Bön, adoption och social distansering: hur pingstvänner hanterade en pandemi för hundra år sedan

”Där församlingarna är stängda, låt de heliga ägna tiden som de hade tänkt spendera på möte till Ordet och till bön.”

Så lät det för hundra år sedan när dåtidens pingstvänner hanterade pandemin ”spanska sjukan” med social distansering.

Skärmavbild 2020-06-12 kl. 16.37.19
Läkarmotstånd i Evangelii Härold, 22 augusti 1918, s. 134.

Det är ganska förvånande, för under samma tid var det inte ovanligt att pingstpredikanter hävdade att kristna ska akta sig för medicin och läkarvård, då det ansågs vara tecken på otro.

Pingstvännerna bad för helande, adopterade barn vars föräldrar hade dött i pandemin och såg ”farsoten” som ett tidstecken på Jesu återkomst. Men de såg också till att lyda myndigheterna när de krävde social distansering och att möten ställdes in.

Om detta skrev jag på kultursidorna i gårdagens Dagen. Nedan är ett utdrag:


Spanska sjukan nämns för första gången i Evan­gelii Härold, den viktigaste tidningen för tidig svensk pingstväckelse, i september 1918 då den anges som skäl till ett inställt uppbyggelsemöte i Lycksele. Lewi Pethrus kommenterar sedan pandemin rätt så utförligt i oktober. Efter att ha konstaterat att många möten är inställda eller har ett lågt besöksantal på grund av sjukdomen skriver han:

”Möten är nästan omöjligt att ha, ty människorna våga ej besöka större folksamlingar, men då ha vi tillfälle att besöka dem i husen. Vi vilja uppmana alla Herrens vittnen att passa tillfällena och göra husbesök för att trösta de sörjande och leda de frälsningssökande till Jesus. De kvinnliga evangelisterna ha särskilt goda tillfällen att tjäna vid sjuklägren och genom att hjälpa till med varjehanda sysslor i hemmen under denna nödens och sorgens tid” (17 oktober 1918).

Lewi Pethrus 1918
Lewi Pethrus, 1918.

Denna linje tycks ha varit dominerande i rörelsen i stort. När pandemin gjorde att få tog sig till möten beklagade man sig, men skuldbelade dem inte (24 oktober 1918).

[…]

Segerrapporter strömmar in även under 1919 års utgivning av Evangelii Härold, tillsammans med dödsbud och adoptivannonser åt barn som förlorat föräldrarna åt viruset. Möten ställdes ibland in på grund av ”farsoten” (9 januari 1919). Samtidigt är det slående hur mycket som pågick som vanligt senare under året. Kanske beror det på att hösten 1918 var epidemins klimax i Sverige, samt att den officiella politiska strategin var mer fokuserad på att motverka panik snarare än smitta. De restriktioner som infördes var betydligt färre, mildare och mer lokala än vad vi upplever idag.

EH 1918 gossar
Adoptivannons i Evangelii Härold.

I Brudgummens röst, en pingsttidning som utgavs i Örebro, möter vi på samma sätt både rapporter om helande och sjukdomens destruktivitet, inte minst på missionsfältet. USA-missionärerna Axel och Ester Andersson skriver hur väckelsekonferenser ställs in och hur få kommer på möten i Texas:

”Det vilar ett visst tryck över verksamheten här just nu för spanska sjukans skull. Må Herren snart skona världen från denna plåga” (15 juni 1920).

BR 100 personer
Edith Melines missionsrapport från Indien.

Edith Meline rapporterar från Puna i Indien att spanska sjukan har ”rasat vilt i vår by och omkringliggande byar. Det är den mest fruktansvärda feber, man kan tänka sig. Hela familjer mejas ned, och efter några dagar äro de dödens. Endast här i byn har på en vecka dött omkring 100 personer” (januari 1919).


Läs mer i Dagen.

Är du förvånad över hur de gamla pingstvännerna hanterade sin pandemi? Vad ser du för kopplingar till hur vi hanterar corona idag? Dela gärna med dig av dina tankar!

3 kommentarer

  1. Bra att du påminner om spanska sjukan och hur de kristna agerade då, vi behöver få perspektiv till dagens Corona hysteri som ger sken av att vara den värsta kris världen någonsin upplevt? Farsoter och sjukdomar har drabbat vår värld ändå sedan syndafallet. Spetälskan på Jesu tid var fruktad och krävde många offer. För att inte tala om Digerdöden på 1300 talet som kunde utplåna hela byar.
    De tidigare kristna sökte svar, tröst och hopp i Guds Ord i sin nöd. Idag är tyvärr skillnaden mellan världens tänkande och församlingens marginell, man sätter sitt hopp till experternas råd och deras vetskap mer än löftena i Guds Ord.
    Vi behöver påminnas om det faktum, att vi lever nära Jesu återkomst, vi vet inte när, men för den enskilde människan är den dagen alltid nära, är vi och församlingen redo? Den enskilde kanske inte ens får uppleva morgondagen? Men löftet består när vi bekänner Jesus Kristus som vår Herre och frälsare!
    ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren”

    Gilla

  2. Mycket bra artikel i Dagen och här gav tidningsklippen ytterligare information. Så bra att du tar upp detta just nu. Historien ska lära oss. Särskilt vi som tror att Gud gör under och att helande är en verklighet ska berätta om detta för att inte falla i tokiga gropar.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s