Att låta Guds närvaro få ta plats

 

In the glory of your presence, I find rest for my soul. In the depths of your love, I find peace, makes me whole

Svenska: ”I din ärade närvaro finner min själ ro. I din kärleks djup finner jag frid, som gör mig hel”

Så lyder verserna i låten I love your presence framförd av Jenn Johnson. Jag tycker det stämmer väl in på mitt intryck av Guds närvaro, och det säger så mycket om hans karaktär. Där Han är finns det ro för själen. Oavsett hur havet, eller livet, stormar så kan Hans närvaro fördriva det kaoset och ingjuta lugn. För mig handlar det ofta om att våga släppa taget om ”måsten”. Saker som kan göra mig så stressad att jag mår dåligt av det, något som kanske till och med håller mig vaken om natten.

Här kommer ett erkännande, det kan låta oansvarigt, men det har hänt att jag dagen innan ett kursprov struntade i att läsa igenom anteckningarna en sista gång. Eller valt att dissa klasskamrater som jag egentligen skulle ha bollat frågor med, för att förhoppningsvis kunnat utbyta kloka tankar. Provresultatet är inte det viktiga här, nej, utan den riktiga poängen är vad som där och då hände i mitt liv – och, hur det påverkade relationen mellan Gud och mig. Istället valde jag att söka Gud och prisa Honom. Det är jag glad över att jag gjorde. Jag klarade inte pressen av att plugga in i det sista. Att tro sig ha lärt sig vad som förväntas av en, för att sedan bli besviken, bara på sig själv, när resultatet visar sig vara ett underpresterande, i jämförelse med tiden som prioriterades på plugg. All den tiden hade kunnat läggas på tillbedjan och jag hade ändå gjort liknande ifrån mig på provet.

Till en början var det svårt att fokusera på Gud. Det var hela tiden som om en röst i huvudet sa till mig att jag borde ägna tid åt annat än det, och att jag skulle ångra mig dagen därpå. Jag visste ju själv att jag skulle tvinga mig till att stressläsa ikapp under lunchrasten, och när provet väl startade skulle jag be i ren förtvivlan och desperation om Guds hjälp. Och att jag den kvällen egentligen bara var lat. Jag var minsann medveten om att jag skulle få sota för det. Oj vad jag skulle må dåligt för att jag gav min tid till Gud…

I efterhand ser jag tydligt hur Gud vakade över mig. Hur Han höll sig kvar och fortsatte att knacka på mitt hjärta, trots att jag kämpade med fokuset på Honom. Den kvällen somnade jag i en känsla av trygghet, glädje och frid. Jag tvivlar på att läroboken hade fördrivit oron på samma sätt, snarare uppenbarat för mig hur dålig koll jag hade. Då hade jag inte varit lättvaggad…

Men jag är nu övertygad om att Jesus fångar mig när jag vågar släppa taget om mina kontrollbehov, väljer att bortse från livets omständigheter och istället investerar utav min tid med Honom, låta Hans närvaro få ta plats i mitt liv. Bojorna kring mina fötter förtvinar och oket på min rygg lyfts av när jag låter Honom få ta mitt onda och ge utav sitt goda. Då är det inte jag som samlar kraft eller rustar mig för morgondagen, utan Han som förser mig med vad jag behöver. Jag väljer då att lita på Honom som trots allt känner mig bäst, att ge mig vad jag behöver för att fortsätta på Hans vägar.

Detta vittnesbörd tjänar inte syftet att uppmuntra ett ambitionslöst agerande, att sluta kämpa för sina drömmar, eller lägga sig platt och lita på att Herren löser livet åt en. Nej, snarare att i livets omvälvande perioder våga fästa blicken på Gud, och konkret visa för Honom, sig själv och världen att det är Han som har all makt och förtjänar all vår tillbedjan. Tack vare Honom har vi fått nåden att bygga en relation och vistas personligen i Hans heliga närvaro, trots våra brister. Och Han har även skänkt oss sin Ande, som till och med bor i oss! Var dag bär vi på Gud i våra hjärtan, det är en välsignelse utan dess like. Han är hela tiden nära oss, frågan är om vi i vårt sinne är nära Honom?

Följdfrågan blir hur vi närmar oss Gud. I Galaterbrevets andra kapitel verserna 19-20 skriver Paulus:

”Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig”

Jag tror att det handlar om att vi måste tro med våra hjärtan att Jesus är Herren och att Gud uppväckt Honom ifrån de döda (Romarbrevet kapitel 10 vers 9). Men jag tror också att vi behöver utrycka den bekännelsen och visa den längtan, inte minst för oss själva som för Guds skull. Tillbedjan och bön är ett fantastiskt verktyg för detta. Likt det krävs genuint intresse, prat och kärlek att lära känna en ny människa är min erfarenhet densamma med Gud. Bara det att Han alltid finns tillgänglig, alltid lyssnar och alltid är redo att möta oss oavsett vilket skick vi befinner oss i.

Egentligen är det bara vi människor som växer, förändras och styrs av känslor. Han med sin närvaro är densamme idag som igår, och Han har lovat att alltid vara det. Likt Han mötte mig kvällen innan kursprovet kan jag lita på att Han möter mig igen – nästa gång som jag vänder mig till Honom – med samma kärlek, frid, hopp… vad helst jag behöver!

Som avslutning vill jag uppmuntra dig att våga avsätta tid för att söka Honom mitt i vardagen. Oavsett hur kaos det kan verka så behöver du inte oroa dig för att Jesus inte har koll, Han vet bättre än någon annan. Han har all makt. Och Han inte bara förtjänar vår eviga lovsång men längtar efter att vi ska öppna våra hjärtan för Honom. Han väntar på att få möta oss med kärlek och att generöst få ge utav sina gåvor, för att Han älskar oss.

En kommentar

  1. Ett jättebra inlägg av dig käre Alda.!
    Jag vill påstå att det nog är många som känner och tänker som du, men du sätter ord på dessa tankar och känslor på en sådant bra och fint sätt. Kanske är det även därför som många troende (och icke-troende) Kristna har Psaltaren 23 som sin favoritpsalm (?)

    Psaltaren 23:

    HERREN är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

    Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.

    Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

    Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s