Varför utgår så många från att Gud inte finns?

Gästinlägg av Hajdi Moche, ursprungligen publicerat på Svenska apologetiksällskapet.

Som student på universitetet är det vanligt att man blir tillfrågad att vara med i olika experiment, så en gång deltog jag i ett experiment där de ville undersöka implicita (omedvetna) värderingar kopplade till könsroller. De använde en metod som kallas för IAT (implicit-association test).

Det jag fick göra (om jag minns rätt) var att snabbt kategorisera ett attribut/begrepp (till exempel ”logisk” eller ”familj”) till två koncept (kategorierna ”man” och ”kvinna”). Genom att se hur snabbt människor kategoriserar ihop begrepp menar teorin att man kan undersöka människors attityder eller fördomar. Ju snabbare en person kategoriserar till exempel ”man” med begreppet ”familj”, desto starkare eller närmare antar personen att dessa begrepp hänger ihop (i just detta exempel har forskning dock visat att det är tvärtom, dvs. att folk tenderar att snabbare kategorisera ”kvinna” med ”familj” och ”man” med ”karriär” – vilket tolkas som att folk generellt antar att kvinnor hör ihop med familjen och män med karriär).

Detta är ett exempel på så kallade implicita antaganden och det är ungefär samma sak som begreppet grundantagande, som detta blogginlägg kommer handla om. Grundantaganden är sådana antaganden (mentala hypoteser/gissningar) som handlar om hur människor betraktar omvärlden, sig själv och andra människor. Ofta är de väldigt djupt rotade inom oss så de aktiveras automatiskt i vissa situationer. Detta gör att vi många gånger omedvetet präglas och styrs utav dem, så ofta är det svårt när man ska börja formulera sig kring vilka grundantaganden man har. Men när vi medvetandegör dem så blir det lättare att förstå sig själv, hur man relaterar till andra människor och till livet i stort. Man kan få grepp om varför man gör de val man gör eller varför man tror på det man tror på.

Så min fundering är vilka grundantaganden människor, och samhället i stort, har gällande Gud och kristendom?

Jag gissar att vi i Sverige, på samhällsnivå, har grundantaganden som i majoritet är till nackdel för tron och Gud. Jag tror också att många grundantaganden som råder kring Gud och kristendom aldrig, eller väldigt sällan, ifrågasätts eller lyfts till ytan – åtminstone inte i det offentliga rummet. Få verkar vara intresserade, få diskuterar det och det tycks finns få forum för att undersöka dessa grundantaganden. Det är nästan som att det finns ett grundantagande som säger ”Gud och kristendom är ett avklarat kapitel för Sverige”, och då vill man liksom inte gå in och pilla i det som rör Gud och kristendom. Så när en kristen person, till exempel jag nu, föreslår att folk visst ska in och undersöka sina grundantaganden, så kanske mångas första reaktion blir att rygga tillbaka? Det är förståeligt, men ge det en chans.

Jag tänker att vi för enkelhetens skull kan dela upp dessa grundantaganden i två kategorier; dels relationella och dels intellektuella. De relationella grundantaganden handlar om sådana antaganden som jag gör om andra människor, och i detta fall om kristna personer. De intellektuella grundantaganden handlar om sådana antaganden som är bortom mina egna erfarenheter; som handlar om Guds existens, tro och kristendom överlag. För jag ser tydligt att människor här i Sverige antar saker om Gud, kristendomen och kristna personer hela tiden (och samtidigt väldigt sällan, eftersom det inte längre ingår i vardagslivet för de flesta), och som många gånger är felaktiga. Det är grundantaganden som har underbyggts och skapats från olika håll; från skolgången, från rådande samhällsnormer, från media samt från en persons närmaste omgivning. Låt oss undersöka detta lite närmare.

När det kommer till grundantaganden som är av intellektuell karaktär rörande Gud och kristendom så finns det väldigt många grundantaganden som går att diskutera och ifrågasätta, långt mer än det finns utrymme för här. Men ett grundantagande av intellektuell karaktär som kan lyftas handlar om relationen mellan kristendom och vetenskap. Ibland tycks det finnas ett grundantagande om att dessa är oförenliga, det vill säga att vetenskap och Gud/kristendom inte båda samtidigt kan vara giltiga. Här tror jag att en förklaring till det kan handla om att vetenskap ibland, felaktigt, likställs med naturalism (en vetenskapsfilosofisk hållning som säger att allt som existerar är materia och fysiska ting). Eftersom Gud inte är fysisk, och vetenskap likställs med naturalism, så blir den logiska följden att kristendom och vetenskap inte går ihop – och man blir lämnad att välja mellan dem. Som tur är stämmer inte detta, och därmed inte heller antagandet att kristendom och vetenskap inte båda samtidigt kan vara giltiga.

Ett annat grundantagande som också är viktigt att lyfta handlar om sanning. Vi lever i ett så kallat ”post-truth society” (benämnts av The Economist). Detta innebär att vi antar att sanning inte existerar (och därmed inte går att finna) utan att sanning är något som människor skapar. Uttalandet ”Det som är sant för dig är inte sant för mig” utgår ifrån detta grundantagande om att sanning inte existerar. Även detta går att fördjupa sig väldigt mycket i, men även det får jag lämna därhän nu. Men konsekvensen av ett sådant grundantagande gör att följande fråga väcks: Vad gör att det antagandet är sant, om sanning nu inte existerar?

Om vi lyfter relationella grundantagande i frågan om Gud och kristendom har jag ibland märkt att folk nästan ryggar tillbaka och blir obekväma när de får höra att man är kristen. Jag får ibland också en känsla av att många antar att en kristen person inte har tänkt igenom saker så noga – att kristna bara följer och kanske till och med blundar för fakta. Många kanske till och med gör den omedvetna kopplingen (tänk IAT, som beskrevs ovan) mellan kategorin ”kristen” och attributen ”lite dummare”, ”oupplyst”,  ”besvärlig” och ”mer inskränkt”. Detta tycker jag såklart är väldigt sorgligt, även om jag kan förstå att det troligtvis bygger på individers erfarenheter av kristna personer/kyrkan, myter och ”sanningar” som man exponerats för.

Om de intellektuella grundantaganden kan förändras genom att bryta ner dem och undersöka dem, så kan relationella grundantaganden förändras via hur vi kristna pratar om och levandegör vår tro (här blir apologetik en viktig del, för att visa att kristna faktiskt inte ”följer blint” utan har goda skäl att tro) men framförallt hur vi beter oss mot andra. För när personer säger att de blivit ateister eller har avfärdat kristendomen på grund av dåligt beteende hos personer som kallar sig kristna, gör det lite extra ont i hjärtat på mig. Vi som är kristna bör alltid sträva bort från sådant och istället ledas av ord som vi bland annat hittar i Brevet till Titus (2:6-8) ”…visa gott omdöme i allt, och var själv ett föredöme i goda gärningar… [Din undervisning] ska vara sund och oklanderlig, så att din motståndare måste skämmas när han inte har något ont att säga om oss.”

Sammanfattningsvis ville jag här lyfta frågan kring grundantaganden om Gud och kristendom. För det är först när ett ämne lyfts till folks medvetande som man kan börja fundera på vilka antaganden man gör och undersöka hur väl de stämmer överens med verkligheten. Vi kan till exempel se det i #metoo kampanjen; när antaganden om män, kvinnor, sex och gränser medvetandegörs kan antaganden börja ifrågasättas och beteenden följaktligen förändras. Så för dig som har läst detta – vilka grundantagningar tror du att du har om Gud och kristendom? Hur har du kommit fram till dem? Och varför tror du att de stämmer?