För en månad sedan skrev jag i tidningen Dagen om dilemmat för dem som vill förbjuda böneutrop: antingen handlar det om censur, eller så är det en budskapsneutral begränsning av yttrandefriheten som drabbar evangelisation på precis samma sätt.
Igår svarade apologeten och debattören Stefan Gustavsson mig genom att peka på en tredje väg: att begränsa böneutrop av pragmatiska skäl för att det provocerar och kan göda extremism. Han skrev bland annat:
Innehållet i böneutropen har muslimer rätt att uttrycka, publicera och ordna offentliga möten kring. Men att bygga fasta installationer, i förlängningen över hela Sverige, med fem böneutrop/dag, skapar onödig polarisering i det offentliga rummet.
Ytterligare en dimension är relevant här, aktualiserad genom det omskakande reportaget i DN (26 maj) om synen på apostasi, det vill säga hur man inom islam ser på avfall från islam. Muslimer är inte en enhetlig grupp, men hos alltför stora grupper muslimer – också hos så kallade moderata muslimer – finns övertygelsen att dödstraff egentligen är den rätta konsekvensen av att lämna islam. Det handlar alltså om övertygelser som står i direkt motsatts till det öppna och fria samhället och som innebär ett mentalt förtryck som alltför många svenska muslimer redan lever under. Det är betecknande att Salahuddin Barakat, imam som leder Islamakademin i Malmö, beskriver idealsamhället som styrt av en lärd kalif, där dödstraff för apostasi tillämpas.
Vi ska inte ha religiös censur i Sverige eller begränsa yttrandefriheten. Men hur ska vi relatera till grupper som själva vill censurera andra? Frågan är högaktuell när nazister vill demonstrera i Almedalen eller under Bokmässan: Får vår frihet användas till att undergräva friheten?
Jag svarar honom på följande sätt:
Gustavssons jämförelse med konsten håller inte riktigt. Permanent konst som är provocerande är faktiskt tillåtet i Sverige, såsom ”Priapos trädgård” i Gävle eller ”Jag tänker på mig själv” i Växjö. Att något provocerar kan inte anses vara ett tillräckligt skäl för att förbjuda det. Om det vore så, ska vi då förbjuda moskéer om tillräckligt många tar anstöt av dem? Gäller detsamma synagogor och kyrkor?
Jag förstår intentionen med att pragmatiskt vilja begränsa sådant som provocerar för att vi ska leva i fred med varandra, men förbuden tycks för mig vara en del av den intolerans man vill motverka – inte dess botemedel.
Idéerna om apostasilagar och dödsstraff för dem som byter religion är helt förkastliga. Det är något som i allra högsta grad bryter mot både demokratiska värderingar och den gyllene regeln. När någon sprider sådana åsikter, enskilt eller offentligt, bör samhället omedelbart vidta åtgärder.
Men Gustavssons resonemang för att detta skulle påverka debatten om böneutrop är spekulativt och öppnar för en märklig typ av censur där det relevanta inte är budskapet i sig utan vad det kan tänkas inspirera. Bör vi då acceptera om jag förbjuds predika evangeliet på gatan för att jag kan inspirera kristna extremister, utan hänsyn till att jag inte är extremist?
Hela Pingsten 