”Braheart”

Säg “Brain”

Säg “Heart”

Och så båda tillsammans – Brain heart. Eller Braheart… Eller på svenska “Hjärnta”. Varken den engelska eller svenska versionen ligger särskilt bra i munnen och skulle nog kunna misstolkas till ganska många olika saker, typ: Brave Heart, Järnhjärta eller Bra Heart – en förkärlek till behåar. Skulle ju iof passa någon kampanj riktad mot pensionärer. “Behåhjärtat & Stödstrumpan, Sonjas damunderklädesbutik för seniorer”.

Jo det var så att jag förut funderade över att skapa ett t-shirtmärke som skulle vara Fairtradecertifierat och att jag skulle kunna involvera romer på något sätt i produktionen och försöka få igång någon form av sysselsättning som genererar lite pengar till tiggare etc. etc. Hur som helst så funderade jag på logga och namn och försökte vrida och vända på det där med hjärna och hjärta men det blev mest så att det var tungan som tillslut vreds om.

Men även om själva namnideén är ganska kass så är ju tanken klockren. Första gången som jag stötte på den var hemma hos min gamla teologilärare som hade en stor keramikskål som var formad som ett klassiskt kärlekshjärta men som hade texturen av en hjärna. Det såg lite smått groteskt ut i mina ögon, kanske för att jag än idag förknippar hjärnor med Anthony Hopkins i “När lammen tystnar”. För er som inte känner till vad jag pratar om så är det en scen då en kannibal äter en människohjärna, ganska fult trickfilmat med dagens ögon, men det satte sina spår på den unge David Larsson. Hur som helst så satte symboliken i min lärares skål ett ännu djupare avtryck i mig.

Det är en otroligt viktig påminnelse att i allt som vi företar oss och gör så bör vi alltid se till att både hjärnan och hjärtat är påkopplade och ikopplade i varandra. Annars kommer vi halta och missa målet på ett eller ett annat sätt.

Om vi tänker rent profant. Alltså inte något som bara är angeläget för en troende människa.

Marcus Oscarsson, ni vet han som var politiskt expert på TV4 under USA-valet. Han skrev för ett ganska bra tag sen hur han tyckte att tiggeriet i Sverige skulle lösas. Han fick en snilleblixt och tänkte att det är ju EU som måste sätta press på bl.a. Rumänien så att landet tar hand som sin befolkning istället för att dem ska komma till Sverige och tigga. Så därmed skulle Sverige förbjuda tiggeri och så skulle allt lösas inom sin tid. En väldigt pragmatisk lösning. Svenskarna slipper shoppa med dåligt samvete och romerna kommer bli accepterade som äkta rumäner då EU satt så pass mycket press på landet så att all korruption försvunnit och allt rättat till sig ca år 2348. Ja det var ju som sagt en pragmatiskt lösning, så det kommer vara jobbigt för alla romer som lever tiden mellan idag och den bra framtiden långt långt borta – tänkte Marcus.

Tänk då om poletten ändå skulle lyckas ta sig vidare från hjärnan till hjärtat så skulle nog Marcus ändra lite i sin taktik. Ja, fortfarande sätta press på landet Rumänien och få fram en förändring för de romska invånarna i landet. Men eftersom att Marcus har börjat pratat med många romer, slagit sig ner och delat en talrik empati med dessa så har han också förstått att det är en rätt så snårig situation och att kriminalisera tiggeriet skulle straffa de fattiga och inte hjälpa dom, så länge som ingen bättre insats genomförs.

Så skulle kanske en Braheartifierad Marcus Oscarsson skrivit.

 

Ett liknande exempel är hur vi i västvärlden har tagit en fet häcksax och klippt av signalerna mellan hjärnan och hjärtat vad gäller flyktingmottagande. Det är inte så att folket i väst slutat må dåligt över lidandet i världen, men då man kopplat isär hjärnan och hjärtat så kan man man sköta det smutsiga jobbet och stänga fort Europas stora port medan flytingbåtarna kapsejsar i vallgraven som förvandlats till en jättelik havskyrkogård. Då kan man mäkta med att vara en ledare som förbjuder människor från vissa länder att ta tillflykt hos oss för att det finns risk att vissa rötägg slinker med. Men så fort hjärtat och hjärna åter finner varandra så hittar man andra sätt att lösa svåra problem på. Ta en titt på Ai weiweis trailer på hans dokumentär som handlar om just detta ämne. Som konkret visar hur snabbt vi blir känslomässigt bortdomnade.

 

Om vi tänker i banor som mer rör oss som är troende så gäller samma princip när det kommer till själva relationen med Gud. En relation som endast befinner sig på intellektuell hjärn-basis kommer aldrig vara en relation i dess fulla begrepp. Det är ungefär som om jag hade all information om dig som i minutiös detaljrikedom berättade om hurdan du är så skulle det ändå inte vara ett betyg på att jag känner dig.

Men det går ju att vända på stekarna och i dessa ovan tre nämnda exempel tänka på hur hjärtat alltid funnits med i spelet men istället avsaknad av hjärnan varit påtaglig.

Det skulle exempelvis kunna vara att jag ger pengar till alla tiggare i välvilja oavsett situation men inte ser signaler att någon av dessa kan ha missbruksproblem och att jag på så sätt stöttar ett beroende. Eller att jag är naiv och t.ex. tror att alla kulturer tycker och tänker precis likadant när det kommer till frågor om t.ex. jämställdhet och kanske på så vis blundar för hedersvåldet som pågår framför mina ögon. Eller att jag älskar Gud och kyrkan jag går i av hela mitt hjärta men har kopplat bort förnuftet till den graden att jag, endast när folk blivit mördade, förstår att min pastor Helge Fossmo inte riktigt hade alla knivar i lådan.

 

Så. Glöm inte att alltid använda hjärnan tillsammans med hjärtat så kommer vi leva i både kärlek och vishet och göra den här världen så bra som möjligt.