Moses: Slav, mörkhyad, handikappad och kvinna

harriet-tubman-horiz-57a9b07b67fb7f69

På en gård i staten Maryland föddes det en liten flicka runt år 1820. En dålig tid att komma till världen på om du var mörkhyad i en slavstat. Hela hennes familj var en vit mans egendom och Araminta, eller ”Minty” som hon kallades, fick redan vid fem års ålder lära sig vad det innebar att vara ägd. Hon blev uthyrd till en familj som behövde en barnvakt till deras nyfödda bäbis.

Mintys uppgift var att se till att den här bäbisen togs hand om dygnet runt. Hon minns att hon var tvungen att sitta ner på golvet när hon vaggade barnet i famnen då hon själv ännu inte var helt stadig på benen. Under nätterna skulle hon hålla sig vaken och vagga krubban medan bäbisen och dess föräldrar låg och sov.

Om Minty råkade slumra till och barnet började gråta så kom mamman kvickt ut från sovrummet, dock inte för att trösta bäbisen, utan för att använda piskan på Minty och lära henne att mörkhyade femåringar minsann inte ska ha någon sömn. Det var hennes första arbetsplats, och det var där hon även samlade på sig sina första ärr som skulle vittna om hennes kommande framtid.

Bägaren rann över

Trots att hela Mintys familj var analfabeter så hindrade det inte hennes mor att undervisa henne och de andra elva syskonen om Gud och berättelserna från Bibeln. Minty, som många andra slavar, kände igen sig i Israeliternas fångenskap i Egypten, uttåget därifrån och det förlovade landet på andra sidan vattnet. För det förlovade landet, Kanan, fanns även i Mintys värld, det gällde bara att ta sig norrut där slaveriet var förbjudet.

Under många år, med grymma arbetsförhållanden, fruktansvärt lidande i form av misshandel, se två av sina systrar bli bortauktionerade på slavmarknaden, fruktan för att själv bli såld och separerad från sin familj och sorgen i ett barnlöst äktenskap gjorde att Minty ihärdigare för var dag som gick bad Gud om hjälp. Hon hade under flera år bett för sin slavherre och att Gud skulle uppenbara sig för honom så att han skulle bli frälst och förändra sitt dåliga beteende.

Bägaren rann över vid ett tillfälle flera år senare då hon ville åberopa en rättighet som fanns gällande barn till friade slavmödrar. Det var nämligen så att det hade införts en regel som handlade om att barn skulle ha samma status gällande frihet så som modern, det efter att många slavägare inte bara nöjde sig med att ha slavar utan även passade på att ha sex med dem, ni kan ju gissa om det var fråga om samtycke…

Döden eller Frihet

Hur som helst så visste Minty att hennes mor fått löfte om att bli en fri kvinna efter att hon uppnått sin 45-årsdag, vilket skulle innebära att även Minty i så fall var en fri kvinna. Hon anlitade en jurist för de pengar hon lyckats samla på sig under åren, som efter att ha undersökt hennes ärende berättade att hon hade rätt men att hennes slavherre inte hedrat sitt löfte utan valt att låta Mintys mor fortsätta vara slav.

Minty bad då i desperation att om Gud inte snarast omvände hennes slavägares hjärta så önskade hon att han åtminstone kunde ta livet från honom.

Inte så långt efter denna bön dog faktiskt slavägaren vilket kom som en chock för Minty. Förhållandena blev som sådana att det i slavägarens familj diskuterades om vissa av slavarna skulle börja säljas av och här såg Minty två utvägar: Döden eller Frihet.

Hon valde att lämna sin man, syskon, föräldrar och satte sitt eget liv på spel då hon slutligen flydde från gården. Hon tog sig fram under nätterna och gömde sig i skogen och vilade under dagarna. Hon navigerade sig mot norr genom att se på polstjärnan i himlen eller mossan på träden då det var molnigt. Hon var runt 25-års åldern, stark och hade en god uthållighet. Hennes akilleshäl var den att hon led av narkolepsi. Några år tidigare då hon försökt skydda en slav som smitit från sitt arbete fick hon en stor järnvikt kastad mot sig som träffade henne i tinningen, av den blev hon svårt skadad och sedan dess drabbades hon återkommande av narkoleptiska anfall.

Det stoppade dock inte henne från att slutligen nå sitt mål och ta sig innanför staterna där slaveri var förbjudet. Som många andra förrymda slavar bytte Araminta förnamn och blev därmed den legendariska ”Harriet Tubman”.

The underground railroad

Hon skulle komma att bli en stötesten för många slavägare de kommande åren och en frihetskämpe av den absolut vassaste kalibern. Tubman som hade tagit sig ut ur helvetets käftar insåg att denna frihet var till för alla – för att fler skulle få ta del av den så var hon tvungen att agera.

Hon hade insett att bön måste förenas med aktivt agerande om man vill få någonting gjort. Redan inom samma år som hon tagit sig till nordstaterna och friheten började hon genomföra ytterst skickliga och välplanerade uppdrag där hon obemärkt kunde ta sig ner till södern och smuggla tillbaka slavarna till norr. Efter ett genomfört uppdrag ägnade hon sin åt att jobba som kokerska tills hon samlat ihop tillräckligt med pengar för att åter kunna finansiera ett räddningsuppdrag.

Under åren som gick knöt Tubman kontakter med andra abolitionister (motståndare till slaveriet). Hon kom i kontakt med det som kom att kallas för ”The underground railroad” (Den underjordiska järnvägen) och blev med tiden en mytomspunnen medhjälpare i den rörelsen. De flesta som aktivt engagerade sig i rörelsen var inte sådana som tog sig innanför slaveriets gränser i södern, men de få som gjorde det var nästan enbart vita män, men Harriet Tubman bröt mot normerna. Hon kom att kallas för ”Moses” likt en frälsare som leder sitt folk ut ur Egypten.

I södern hade hon ett enormt högt pris på sitt huvud trots det kom Tubman att aldrig misslyckas eller bli tillfångatagen under ett enda uppdrag. Med det sagt så var det många gånger nära ögat, hon förlitade sig helt på att Gud skulle leda henne bort från farorna som hon inte kunde förutse själv. Vid flera tillfällen har fritagna vittnen berättat hur Tubman helt plötsligt säger att gruppen ska vända om och ta en annan väg, för att senare få reda på att de med hårsmån lyckats komma undan ett bakhåll.

Amerikanska inbördeskriget

Tubman fruktade inte att använda hårda medel om så krävdes. Vid ett tillfälle då en av de förrymda slavarna i gruppen blev missmodig och sa att han ville vända tillbaka till sin slavherre, då han fruktade att gruppen skulle få ett långt värre öde om de blev ertappade på flykten norrut, riktade Tubman sin revolver mot honom och sa: Continue or die. Hon visste att om han skulle försöka ta sig tillbaka sattes hela fritagandet och resten av gruppens liv på spel. Alla forsatte dock och fick slutligen uppleva friheten!

Innan de amerikanska inbördeskriget bröt ut ska hon sammanlagt ha smugglat ut mer är 300 slavar från södern (det finns olika källor kring hur stort antalet var). Under kriget då hon bl.a. tjänstgjorde som spejare och sjuksköterska var hon även den första kvinnan i USA:s historia som planerade och ledde en militär operation, under den specifika räden lyckades hon rädda hundratals slavar vid ett och samma tillfälle. Allt som allt räddade hon ca 700 slavar under krigsåren.

Bön och gärning

Efter kriget fick Tubman dock fortsätta kampen mot förtrycket, både vad gällande rasism men även kvinnoförtrycket. I 30 år fick hon bl.a. kämpa mot regeringen för att få rätt till hennes betalning från att hon tjänstgjort under kriget. Under tiden så fortsatte hon att leva för de som hade det svårast ställt och tog in de fattiga, gamla och utslagna till sitt hem där hon försökte med bästa möjliga mån ta hand om dessa.

Under hela sitt liv gick alla hennes pengar till att ge till de som var i behov. Med hjälp av insamlade och inarbetade pengar tillsammans med den pension hon slutligen lyckades kriga till sig från staten, köpte hon mark och byggde ett hem för färgade åldringar bredvid sitt hus i delstaten New York.

1913 dog denne tappra människa.

Vi kan lära oss mycket av Harriet Tubman och vi ska inte låta hennes kamp vara förgäves, mycket har blivit bättre men det är en lång väg kvar innan vi ärligt kan säga att vi gjort tillräckligt, kanske känns det ouppnåeligt, men låt oss lyssna till hennes egna ord:

”If you are tired, keep on going; if you are scared, keep on going; if you are hungry, keep on going; if you want to taste freedom, keep on going.”

Mina vänner, låt oss fortsätta den goda kampen i bön och gärning vart vi än befinner oss i livet.

P.S. läs om Harriet Tubmans liv och lyssna på en av hennes favoritlåtar: Swing Low

About David Larsson

Hej! Jag studerar för tillfället teologi på Johannelunds teologiska högskola, kanske att det kommer leda till att jag blir präst en vacker dag, kanske inte. Vi får se helt enkelt. Jag tycker iaf om att uttrycka mig kreativt, prata med människor och om de stora frågorna i livet.

Posted on 20 oktober, 2017, in Ekonomi och social rättvisa and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. Tack för din intressanta text. Vilket liv!

    Liked by 1 person

  2. Verkligen intressant och spännande. Hoppas du försöker få det här utgivet även på andra ställen. Det borde intressera flera olika tidningar nu när debatten om rasism och sexuella övergrepp är såpass aktuell.
    Alla knäppgökar som tror dom är bättre än någon annan för att dom kanske har en annan nyans på skinnet eller är födda på en viss jordplätt borde läsa det.

    Liked by 1 person

  3. Spännande personporträtt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: