Tro och tvivel i våra kristna sammanhang

Nyligen rapporterade tidningen Dagen om lovsångsledaren Marty Sampson som gått ut med att han är på väg att tappa sin tro. Detta kom förmodligen som en chock för många efter hans hängivna och långvariga tjänst för Guds rike. Men faktum är att Sampson faktiskt hamnar i ett fack med ett gäng andra kristna ledare. Bland dem kan vi bland annat hitta Joshua Harris och Anni Paananen.

Vid sitt tillkännagivande, som Sampson valde att göra på instagram, valde han att ge flera argument till sitt avståndstagande. Där skrev han bland annat:

”Hur många pastorer faller? Många. Ingen pratar om det. Hur många mirakel sker? Inte många. Ingen pratar om det. Varför är Bibeln full av motsägelser? Ingen pratar om det. Hur kan Gud vara kärlek och samtidigt skicka fyra miljarder människor till en plats enbart ”för att de inte tror?” Ingen pratar om det.”

Detta kan man nog tycka låter mest argt och hårt, som att Sampson bara vill hitta något som vi tydligen inte pratar om och peka på det. Men jag tror att det är viktigt att fundera på vad det är han säger egentligen, se det som en väckarklocka.

Jag tror, och faktiskt antar, att vi är många som tvivlar i vår tro ibland. Jag tror att vi är många som kan säga att vi inte alltid har varit bombsäkra på vem Gud är eller hur Han är. Inte heller har vi alltid varit säkra på om det vackra som står i bibeln och det som vi själva känt kan stå upp emot dem ”men” och ”om” som också går att hitta och som vi också känt. För det som Sampson frågar sig är ju inte dumheter. Inte alls. Varför faller pastorer? Varför sker mirakler bara vissa gånger? Varför säger bibeln emot min tro ibland? Och hur kan Gud vara kärlek när inte alla alltid har det bra?

Att tvivla är svårt. Det är få gånger jag känner mig så ensam, vilsen och osäker som när det blivit en fnurra på tråden mellan mig och Gud. Men trots det tror jag att det är jätteviktigt att vi faktiskt tvivlar. För ett tvivel driver oss ofta till utforskning. Det driver oss till att bryta ny mark och undersöka vad som faktiskt känns jobbigt med just den här frågan eller just det här bibelstället, och det hjälper oss förstå, mer och mer, vem och hur Gud faktiskt är. Men ska man verkligen tvivla själv?

Det som skrämmer mig mest med det som Sampson skriver ut på instagram är inte att han tvivlar. Inte heller vilka frågetecken just han brottas med. Nej, det som främst gör mig orolig är när han skriver: ”Ingen pratar om det.”

Det som Sampson då signalerar är att han inte har någonstans att tvivla. Det verkar som att han inte upplever sin församling eller sina andra kristna hem som ställen där han får hjälp och stöd i sina tvivel. Eller också kanske han får stöd, men då i form av en klapp på axeln och orden ”Det blir bättre snart, Gud välsigne dig.” och inte stöd och hjälp i att någon faktiskt sätter sig ner med honom och att dem tillsammans undersöker och utforskar frågorna. Han verkar inte känna att hans församling jobbar tillsammans i en persons tvivel och bryter ny mark ihop.

För en tid sen skrev jag en text här på Hela Pingsten där jag berättade om en gång när jag tvivlade. Jag hade fastnat kring den stora frågan ”Hur kan Jesus säga att jag aldrig ska behöva hungra när jag inte alltid känner mig mätt och har det bra?”.

När jag fastnade vid detta blev det något så mycket större än vad jag trott. Det frågetecknet blev så tungt för mig att bära att jag började tycka det var jobbigt att umgås med Gud under den tiden. Det blev liksom krångligt att hitta balansen mellan allt det som jag i hjärtat visste var sant och på riktigt samtidigt som jag kämpade med frågan. När jag inte kände att jag kunde kämpa själv längre så gav Gud mig en hjälpande hand. Han sträckte ut Johannes hand mitt framför mig och sedan hjälptes vi två åt att räta ut frågetecknet.

Det är verkligen så jag tror att det är. Jag tror inte att det var en tillfällighet att Johannes lyckades fråga om jag hade något jag brottades med den där kvällen när jag satt på tåget och stirrade på spellistan med lovsång men istället valde en annan. Jag tror att det var Gud. För Gud vill att vi ska funka så. På samma sätt som vi ska funka som stöd för människor som har det svårt i livet så ska vi stödja varandra när vi har det knackligt med Jesus. Han vill inte att vi ska dölja våra tvivel eller brottningar, inte heller att vi ska stå och vingla själva. När man vinglar behöver man någon att hålla sig i, någon som kanske står lite stadigare än en själv. Han vill att vi ska ta hjälp av andra och hjälpa varandra. Inte genom att säga att det går över, utan genom att bryta ny mark och växa tillsammans. Ny mark måste brytas för alla, och jag är säker på att den ska brytas tillsammans.

En ek kan med enkelhet bli 100 år. Den rotar sig stadigt i marken under flera år och växer sedan upp till ett stort och ståtligt träd. Ekens löv blir ungefär 10 cm långa och trädet sprids genom att djur tar ekollon med sig för att spara dem och sedan äta dem, men istället glömmer dem nedgrävda i marken.

Jag citerar Wikipedia:

”Som hos många andra lövträd varierar dock trädets utseende mycket beroende på omständigheterna — växer eken upp tätt samman med andra träd blir grenarna mer uppåtriktade (mot ljuset), och kronan med tiden liten och högt placerad; stammen blir då mer eller mindre kvistfri.”

I de stunder i livet när vi tvivlar som allra mest tror jag att vi ska vara som ekar. För hur stod det? ”Växer eken upp tätt samman med andra träd blir grenarna mer uppåtriktade (mot ljuset).”

Om vi utforskar och brottas själva så blir vi mer utstickande, vi växer lite hit, lite dit. Vi sticker åt olika håll och tappar fokus. Men om vi, när vi växer, placerar oss nära varandra och tillsammans rotar oss ännu mera i det som är stadigt så blir vi uppåtriktade och har blicken på pappa Gud, Ljuset.

I en barnsång jag fick lära mig när jag var liten sjunger man: ”Det är fest när vi är tillsammans i Guds stora, kärleksfulla familj!”

Den har alltid varit en av mina favoritlåtar och kan, vilken tid på dygnet som helst, få mig att släppa loss i en dans. Den berättar att det alltid är fest när vi samlas som Kristi familj.Men jag tror inte att den här sången vill säga att det alltid är fest på det sättet som vi tänker oss en fest. Det är inte alltid blinkande lampor, sång, dans, ballonger och skratt. Ibland är det tårar, tvivel, oro, vilsenhet och omsorg för varandra. Det låter kanske inte riktigt lika lockande. Men jag tror att det är superviktigt att vi inte fastnar vid att festen i våra församlingar måste vara ”fest”. Att vi går ihop, i Jesu namn, för att umgås med varandra och Honom, det är festen. Om vi skrattar eller gråter, tvivlar eller tror så måste det vara en fest. Och en fest i ensamhet känns inte som en rolig eller bra fest. På samma sätt som vi måste finnas och vara redo att dansa med varandra när livet leker, så måste vi också vara beredda att söka, fundera och våndas tillsammans. Men tro inte att det är tråkigt, för det är fest när vi är tillsammans i Guds stora, kärleksfulla familj.