Män som gör mig osynlig

dawn

Ett par går på stan. Precis när de är på väg hem hör de bakom sig hur en man ropar,

”Hallå!”

Paret vänder sig om, ser vem det är, ler när de förstår att det är dem han ropat på och går för att möta mannen som visar sig vara en församlingsmedlem. Kul att träffa honom på stan, tänker de. Alla har träffats förut. De känner inte direkt varandra mer än vid namn och att de har pratat någon gång, men i England är man artig och alltid beredd på småprat.

”Hej, församlingsmedlem!” säger båda med sitt artigaste leende. Församlingsmedlemmen tittar på mannen, skakar hand med honom, ler mot honom. Kvinnan försöker få ögonkontakt med församlingsmedlemmen för att hälsa hon också, men lyckas inte. Fortfarande med blicken fäst på mannen frågar församlingsmedlemmen:

”Hur är det med dig?”

”Bra” svarar mannen. ”Vi har precis sagt hejdå till min mamma och syster som hälsat på”.

Församlingsmedlemmen fortsätter med att konstatera att mannen inte är på jobbet, och de var han ju inte, förklarar att han tagit ut en semesterdag. För att uppmärksamma församlingsmedlemmen på kvinnan vänder han tydligt sin blick mot henne, som står kvar och ser artig ut, för gäves, för inte en blick ägnas henne av församlingsmedlemmen.

Mannen blir förvirrad men frågar sedan artigt hur församlingsmedlemmen mår och småpratet fortsätter en minut eller två, innan mannen ursäktar sig och säger att de måste fortsätta hem. Mannen får en klapp på axeln och önskas en bra dag. Inte en blick ägnas kvinnan som hela tiden stått bredvid. Som om hon inte finns. Eller att hennes existens i alla fall inte förtjänar att uppmärksammas. Paret vänder sig om och går. Omtumlade av händelsen. De tittar på varandra med en fråga i blicken ”vad hände där?”.

*

Här i England befinner jag mig i ett lustigt sammanhang. Ett sammanhang som jag håller med på många sätt. Där många av mina åsikter snarare är mainstream än radikala och lite extrema. Det är vilsamt på många sätt. De är starkt kapitalismkritiska, lever tillsammans i kommunitet som ett alternativ, främjar de som valt att leva i celibat som ett fullvärdigt alternativ till äktenskapet och de lever i enkelhet i egendomsgemenskap. Det är vackert. Inspirerande. Att vara i ett sammanhang som i det mesta lever som de lär, som jag kan lära av. Det är något att klappa i händerna åt!

Det lustiga består i att jag heller aldrig upplevt kvinnoförtryck på så uppenbara sätt som här, trots tidigare utlandserfarenhet med ett år i Thailand. Vårt sammanhang i Thailand är var fullt av starka kvinnor som var ledare, utvecklade sina gåvor och utmanade oss att göra detsamma. Det här, i England, som jag upplever det starkare än någonsin. Keep in mind att det här är ett västvärldsland, visserligen en av västvärldens mest konservativa, men ändå. Västvärlden 2017. Där kvinnor i kristna sammanhang blir osynliggjorda, nedtryckta, hämmade och härskartekniker är ett ord man aldrig hört talas om men där praktiken är en självklar del av kommunikationen män och kvinnor emellan. Där jag känner mig konstig som tar plats, uttrycker åsikter och inte endast bär pösiga kläder.

Historien här ovanför hände mig för ett par dagar sedan. Jag har sedan dess haft svårt att skaka av mig känslan. Känslan av att vara osynlig, av att inte räknas, inte ens vara värd en uppmärksammande blick. Reaktionen kom efteråt. Efteråt kommer vi på allt vi borde ha sagt, allt vi kunde ha gjort för att lära honom en läxa. Men då är det för sent.

Och det är inte första gången. Ett annat vanligt fenomen är att Micael förväntas agera min representant. Frågor ställs om MIN utbildning till honom, som han ska redogöra för när jag står precis bredvid. Frågor ställs om vad JAG vill jobba med när jag är klar till Micael, när jag står precis bredvid. Som om jag inte har förmåga eller är värdig att prata med den man (för det är alltid män som beter sig såhär) som ställer frågorna.

Jag kan endast finna tre förklaringar till detta, antingen att han av någon slags perverterad respekt för Micael inte tilltalar eller inte ens låtsas om ”hans kvinna”, för att visa att man förstår att jag tillhör honom nu, för inte skapa konkurrens. Eller så är anledningen att mannen helt enkelt anser att Micael är en mer värdig samtalspartner, mer på samma nivå. Alternativt finns det någon slags tanke på att män helt enkelt inte ska prata med kvinnor, för att liksom skydda sig från att ”falla för dem” eller få ”orena tankar”. Dock skulle ju det innebära att motsatsen skulle ägt rum. Att kvinnor skulle ha frågat mig om sådant som angår Micael när han står bredvid och inte ägna honom en blick. Men det har aldrig hänt. Han är alltid synlig. Grattis.

Ingen av dessa alternativ rättfärdigar detta beteende. Alla dessa alternativa förklaringsmodeller är kränkande, nedvärderande och handlar om en objektifiering av kvinnor och en kvinnosyn som är minst sagt förkastlig.

Visst kan jag tycka att det finns något fint i att respektera parrelationer. Att kanske inte umgås massor på tu man hand med någon av det motsatta könet som är gift eller har en partner. Jag tycker att det finns något fint i att anser att ha respekt för varandra när det kommer till klädval och hur vi beter oss. Men någonstans kan jag även tycka att det blir kontraproduktivt. När man skapar en kultur av att inte prata med varandra som människor. När vi skapar en kultur av att vara på vår vakt.

I synnerhet blir detta tydligt när det kommer till kvinnans förväntade klädval, här i Jesus Army, som i många andra länder värden över (läs Frankrike). Dels att det bestäms över huvudet på kvinnor, ofta med motiveringen att det blir så svårt för männen om man klär sig på ett visst sätt. Som om kvinnan ska ansvara för männens tankar. Som om vad andra tänker om min kropp är mitt problem. Jag skulle hellre se en värld där det är allas problem. Om vi nu inom kyrkan påstår oss se varandra som systrar och bröder anser jag att vi också måste lära oss att se på varandra, i synnerhet på kvinnor, som de syskon som vi påstår att vi är. Att lära oss att avsexualisera tanken på en annans kropp.

Jag tror ärligt talat att vi har något att lära av nudistsammanhang. Jag förespråkar nu inte att vi alla ska bli nudister, men jag måste erkänna att jag avundas dem, kvinnorna i dessa sammanhang. Där män som kvinnor går omkring utan en tråd på kroppen och där i synnerhet män på riktigt lär sig hantera åsynen av en naken kvinna, och faktiskt förmår se henne i ögonen i samtal, snarare än på hennes kropp. Om de kan lyckas, om vi nu är så fria från sexualisering och objektifiering som vi påstår oss vara, varför är då min kropp ett problem?

När ska män lära sig hantera att en kvinnas kropp är hennes kropp, som han inte kan titta på hur han vill utan tillåtelse? När ska män lära sig att hantera sin sexualitet? Och när ska samhället förstå och ta sitt ansvar i att hjälpa unga killar i det? För jag tror att det är möjligt! Vi har mycket emot oss, som porrindustrin, reklambranschen och gammalt skrot från gångna tider. Jag tror att vi kan lära oss att titta på varandra utan att attraheras eller sexualisera den andras utseende.

Men lösningen för att uppnå det är inte att ignorera mig, gömma mig under bylsiga kläder, eller inte tilltala mig direkt. Inte heller är det att reducera mig till en ”människa” eller ”person” för att liksom hjälpa sig att glömma bort att jag är kvinna, för att detta faktum liksom har något inneboende sexuellt i sig. Lösningen är att se mig, se oss kvinnor som kvinnor, systrar och vänner, som kvinnor utan att sexualisera vår existens, med samma frihet som män att uttrycka oss, lyssnas på och finnas. Att se oss på rätt sätt.  

About Sarah Stenmark

Jag är en före detta teologistudent från Västerbotten som blir pirrigt glad av fluffiga djur, Micael Grenholm och Jesus. Jag älskar att prata om Guds rike, Jesus, mission, radikalt lärjungaskap, jämställdhet, hur man förändrar världen genom klassutjämnande kommuniteter och hållbart liv på gräsrotsnivå. För närvarande är jag bosatt i en stuga utanför Uppsala tillsammans med katten Kafka och pluggar till agronom-ekonom på grund av mitt intresse för livsmedelsproduktion och rättvisa i världens resursfördelning. Stolt vegan är jag också och glad att vara med i detta härliga skribentgäng!

Posted on 8 mars, 2017, in Feminism och jämställdhet and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. Å vad Bra Skrivet och tänkt. Du är min syster! Vi kunde vara vänner, ingen dum censur, men uppbygglig ärlighet.

    Gilla

  2. Jättebra skrivet.

    Gilla

  3. Wow! Bra! Detta händer i Sverige också…jag och min man träffades på bibelskola. I vår klass gick också en annan kille och tjej som också blev ett par och nu är nära vänner till oss. Några år senare träffade vi alla fyra vår före detta bibelskollärare. Han pratar bara med våra män, tittar knappt åt mig och min tjejkompis. Jag kände mig sååå kränkt. Varförvar min man och min killkompis så mycket mer intressanta än mig och min tjejkompis? Då var jag för osäker, hade samma sak hänt idag hade jag nog reagerat annorlunda.

    Gilla

  4. Jag får ont i magen när jag tänker på om jag själv hade behandlats så…

    Gilla

  5. Annie Svensson

    Hej!

    Verkligen bra artikel! Uppskattar att du nämner den fruktansvärda porrindustrin. Blir arg bara jag tänker på hur människor bara tar sig rätten och tillgängligheten till andras kroppar. Och att de sedan har mage att kalla det sexualitet! Det handlar ju om makt! Jag har själv varit aktivist i dessa frågor, och tycker att det är skrämmande hur normaliserad pornografin börjar bli.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: