Sommaren övergår i höst och badbyxorna byts mot skolböcker i väskan. Om du är i min ålder är chansen stor att du nu flyttar (eller flyttat) till en ny plats. Nya studier hägrar, eller också ett nytt jobb, och kanske är det första gången du ska bo utanför ditt föräldrahem. Och dessutom kommer du som är kristen antagligen lika långt ifrån den församling du varit del av. Då har jag något viktigt för just dig!
Jag vill uppmuntra dig att prioritera Gud på ett enkelt och konkret sätt: sök dig till en ny församling.
Alla behöver vänner och meningsfulla relationer. Vi vet att ensamhet drabbar oss hårt, hårdare än vi kan tro när vi inte känner oss ensamma. Det är en av de starkast bidragande orsakerna till psykisk ohälsa idag: att känna sig ensam. Och som nyinflyttad i en stad är det lätt att känna sig ensam. Man träffar många nya människor men det kan ta tid att hitta och lära känna dem man verkligen trivs med.
Nå, oavsett var du söker så behöver du söka efter vänner. Och de du omger dig med kommer bidra till att forma dig. För så funkar vi människor. Vi härmar efter dem vi gillar, och ett tydligt tecken på att vi gillar någon – eller åtminstone tror att vi gillar någon – är att vi umgås med den regelbundet. Då blir frågan: vilken slags gemenskap vill du formas av?
Vill du formas av en gemenskap som samlas kring tennis, kring spex… eller kring Gud? Det låter tillspetsat och församlingsgemenskapen behöver förstås inte nödvändigtvis utesluta delaktighet i andra gemenskaper, men om vi låter vår karaktär formas mer av festande eller sport än av Gud, om vi låter vår identitet som studenter eller som kårarbetare väga tyngre än den som Guds barn och del av Kristi kropp, vad händer då med allt vi sjöng till Gud om på ungdomssamlingarna? “Du är mitt allt, du är vad jag behöver”. Hur länge till tror vi det om vi inte handlar som om det är sant?
Min vän Micael här på Hela Pingsten har sagt att en kristen utan församling är lite som en människa utan vänner. Det kan gå an ett tag men inte är det sunt i längden. Alltså: en kristen utan församling är förstås inte nödvändigtvis utan vänner, men på samma vis som vi behöver vänner för att leva som människor behöver vi en församling för att leva som kristna, som Jesu lärjungar. Och dessa relationer behöver upprätthållas regelbundet för att inte blekna bort. Du kan givetvis känna en massa människor du kallar för vänner, men om ni aldrig har kontakt är frågan vad den där vänskapen egentligen betyder för er. Känner ni verkligen varandra längre?
Ännu viktigare då med församlingen eftersom församlingen är den bästa platsen för att lära känna Gud på. Gud är ju en kärleksfull gemenskap mellan tre personer. Så om vi ska kunna bli som Honom kan vi inte bara sitta på vår kammare: vi måste träna oss i kärleksfull gemenskap. Det gör vi i församlingen. Och samtidigt som den gör det möjligt att träna gemenskap ger den oss en naturlig rytm och ett sammanhang för tillbedjan.
Det jag vill säga är att församlingen behöver dig, och du behöver församlingen. Du har fått gåvor av Gud för att tjäna andra med (1 Pet 4:10), och var är väl en bättre plats att upptäcka och träna dessa än bland andra som går med Gud? Där finns människor som kan se saker i dig som du själv ännu inte sett, eller bekräfta och uppmuntra det du redan haft på känn. Och där finns människor som du med dina gåvor kan bli viktig för: äldre eller yngre eller jämnåriga som behöver just dig.
När jag flyttade till Lund för två år sen (efter ett år på bibelskola) var jag inställd på att hitta en kristen gemenskap. Jag var inte beredd att bli del av vilken församling som helst, och man kan tycka att jag dröjde väl länge att gå med någonstans. Jag sökte en grupp av lärjungar som praktiserade och tränade varandra i Andens gåvor, evangeliserade och delade enkel vardagsgemenskap. Det tog ungefär ett år att hitta den. (En liten husförsamling i Dalby utanför Lund – pröva husförsamling om du får chansen!)
Under tiden jag sökte lärde jag känna en massa fina kristna i olika församlingar som fortfarande är mina vänner, och det är jag tacksam för. Jag tror dock fortfarande det var klokt att avvakta för min del, för jag tycker inte man måste kasta sig in i första bästa församling under förevändning att “det finns ingen perfekt församling” (hur sant det än är). Bättre söka frihet i Anden än att pliktskyldigt inordna sig och hänge sig till ett sammanhang man känner sig frustrerad i, tänker jag. Men likväl fick jag smaka på hur det är att leva som en ensamvandrare i vardagen; som en ensam blomma på en stor äng, lika beroende av solen som alla andra blommor men mer utsatt för väder och vind och djurens nycker än de som står inbäddade i ett skyddande blomster. Det är tufft.
Prövningar, tvivel eller frestelser kommer till alla förr eller senare. Frågan är då inte om det blir jobbigt utan om vi har folk omkring oss som kan hjälpa bära våra bördor.
Julia Magnusson skrev nyligen här på HP (https://helapingsten.com/2019/08/26/tro-och-tvivel-i-vara-kristna-sammanhang/ ) om Tro och tvivel bland kristna. Hennes kloka formulering passar både för stunder av tvivel av alla de slag, och för stunder av prövningar och frestelser:
I de stunder i livet när vi tvivlar som allra mest tror jag att vi ska vara som ekar. (…) ”Växer eken upp tätt samman med andra träd blir grenarna mer uppåtriktade (mot ljuset).
Om vi utforskar och brottas själva så blir vi mer utstickande, vi växer lite hit, lite dit. Vi sticker åt olika håll och tappar fokus. Men om vi, när vi växer, placerar oss nära varandra och tillsammans rotar oss ännu mera i det som är stadigt så blir vi uppåtriktade och har blicken på pappa Gud, Ljuset.”
Hela Pingsten 