Vad kyrkan måste lära sig av Christer Sturmark

Jag lyssnade för ett tag sen på podcasten Dagens människa och deras intervju med Christer Sturmark. Där sa han att hans engagemang som ordförande i humanisterna är ideellt – hans jobb är att vara förläggare på Fri Tanke förlag. Jag utgick från att han var anställd på heltid av humanisterna!

Dagen skrev 2012 ett bra reportage om humanisterna där de bland annat nämner att deras medlemsantal endast är 5 500 personer. Enligt Wikipedia var de 2015 några hundra personer färre, utspridda i tolv lokalavdelningar. De har inte ens någon lokal och anställer enbart en kassör på halvtid.

Ändå har de enormt inflytande; ”oproportioneligt” mycket enligt Sturmark själv. De är den självklara rösten för ateism och sekularism i Sverige. Deras tankar om privat religion som inte ska säga åt andra vad som är rätt och fel har fått otroligt stort genomslag.

Sätt detta i kontrast till exempelvis pingströrelsen som har 80 000 medlemmar och ett 50-tal anställda centralt. Eller EFS som har 15 000 medlemmar och över 30 anställda centralt. Eller Equmeniakyrkan som har över 100 000 medlemmar och 70 anställda centralt.

Hur mycket hörs deras röst i det offentliga samtalet? Hur många journalister eller medelsvenssons vet ens namnen på dem som leder Pingst, EFS och EK?

Orsaken till detta tror jag är att samfunden är så internfokuserade, både teologiskt och struktureellt. Det satsas inte på apologetik och evangelisation från de centrala samfundsledningarna. Samfundsledarna hörs nästan uteslutande i det offentliga samtalet när de argumenterar för etiska och politiska ståndpunkter grundade i sin kristna världsbild, snarare än att försvara och förklara den världsbilden. Detta har inte nödvändigtvis med ovilja att missionera att göra, utan snarare ovana.

Men mitt i allt detta är Sturmark vårt inspirerande hopp! När han tog över ordförandeklubban 2005 hade humanisterna 1000 medlemar och var en inåtvänd organisation enligt Dagenartikeln, med knappt något medialt inflytande alls. Se vad han lyckades göra på några år, utan att ens vara anställd! Allt som krävdes var en titel (media älskar titlar) och passion.

Vad kan då inte vi göra med den Helige Andes kraft? Visst, det går att argumentera för att jordmånen är vänligare för Sturmarks idéer iom att evangelikal kristendom är så ovanlig i Sverige. Men media älskar konflikter och radikala åsikter. Se bara hur mycket medialt inflytande SD och Fi får.

Stefan Gustavsson, Mats Selander och många andra apologeter har på ett modigt och föredömligt sätt axlat rollen som Sturmarks motpol i många olika debatter. När nu Apologia och CKA gått samman hoppas jag på ett ännu större engagemang bland kristna att delta i det offentliga samtalet och ta debatterna. Vi kan göra apologet till ett lika utbrett och igenkänt ord som humanist!

Parallellt med denna ”yttre”, missionella kamp behöver vi även en apologetisk reformation inom kyrkorna och i synnerhet deras ledarskap. Sturmarks lilla organisation gynnas av att det inte finns ett enormt ateistisk samfund med en liberal ateistbiskop som säger att Gud förmodligen finns och att det inte finns några rationella argument för ateismen. Vi kan inte kämpa denna strid utan samfundsledarna på vår sida, som tränade i apologetik ger sig in i samhällsdebatten med samma evangeliserande mål som oss.

Vi är fler än humanisternas styrelse. Många av oss har minst lika mycket passion och glöd som Sturmark. Och vi har universums Skapare på vår sida. Om fem till tio år kan våra apologetiska argument för Guds existens och Jesu sanningsanspråk vara på allas läppar.