Det verkar som att kyrkan idag har ett bestämt mönster. Allt från när gudstjänsten ska sluta till vad som ska säljas vid kyrkkaffet. Det kanske var en god tanke från början men nu verkar det som att vi växlat huvudperson från Gud till oss.
Kyrkan har en tendens att skapa stereotypiska gudstjänstbesökare. Sådana som inte talar för mycket, inte beter sig alltför annorlunda och passar in i ramen för hur man ska vara.
Exempel finns redan i Gamla Testamentet, i Första Samuelsbokens första kapitel där vi läser om Hanna. Hanna var barnlös och blev ständigt trakasserad av hennes mans andra fru som hade många barn. En dag går hon till templet för att be.
“Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full. Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!” (1 Sam 1:12-14 )
Eli tjänstgjorde i templet och han såg hur människor kom och tillbad dag efter dag därför hade han redan kommit fram till en stereotyp. Hanna höll sig inte till stereotypen och därför tog Eli sig makten att kritisera hennes sätt.
Vi har en kille i klassen som alltid brukar inkludera Jesus i tid och otid. Han brukar slänga runt bibelord och när han skriver meddelanden brukar han lägga till ”be över det”, ”Gud välsigne dig” eller någon annan liknande fras.
Dock så tycker många att han är ”lite för mycket” och första dagen i den skolan fick jag höra att ”alla hatar honom”. Så grovt som att alla hatar honom visade det sig inte vara men många hade ändå hans sätt att vara emot honom. Då flertalet av mina klasskamrater är kristna så är detta ett mycket tydligt exempel på hur stereotypen finns kvar än i dagens kyrka.
En annan norm jag irriterar mig på är gudstjänstens sluttid. En gång hängde jag med lovsångsbandet i en kyrka och i fikarumet sa ledaren ”idag slutade vi i tid! Till och med två minuter tidigare!” Ibland när jag är i kyrkan och har en riktigt fin tid med Gud så kommer det någon och säger ”här avslutar vi mötet” och jag blir lika besviken varje gång.
Då börjar många resa sig ur kyrkbänkarna och gå ut till kyrkkaffet. Någon ska skjutsa sitt barn till fotbollsmatchen, någon ska åka in till stan och en annan ska gå och träna, andra vill bara se att det är samma fika som vanligt vid kyrkkaffet.
Det största problemet med det här är att gudstjänsten inte längre är till för Gud, för han får inte sin fulla plats. I Andra Krönikeboken 7:2 står det ” Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.” När Gud får ta kontrollen blir inget som vi planerat. Här hade det verkligen förberetts för Gud, templet skulle invigas och hela folket stod redo.
När jag går till kyrkan vill jag alltid förvänta mig att Gud får hålla i gudstjänsten och att hans närvaro får styra. Att det vi gör får behaga Honom och inte begränsa Honom. Alla församlingar är inte lika melankoliska som de jag målat upp i denna text men alltför många är det. Problemet är att vi ser till utsidan på människor och vi sätter så mycket saker omkring att vi inte ger tid till att höra Guds röst genom stressen.
Kyrkan ska inte vara en plats med normer som ska accepteras utan en plats där alla får upptäcka Guds kärlek. Därför är det så viktigt att vi ser de problem vi har idag och öppnar oss för Gud så att han kan verka inom oss utan begränsningar.
Massa välsignelse!
Hela Pingsten 