Rasismen i Sverige och i kyrkan är (förmodligen) värre än du tror

Den mesta debatten i Sverige kring etnicitet och arbetsmarknad handlar om hur nyanlända snabbare kan få lönearbete. Ingången är att människor saknar utbildning och kvalifikationer och därför antingen behöver få chans till “enklare jobb” med lägre lön, eller möjligheter till utbildning för att kunna bli anställda med samma villkor som inrikesfödda svenskar.

Men tänk om låg utbildning inte är det enda som försvårar för människor med en viss etnicitet?

Studien “Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” från 2018 jämförde hur det gick för tre grupper på den svenska arbetsmarknaden: personer födda i Afrika söder om Sahara, personer med minst en förälder född där, samt övriga befolkningen. De två första grupperna kallas ibland gemensamt för afrosvenskar. Man hittade “stora skillnader mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen inom alla undersökta områden: arbetslöshet, bruttolön, disponibel inkomst, tillgång till låg- och högstatusyrken samt möjlighet att göra karriär och uppnå chefspositioner i förhållande till utbildningsnivå.”

Skillnaderna var bland annat så stora att afrosvenskar behöver en forskarutbildning för att nå samma lönenivå som övriga befolkningen når med tre års högskoleutbildning eller mindre. Sverige har alltså bevisligen problem med något mer än utbildningskillnader mellan utrikes- och inrikesfödda. Strukturell rasism. Människor behandlas olika på grund av sin hudfärg.

En afrosvensk vän till mig har delat flera erfarenheter av hur hen behandlats på arbetsplatser och i andra situationer. Hur vita chefer haft så mycket lättare att bonda med vita bland de anställda än med hen och andra icke-vita. 

Arbetsplatser är dock inte den enda arenan för rasism. Inte heller i det offentliga rummet går man säker. En annan vän från Kina har nu i veckan fått utstå rasistiskt påhopp på bussen. En grupp tonåringar behandlade hen som ett virus – trakasserade i ord och kroppsspråk tills de klev av. Det är inte en isolerad händelse, människor med asiatiskt utseende har delat erfarenheter av rasism sedan coronautbrottet i flera europeiska länder: Frankrike, Storbritannien, Italien, Tyskland.

“Men jag ser inte färg!”

“Varför ska man ens prata om hudfärg? Är vi inte alla människor?”

Så reagerar vi ofta instinktivt när vi – vita svenskar – konfronteras med den här typen av information. På det har den Sydafrikansk-amerikanske talkshowvärden Trevor Noah ett bra svar:

”Vad gör du vid ett trafikljus? Det är inget fel med att se färg, det är (däremot) viktigare hur du behandlar färg”

Färg spelar roll i det svenska samhället, vare sig vi vill det eller inte. Exakt hur stor roll vet vi inte, för vid sidan om studien ovan samt en hel del individuella berättelser (se till exempel boken och instagramkontot Svart kvinna) verkar det inte finnas så värst mycket statistik. Svenska myndigheter samlar in en massa data kopplat till kön, ålder och klass, men när det gäller hudfärg eller “ras” har man slutat med det. Rasbegrepp är nämligen extremt laddade i Sverige, för vi tänker att om vi pratar om människors “ras” gör vi oss automatiskt skyldiga till rasism. Och det är förstås gott att vilja undvika rasism! Sverige har utan tvekan begått grova övergrepp genom historien gentemot judar, romer, samer och andra grupper och på ett tragiskt sätt starkt bidragit till den biologiska rasforskningen i början av 1900-talet genom exempelvis skallmätningar. Filmen Sameblod finns tillgänglig på SVT Play och skildrar hur samebarn bland mycket annat tvingades klä av sig nakna inför rasforskare för att bli fotograferade (länk).

Men vad är problemet här? Det verkligt rasistiska är att på basis av hudfärg och skallform tillskriva grupper av människor inneboende essentiella egenskaper, och att sedan använda dessa gruppskillnader för att legitimera ojämlikheter. Poängen med att införa sociala kategorier i statistik – det vill säga be människor under intervjuundersökningar att självidentifiera sig – såsom “vit”, “afrosvensk” och “asiat” vore något helt annat. Det vore att uppmärksamma hur människor med olika hudfärg och utseende redan idag (ofta omedvetet) behandlas som om de hade olika inneboende egenskaper. Och hur det redan idag leder till strukturell ojämlikhet och diskriminering. Fenomenet brukar kallas rasifiering.

En sådan typ av datainsamling har forskaren och aktivisten Tobias Hübinette länge argumenterat för att Sverige bör införa. Han hänvisar till att en stor majoritet av världens länder idag samlar in sådan data för att uppmärksamma ojämlikhet. Dessutom ska både FN och EU ha krävt av Sverige att göra likadant. Jag tycker det verkar rimligt, men jag ser också poängen i vissa motargument. Dels tolkar många det som en form av registrering, vilket skapar motstånd bland romer, judar och samer som upplevt förtryck genom rasregister. Insamling av anonymiserad data skulle dock inte bli register, men jag förstår oron för att det som hävdas bli anonymiserat kanske inte blir det ändå. Dessutom vore det svårt att börja samla in data om “ras” i Sverige utan konsensus om vilka kategorier som ska användas, och det finns alternativa metoder som hävdas vara tillräckligt goda.

Oavsett vad som är bästa metoden för datainsamling, så behöver rasifiering mätas. Och vi behöver vänja oss vid att på ett konstruktivt sätt tala om hudfärg och rasifiering. Strategin att tiga ihjäl ämnet verkar inte funka. FN-rapporter från både 2014 och 2018 samt rapporten om antisvart diskriminering vittnar tydligt om att rasismen i Sverige idag frodas och gror trots vår färgblindhet.

Men i kyrkan då? Bland oss finns väl ingen rasism?

Här har jag ingen statistisk att hänvisa till. Jag hoppas att det inte är lika allvarligt som i samhället i övrigt, men jag ser ingen anledning till att utgå från att vi inte alls skulle ha påverkats av rasistiska strukturer på samma vis som vi gjort när det gäller konsumism och nationalism. Det bekräftade även den kristna föreläsaren och statsvetaren Salem Yohannes i en Dagen-intervju för ett par år sedan. Hon menade för det första att det är väldigt naivt att påstå att alla spår av rasföreställningar under kolonialismen, såsom den att afrikaner var primitiva och fullständigt beroende av hjälp från vita, är borta idag. För det andra lyfte hon hur “alla människor är skapade till Guds avbild (…) vilket gör att det inte finns något utrymme för rasism. Som kristna är vi kallade att vara aktiva antirasister.”

På frågan hur kunskapen om rasism i svenska församlingar är idag svarade hon:

“Min känsla är att det finns mycket okunskap. Många är inte medvetna om vilken rasism och de hinder man kan tvingas möta som exempelvis svart person i Sverige i dag. I stället för att visa empati och fråga hur kyrkan kan stötta har jag tyvärr blivit ifrågasatt och ibland till och med fått mina erfarenheter ogiltigförklarade.”

Jag låter hennes fenomenala lösningsförslag avsluta: att skaffa sig kunskap och att tydligare ta Jesus som förebild.

“Jesus lämnade ju sina gudomliga privilegier för att jobba på jorden, äta lunch med de utstötta, ge kraft åt utsatta kvinnor. Han gav upp allt. På samma sätt måste vi avsäga oss våra privilegier för att någon annan ska kunna ta plats. Att vara kristen är radikalt, men vi har tappat den radikaliteten. För att få tillbaka den behöver vi Jesu kraft.”

 

 

Photo of screaming black man by mwangi gatheca on Unsplash