När jag nyligen blivit kristen var jag rätt så avundsjuk på Petrus, Johannes, Magdalena och alla andra som fick umgås och leva med Jesus i flera år. Jag föreställde mig långa kvällar vid lägerelden där Guds son berättar om universums djupaste hemligheter, och första parkett vid alla helanden, vattenvandringar och andra Messiasmirakler.
Jag har många gånger önskat att jag hade en tidsmaskin, eller åtminstone fick en häftig dröm när en ängel tar mig tillbaka till antikens Israel och låter mig se, höra och röra vid Jesus.
Men så läste jag någonting i Johannes första brev. Något som helt ändrade min uppfattning om vad umgänge med Jesus egentligen innebär. I söndags läste vi den texten i Mosaik och jag blev alldeles tårögd!
Aposteln som har skrivit brevet (som vi för enkelhetens skull kan kalla Johannes även om jag själv tror att det är Simon Seloten) sticker inte under stol med det fantastiska han var med om när han fick umgås med Jesus:
”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord” (1:1)
(Och detta var alltså på tiden då LO enbart syftade på Frälsaren och inte en megakyrka i Uppsala).
Hans personliga erfarenhet av att se Jesus i all hans härlighet och ödmjukhet är vad som driver honom att sprida evangeliet: ”Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare.” (4:14)
Men Johannes vet att många kristna inte har samma erfarenhet. Och till oss säger han:
”Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sitt mål i oss.” (4:12)
Att Gud är osynlig är något denna apostel är van att påminna oss om – samma formulering finns i Johannesevangeliet 1:18. Men medan han där kontrasterar Guds osynlighet med att Jesus som själv är Gud har gjort honom känd för oss, lyfter han fram i sitt brev att om vi älskar varandra förblir Gud i oss.
Alltså. En person som sett, hört och rört vid Jesus, som litade sitt huvud mot Frälsarens bröst natten han blev förråd, en person som varit med om det miljarder kristna efter honom längtar efter, han hälsar oss att vi upplever samma sak när Guds kärlek når sitt mål i församlingen. När vi älskar varandra som Kristi kropp är Jesus lika närvarande som när han hade en fysisk kropp.
Kärlek är inget mesigt, sentimentalt eller onödigt. Kärlek är en enorm kraft, Treenigheten är fylld av evig kärlek och Guds kärlek övergår allt förstånd (Ef 4:19). När vi har omsorg om varandra i dessa svåra tider, håller av varandra och hjälper varandra i handling och sanning – då är det vi som litar våra huvuden mot Jesus. Då är det vi som hör hans röst, känner hans andetag.
”Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.” (1 Joh 4:16)
Hela Pingsten 
Det är anmärkningsvärt vilken liten kunskap om Jesus många av de personer som levde på Jesu tid och som blev helade och hjälpta både till Ande, kropp och själ ändå hade?
Exempelvis den blindfödde mannen i Johannes 9 efter att han blivit helad.
När Jesus sedan frågade mannen: ”Tror du på Människosonen?”Han svarade: ”Vem är han, herre? Tala om det så att jag kan tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Den som talar med dig, han är det.” Då sade mannen: ”Jag tror, Herre.” Och han tillbad honom.
Här ser vi att det behövs inte så mycket kunskap som vi gärna vill tro för att människor skall bli både frälsta och helade.
Eller den botfärdige rövaren på korset, han kunde knappast redogöra för Kristi försoning? Ändå fick han uppleva förlåtelse och försoning genom närheten till Jesus.
Paulus visste nog inte allt om Jesus då han ändå frimodigt gick ut och vittnade om tron på Honom, det var inte främst de teoretiska kunskaperna som gjorde att han kunde säga ” jag vet på vem jag tror”
Det som krävs är inte i första hand djup kunskap utan närheten till Jesus Kristus vår frälsare och Herre. En närhet som även vi här och nu kan få uppleva likt de som levde då, för Jesus Han är densamme igår, idag och i evighet.
GillaGilla