Ett steg för fler bönesvar

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Matt 7:7-8

En sak jag ofta slås av är att det så ofta är de enkla sanningarna som är svårast att omsätta i praktiken. Det retar mig, samtidigt som det är lite komiskt när man ser på det med lite distans.

Senaste exemplet på det inträffade hos sjukgymnasten idag. Två veckor hade gått, och jag hade lydigt gjort övningarna som jag fått. Till saken hör att övningarna var väldigt simpla, sådär så man kände sig fånig varje gång man gjorde dom. I ärlighetens namn hade jag varit ganska skeptisk. Skadan övningarna skulle rehabilitera var en spricka i knäet.

Trots att sjukgymnasten hade förklarat att anledningen till att jag inte klarade av att böja knäet när jag satt på huk var att musklerna blivit kraftigt försvagade, var jag tyst övertygad om att det måste vara något mer. Jag var dessutom rädd att man hade missat något som skulle göra övningarna verkningslösa. Det hade kanske bildats brosk på fel ställen under läkningsprocessen som nu låg i vägen – då skulle ju inte muskelträning hjälpa. Och absolut inte att sitta i jägarställning varje dag och tyst svära för sig själv över att det känns som man är på väg att implodera, eller att stå och gunga på ett ben som någon ur the chicken dance song… Något mer avancerat behövdes nog. Så var det dags: sanningens ögonblick. Knäet undersöktes. Musklerna inspekterades medans jag än en gång stod i jägarställning. Sjukgymnasten konstaterade nöjt (och aningen imponerad vill jag tro) att musklerna redan blivit mycket starkare. Glad över det överraskande resultatet skuttade jag iväg därifrån med nya, fortfarande simpla, övningar att hänga på dörren.

Lite så tror jag det kan vara med oss och bön också. När det dyker upp saker som är viktiga tvekar vi. Ska vi bara be? Inget mer avancerat? Vi ser inte bönen som vårt främsta vapen, inte riktigt som vassaste kniven i lådan. Det låter för simpelt. Vi blir skeptiska.

Istället söker vi oss kanske till mer avancerade lösningar. Eller kanske till lösningar som känns mer handfasta och lättfattliga, gärna något vi själva har kontroll över. Nästa likhet är rädslan över att inte se resultat. Tänk om vi ber utan att se resultat? Risken för besvikelse kan kännas förlamande. Hellre låta bli att fråga än riskera en obesvarad förfrågan. Rädslan kan också bottna i den sista likheten: rädslan över att känna oss fåniga. Tänk om vi frågar om personen vill att vi ber för problemet – och ingenting händer? Det slipper vi gärna. Säkrast att låta bli att ens fråga.

Så låter vi rädslan stoppa oss innan vi ens har testat.

Några som verkligen måste ha brottats med det här var lärjungarna till Jesus. Jag tänker på den gången när Jesus sa åt dom att fixa käk åt flera tusen människor som var där och lyssnade på honom, trots att de knappt hade åt sig själva. I det läget måste de ha känt sig en aning nervösa och undrat hur han tänkte. Ännu nervösare måste de ha blivit när de tar emot fem bröd och två fiskar av en liten kille, följt av att Jesus ber dom säga åt människorna att slå sig ner i grupper och göra sig klara att äta. Den nervositeten vill jag inte ens tänka på.

Jag är övertygad om att de var precis lika nervösa som vi hade känt om samma situation hade inträffat idag. Risken för att känna sig fånig lär ha känts överhängande. Jag föreställer mig hur lärjungarna går runt bland alla, lätt panikslagna, och ber folk sätta sig ner. Folk kanske spanar för att se var det lärjungarna hade tänkt bjuda på fanns gömt, utan att se något. Så kommer stunden. Jesus tar bröden och fiskarna. Och gör det ospektakulära: ber en bön. Maten delas ut – och räcker till alla. Miraklet är ett faktum. Lärjungarna kan andas ut.

Och precis så är det. Risken att inte få svar och känna sig dum kommer alltid att finnas där. Bibeln är sida upp och sida ned är full av exempel på hur människor har varit rädda, nervösa, oroliga och skeptiska. Men på precis samma sätt är den full av exempel på hur Gud gång på gång trotsar folks förväntningar och gör det omöjliga. Det är det som är kärnan: det är Gud vi ber till. Han som har skapat allt i hela universum. Ramarna ska sättas efter hans förmåga, inte vår egen.

Vi klarar inte ens av att hålla våra nyårslöften. Min erfarenhet av Gud däremot är att han är pålitlig. När jag tänker efter så har jag svårt att komma på någon endaste gång när jag samlat mod, sagt till någon att jag ska be för personens problem och besviket behövt skämmas över att jag frågade. Tvärtom skulle jag kunna berätta om så många tillfällen när svaren istället har varit över förväntan.

Jag tror att det här är en av nycklarna till att få se fler mirakler och bönesvar: att vi vågar be om det – även när vi är rädda att inte få svar och känna oss dumma. Det är Gud vi ber till, det är han som ska hitta lösningen. Och han gläder sig när vi kommer till honom.