Ensam är inte starkast.

Överallt pratas det om att satsa på sig själv. Jag blir gång på gång uppmanad att tro på mig själv, köra mitt eget race och ibland blir jag tillsagd att ”skita i vad andra tycker”. Det sägs att ensam är stark och att ”för många kockar gör en sämre soppa”.

När människor ska skickas in i livet så är råden dem får just detta. De blir matade med massa klyschor om hur bra och duktiga och starka dem är… så länge dem är själva. Jag minns själv när jag firat olika milstolpar i livet som att sluta sexan eller sluta nian eller konfirmation eller liknanade. På alla dessa tillfällen har jag minst en gång fått höra att ”jag är stark” och att jag ska ”satsa på mig själv” av lärare och andra. Jag har massa gånger blivit utknuffad i livet med vetskapen om att jag är stark, men framförallt att jag ensam är stark. Jag har fått lära mig att jag står bäst på mina ben om jag står på dem själv.

Vi bor i ett samhälle där individualiseringen bara växer och växer. Genom att vi värderar och önskar att få bo själva, laga vår mat själva, klara oss själva så blir individualismen bara större och mer utbredd. Varför gör vi såhär då? Jag tror att detta kan vara en bidragande faktor; att vi alltid blir matade med dessa uppmaningar om hur starka vi är själva, om att man ska satsa på sig själv.

Detta har många gånger gjort mig väldigt rädd. Om jag blir uppmanad att köra mitt eget race så betyder väl det att alla andra också gör det? Betyder det att när jag väl ska ut i livet på riktigt och kanske söka jobb eller bostad kommer att få klara mig helt själv? Och om jag hittar en bostad i en helt annan ort, vart ska jag ta vägen där då? Hur ska jag kunna ta mig in i sammanhang och umgängeskretsar om ingen ser mig därför att de kör sitt eget race? Och varför skulle de bjuda in mig, om de förväntar sig att jag ska göra detsamma?

Nu kanske du tror att jag inte tycker att man ska jobba på sitt självförtroende. Kanske tror du att jag inte tycker att man ska tro på sig själv alls. Så är det såklart inte!

Jag, som många andra, har fått jobba väldigt mycket på mitt självförtroende i livet, och det gör jag fortfarande. Jag känner mig ofta otillräcklig. Det här har gjort att jag blir otroligt glad och imponerad när jag möter någon som har ett självförtroende som bara blåser en av stolen. Människor som kommer in i en situation och bara äger den. Jag tror att det är superviktigt att vi satsar på att jobba upp vårt självförtroende, och även självkänsla.

Jag tror att vi alla behöver självförtroende, och att vi aktivt behöver jobba för att bygga upp vårt och andras. Men varför skulle självförtroende som inte kommer av att man får höra att man är starkast ensam vara sämre självförtroende?

Under midsommarveckan var jag på Torpkonferensen. Det är en kristen konferens utanför Kumla som i år arrangerades för hundratrettiotredje året på raken.

På torp samlas människor i alla möjliga olika storlekar, färger och former. Människor som inte känner varandra men som alla går tillsammans under en vecka för att hedra, ära och upphöja Kungars kung, Jesus. Det erbjuds möten och seminarier för alla åldrar och allas smaker.

Jag har åkt på Torp vartenda år sen jag föddes. Jag har gått från småbarnssången till Kalas-mötena och vidare till Schysst Häng (som det hette på min tid) och tonårsseminariena och nu är ett kvällsmöte i Ladan på Torp något av det bästa jag vet.

De senaste två åren har jag jobbat i bildproduktionen under Torp. Jag har fått vara en del av teamet som filmat mötena som hållits i mötesladan och riggat upp och ner alla sladdar, projektorer, kameror, podium och datorer. Ett väldigt roligt jobb, om du frågar mig.

Men det bästa med det här jobbet är inte att man får sitta och latcha med häftiga teknikprylar dagenlång, trots att det såklart är ett plus i kanten. Nej, det bästa med det här jobbet är att jag får komma under ytan- Den där ytan som jag flutit på de andra åren när jag gått på möten och bott på campingen med min familj. Den ytan har jag fått korsa och fått bevittna något helt otroligt.

Jag har fått se människor som jobbar med den här konferensen, vilket är ”flera hundra” för att citera Torps projektledare, som tillsammans går ihop och möts. Alla har olika styrkor, svagheter och erfarenheter. Olikheter och likheter. Människor som i många fall inte känner varandra och som ibland inte har några andra saker gemensamt än just detta. Människor som kommer från helt olika håll, från helt olika sammanhang som tillsammans bygger upp och driver en fantastisk konferens till Guds ära.

Jag har fått se människor som visat mig att jag inte alls behöver vara rädd. Tänk om det bara hade varit en predikant som hade gjort hela konferensen. Då hade han inte haft varken ljud eller ljus, och inte heller någon som filmade honom. Vi som åkte på konferensen hade inte haft någonstans att bo eller äta, och ingenstans att gå på toa eller duscha. Predikanten själv hade inte heller kunnat ha möten för alla åldrar samtidigt.

Men han är inte själv. Nej, tillsammans med honom har han alla dessa hundratalen av människor som jobbar tillsammans för att det ska funka. Människor som har förstått att ”Satsa på sig själv”, ”köra sitt eget race” och ”Ju fler kockar desto sämre soppa” bara är felaktiga klyschor.

De här människorna har visat för mig att jag såklart kan ha god självkänsla och ett gott självförtroende utan att det betyder att jag måste köra hela racet själv.

Om jag hade fått bestämma så skulle vi inte skicka ut våra barn och unga ut i livet med klyschorna ”strunta i vad andra säger”, ”stå på dina egna ben” och ”ensam är stark”. Jag önskar att de hade fått höra Satsa på dina medmänniskor, Var en god samarbetare, Racea ihop med andra, Många kockar gör en bättre soppa och Tillsammans är vi starkast. Och om det är självförtroendet som behöver en boost så önskar jag att vi säger DU är stark, inte ”ensam är stark”. För du ÄR stark, men du är inte starkast när du står ensam.

Nej, TILLSAMMANS är vi starkast.

2 kommentarer

  1. Julia,

    Tror jag uppfattat din viktiga poäng. Söker man på ”tillsammans” i sökrutan hos folkbibeln kommer det hundratals träffar. Klart är att vår Herre Jesus Kristus är en gemenskapsGud. Några få exempel bland alla ”gemenskapsverser:”
    
    ”De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: ”Varför äter han med publikaner och syndare?” (Mark 2:16)
    
    ”Och när Jesus lämnade staden tillsammans med sina lärjungar och en stor folkskara…” (Mark 10:46)
    
    ”När stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom.” (Luk 22:14)
    
    ”Alla dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder.”(Apg 1:14)
    
    ”När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla.” (Apg 20:36)
    
    Enda bibelställe jag kan erinra mej där Jesus drog sej undan i ensamhet var för bön. Alla behöver säkert en stunds ensamhet då och då men grundidén är garanterat gemenskap.
    
    Om någon som läser här vill samtala lite med utgångspunkt om det som jag skriver om på min blogg så är jag idag tillgänglig hela dagen via min blogg. Uttrycka dej kan man göra under respektive bloggpost i en kommentar. Välkommen!
    
    https://forjesuskull.wordpress.com/
    
    /Ulrika
    

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s