Posted on 14 oktober, 2017, in Övrigt. Bookmark the permalink. 6 kommentarer.

  1. Hej! Jag har raderat ett antal kommentarer på grund av att de inte höll sig till bloggpostens ämne. Läs Hela Pingstens kommentarsregler, och tänk på att uttrycka er med kärlek och respekt i kommentarerna. Allt gott! Emma

    Gilla

  2. Hej Emma och tack för din text!

    Jag kan verkligen relatera till den inledande beskrivningen av bussresan. Har själv upplevt denna likgiltighet på en buss där en person uppenbarligen behövde akut hjälp. Ingen annan ingrep.

    En sak som jag undrar över är beskrivningen av Sverige som världens ensammaste land. Eurostat gjorde nyligen en undersökning av upplevd ensamhet bland medlemsländerna inom EU, och där klarade sig Sverige klart bättre än genomsnittet. Den största självupplevda ensamheten enligt denna undersökning fanns i Italien.

    Mvh Johan

    Gilla

    • Hej Johan, och tack för din kommentar. Det behövs fler som vågar gå utanför sin comfort zone och agera i svåra situationer.

      Originaltiteln på mitt inlägg var ”Om kristen gemenskap” och titeln jag ändrade till var nog åtminstone delvis relaterad till ”The swedish theory of love” och att Sverige brukar scora högt när man försöker mäta individualism. Det var vad jag hade i bakhuvudet när jag skrev titeln. Intressant studie du refererar till, ska kika på den. Intressant också att Italien scorar högt på upplevd ensamhet, min fördom om Italien är att det är ett mer kollektivistiskt samhälle där familj och släkt står högt i kurs. Kanske hör ihop med den problematik jag snuddar vid i texten, att ett ensidigt fokus på familj och blodsband exkluderar en massa människor.

      Fred & frid! Emma

      Liked by 1 person

  3. Det har jag inte fått uppleva. Kyrka är ingen garanti.
    Snarare tvärtom att om jag blivit ensam och i behov av syskon i herren så här jag märkt att de jag har känt litegranm har dragit sig undan mig i församlingarna där jag varit. Kristna kan vara kärlekslösa, självupptagna och skälvgoda. Hoppas på gemenskap och vänskap i min eller annan kyrka fortfarande. Minst en gång i veckan ska man kunna kontakta någon och prata om kristna livet, minst em gång i veckan ska någon kontakta mig i samma ärende. Men det är nog en utopi kallat för utanförskap.

    Liked by 1 person

    • Hej, Siv.
      Nej, det är inte en utopi – det är ett mål! Delmål, iaf.
      Vi vet att inte alla församlingar fungerar som de borde. Typ ingen, men vissa bättre, andra inte bra. En orsak är just denna individualism, kombinerat med egoism – ”alla ska klara sig själva, utom när jag behöver hjälp för då ska alla stå på tå”. Raljerande, visst, men en inkörsport till motsatsen:

      En välfungerande församling, liksom familj, bygger på ATT GE.
      Jag måste, för att fungera väl i en välfungerande församling, GE av min förmåga och kapacitet till dem som behöver den. Jag måste också GE församlingen min svaghet, så att de får en möjlighet att använda sin förmåga och kapacitet för att hjälpa!
      Samtidigt måste jag vara alert på balansen mellan vad jag ger, så att jag inte blir tagande, fordrande, utsugare. Så att jag ger lika mycket styrka som svaghet, eller mer styrka. Över tid, alltså.

      Utopi? Nej, men ett mål!

      Gilla

    • Hej Siv!

      Tack för din ärliga kommentar. Smärtsamt att du har behövt uppleva detta.

      Texten ovan är en dröm, en längtan jag ger uttryck för och som jag har fått uppleva vid olika tillfällen. Jag hoppas att även om du inte har fått uppleva det än, att du skulle våga drömma om det och vilja vara med och skapa den typen av kristen gemenskap för människor. Jag tror inte att det är en utopi utan en faktiskt möjlighet, så som det beskrivs i Apostlagärningarna att lärjungarna var ”ett hjärta och en själ.”

      Stora kramar till dig!!

      Emma

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: