Vi ska vara trädets grenar!

När jag var liten fick jag ofta höra ”att jag var för liten”. För liten för att åka Lisebergsbanan, för liten för att vara vaken sent, för liten för att hacka grönsaker, för liten för att cykla själv till skolan… listan kan göras lång. Det hände att jag försökte tänja på dessa gränser för att visa att jag visst var stor och att jag kunde. Ibland försökte jag göra det i smyg och vid andra tillfällen med ett stort självförtroende. Till exempel den gången då jag i förskoleklass hävdande att jag visst använt en japansåg tidigare fast än jag aldrig sett nåt liknande, men hur svårt kunde det vara? Jag överskattade min förmåga och det slutade med ett förband om fingret, det ärret syns fortfarande.

Detta blir inledningen till dagens text som bottnar i att vi människor är små och vekliga – medan Gud är så stor att vi inte ens förstår hur stor Han är.

Trots att jag nu är några år äldre så finns det fortfarande stunder då jag ser mig själv som störst, bäst och vackrast. Jag kan bli arrogant, narcissistisk och förstår inte folk som inte ser upp till mig. Jag är ju en sådan god människa, har struktur, sköter mitt plugg, är en generös givare och en som ber för mina vänner. Vad är det som saknas? Vad är det som människor inte ser i mig?

Jesus. Var finns den gränslösa kärleken, när jag fylls av det som nämnts ovan, då? Jesus varken kom eller kommer med hybris. Han levde för att tjäna, inte minst Hans korsfästelse vittnar om det. Så när jag fyller min tillvaro med att upphöja mig själv är det som att Jesus sinar bort från mitt liv. Inte att Han inte är där, men Han får inte den äran som Han förtjänar, Han får ingen cred, Hans namn finns varken i för- eller eftertexterna. Han märks inte.

Personligen händer detta mig oftast i de perioder som jag mår väldigt bra. Då har jag lättare att glömma mitt beroende av Gud, eller till och med medvetet tänka att jag inte behöver Gud. Jag ser mitt bankkonto och tänker att ”oj jag behöver inte be för bensinpengar, det har jag gott om” eller om jag är frisk så har jag ju ingen sjukdom att be för… men även de tillfällen då jag mår sämre och tänker att Gud inte alls har någon användning för mig, och så ger jag upp. Men det blir en väldigt märklig relation. Som att jag valt att ha Jesus i mitt liv för att må bra, som en livlina de stunder då jag inte mår lika bra som när ”jag inte behöver Jesus för jag klarar mig själv lika bra ändå”. Eller därför att jag tror att allt hänger på mig, och när jag inser att jag inte kan så gräver jag ner mig själv i bitterhet därför att jag inte vill misslyckas; utan bara lyckas. Högmod kallas det.

Då tror jag att evangeliets budskap har missuppfattats någonstans. Jesus kom inte till världen för att jag ska leva som på moln, Han kom därför att ”så älskade Gud världen att Han utgav sin ende son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Jesus är inte bara för mig utan för hela världen. Oavsett hur jag mår så uppstod Jesus för den här världens skull, och för sitt rikes utbredandes skull.

Evangeliets budskap är mer än att Jesus bara kallar kristna människor till sig, det gäller hela världen. Det är inte bara vi som redan är en del av Hans kyrka som har vårt hem i Honom, det är inte någon typ av kristen värld som Joh 3:16 talar om, utan hela mänskligheten. Men visst, lika välkomna som icke-troende är till Guds öppna famn så är såklart vi troende också det. Men vi har även ett särskilt uppdrag, missionsbefallningen som vi kan läsa i Matteusevangeliet 28. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Vi är inte bara kallade till Kristus utan även sända av Honom. Och i det syftet att fler människor ska få upptäcka Guds kallelse för dem, till Hans hjärta.

Kyrkans uppdrag är inte att framhäva hur rättfärdigt den lever utan att förmedla Guds kärlek till den här världen. Låt oss göra ett litet tanke-experiment. Du står framför två personer. Den ena stoltserar med sina nya kläder, visar gladeligen upp bilder från senaste jorden-runt-resan, berättar om hur duktig den är i sina studier och nämner några åstadkommanden som den har gjort. Den andra frågar hur det är med dig och hur den kan stå till tjänst. Vem av dessa skulle du våga öppna upp ditt hjärta för? Jag hade valt den andra. Liksom Jesus inte har något högmod i sig, utan ödmjukhet, så är också vi kristna och hela kyrkan tänkta att reflektera Honom och möta människor så som Han gjorde och fortfarande gör.

Ödmjukhet, kärlek och sanning behövs för att fler människor ska få möta Jesus, därför att Han är dessa tre. Det behövs inte mer av vår stolthet, där vill inte Jesus känna sig vid. Vi behöver inte bara inse att vi är mindre än vi tror utan också börja göra oss mindre, ödmjuka oss, och låta Jesus få göra resten. Det var inte vi som uppstod tre dagar efter korsfästelsen utan Jesus Kristus, och bara Han med stort H. Men, tolka nu inte detta som att Gud inte vill ha med oss att göra! Tvärtom är ju det Hans största och främsta längtan, Han utgav sin son för hela världens skull. Allt bottnar i Guds längtan och strävan efter att HELA mänskligheten ska återförenas med Honom, så även det hoppas jag att ingen behöver tveka på.

Men Gud vet att människan i sig själv inte är kapabel till att ge den fulla rätta bilden av varken Honom eller Hans rike, eftersom det är heligt; avskilt från synd, till skillnad från oss människor. Därför visar Han själv vem Han är och sitt rike för oss. Då är det viktigt att vi inte hindrar Honom från att synas, varken för oss själva eller för våra medmänniskor. Eller fläckar ner den bild Han uppenbarar för oss med våra egna ord och åsikter. Hur undviker vi det?

Jag tror någonstans att vi behöver inse hur stor Gud är, och hur små vi är i relation till Honom. För det är en viktig detalj. Människan kan framstå som stor i relation till djur. Men så fort vi sätter oss i relation till Gud så är det bara hands down, all makt och ära tillhör Jesus Kristus, därför att Han gjorde det som ingen annan någonsin kunnat eller kommer kunna göra; återuppstod tre dagar efter sin död.

Gud är även den som kan skapa ur ingenting. Det kan inte ens vi föreställa oss, alla nya tankar vi får bygger på tidigare erfarenheter. Men Gud kunde se till att hela skapelsen blev till utan att låna resurser, material och inspiration från någon slags ”skapelsebank”. Det är den guden som Bibeln talar om och som jag tror på, den guden kan skapa nytt ur ingenting. Jag är klen som ett gem jämfört med Gud. Vem är jag att hela sjuka, skaffa fram pengar till mat när kontot är tomt, komma med fred till krigszoner… men Gud kan! Hela den här världen behöver mer av Honom och Hans goda skapande ur ingenting!

Här sätts det stora uppdraget på sin spets. Uppdraget att göra alla folk till lärjungar går ofta utanför vår bekvämlighet. Men finns det ens något viktigare än att människor får höra om vem Jesus är? Vi har inte råd att tjafsa om samfund, röd eller gul kyrksaft, orgel eller elgitarr, eller känna efter vilken sida vi har vaknat på, siktet behöver vara inställt på Jesus. Det kan inte handla om oss när vi går ut i ”Hans namn”. Istället för att en och samma Jesus kommer att synas då så framträder en bred skala av människor som alla försöker få igenom sin vilja. Det är inte det bästa!

Vad som behövs är ett enat budskap till människor om Jesus Kristus, och för att det ska ske så måste det vara så lite av oss som möjligt men så mycket av Honom som möjligt. Vi behöver försöka urskilja vad som är vår egen längtan och vad som är Guds längtan, för att sedan lägga våra egna viljor och känslor åt sidan och lita på att det Han har är så mycket bättre, godare, större. Vissa gånger inser jag att jag kanske egentligen har samma längtan som Gud, bara det att Han planerat en annan väg.

Jag tänker ibland att jag behöver inse att jag fortfarande är ”för liten” för vissa saker, och att jag aldrig kommer bli tillräckligt stor. Och förstå att oavsett hur jag lever, hur jag ser på mig själv och på Gud så kommer Han alltid att vara störst, välkomna mig till sig så som jag är och älska mig oavsett vad. Det är fantastiskt vackert och stort att Gud bjuder in oss till att vara en del av sin plan, men det blir än vackrare när vi också väljer att svara på den inbjudan för att samarbeta med Honom. Då kommer grenarna på trädet att bära frukt. Trots att det är otroligt nådefullt så är vi inte mer än grenarna på trädet, medan Jesus är stammen vilken all kraft utgår från. Utan Honom är vi ingenting, oavsett hur stora vi själva gör oss. Grenar som ligger på marken saknar sin källa till liv, de dör. Men tillsammans med Honom så kommer det inte bara blomstra utan också bära god frukt. Då kommer även prestigen och högmodet att förgå, när vi inser att allt inte hänger på oss utan Gud låter sin kraft få verka genom oss.

Summa-summarum, vi kommer aldrig bli tillräckligt stora eller bra för att frälsa världen, hela människor, utbreda Guds rike… Det kan bara Gud som är större än allt och har makt över allt göra. Han har kallat alla oss till sig, och sänder även alla oss ut i världen för att vittna om Honom och göra alla folk till lärjungar. Liksom grenarna hör ihop med stammen så kallar Han oss till sig, med målet att bli likt ett jätte-familje-träd! Vi som grenar är dessutom tänkta att bära god frukt som får ge riklig skörd! Vi får vara Hans händer och fötter på jorden, som Han kan få verka genom.

Frågan är bara om vi låter Honom synas, verka och ges äran? Vem vill vi egentligen se som störst, bäst och vackrast?

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s