Debattartikel publicerad i gårdagens Världen idag.
Per Ewert skriver på Världen idags ledarsida 26 april om hur samhället i allmänhet, och kristna i synnerhet, ska hjälpa människor som tigger. Han har flera goda poänger, men samtidigt skriver han saker som vi finner väldigt problematiska. Som engagerade i Stefanushjälpen har vi fått god insyn i tiggande människors liv och vill gärna sprida den kunskapen vidare.
Få skulle hävda att det är omöjligt att avgöra om deras vänner antingen är hederliga medborgare eller brickor i ett kriminellt nätverk. Ewert tycks därmed utgå därför att de tiggande inte är våra vänner när han skriver: ”Det är omöjligt att veta om tiggaren utanför butiken verkligen vill hjälpa sin fattiga familj därhemma, eller om han eller hon är en bricka i ett kriminellt nätverk.” I själva verket blir detta väldigt uppenbart när man har lärt känna dem som tigger.
I Stefanushjälpen arbetar vi alltid utifrån relationer. Om du vill hjälpa en person, lär känna honom eller henne. Bjud hem dem som tigger, ät och skratta tillsammans, be och inkludera dem i församlingen.
Ewert skriver också att pengar i skålen inte är en verklig hjälp. Det motsägs av forskning som exempelvis bedrivits av Yaron Matras vid Manchester University. Medan tiggeri är långt ifrån en optimal inkomstform vet vi att den inkomsten ändå förbättrar de tiggandes situation. Pengarna i skålen ger ökad tillgång till sjukvård, stöttar barns skolgång och reparerar hus och bilar i hemländerna.
Att säga att de tiggande inte ska ges pengar själva utan att vi enbart ska stödja organisationer är en generalisering som lätt glider över i paternalism och objektifiering av de tiggande. Organisationer gör ofta ett bra jobb, men de tiggande själva vet bäst om sina omedelbara behov och kan ofta betala saker som organisationer inte kan. Det finns en anledning till att välfärdssystemens bidrag ofta går direkt till dem som ansöker snarare än att organisationer ska hantera alla pengar åt dem.
Ewert försöker motivera teologiskt att inte ge pengar direkt till dem som tigger genom att hävda att Jesus och apostlarna ”aldrig” gjorde det. Jesus undervisade dock att vi ska ge till alla som ber oss (Luk 6:30), och han uppmanade rika att ge allt till de fattiga (Matt 19:21). Petrus säger till tiggaren i Apg 3 att han helt enkelt inte har pengar på sig, vilket inte är konstigt med tanke på att Jerusalemförsamlingen praktiserade egendomsgemenskap som den tiggande mannen sedan förmodligen fick ingå i. När Jesus vid den sista måltiden säger till Judas att han ska gå och göra det han planerat, utgår de andra lärjungarna omedelbart från att han menar att skänka gåvor till de fattiga (Joh 13:29).
Vi håller med Ewert om att en kristen respons ska gå djupare än att bara skänka slantar, men vi håller inte med om att skänkande av slantar nödvändigtvis är något dåligt. Jesus och apostlarna var själva beroende av gåvor för att överleva (Luk 8:3). Låt oss först och främst lära känna våra tiggande systrar och bröder, för att därefter hjälpa dem ur deras situation med alla tillgängliga medel.
Micael Grenholm
Grundare, Stefanushjälpen
Johannes Widlund
Ordförande, Stefanushjälpen
Stefanushjälpen är en ideell förening med säte i Uppsala som vill hjälpa människor som lider nöd, främst hemlösa EU-migranter, med målsättningen att de ska bli självförsörjande.
Hela Pingsten 