Det här med att bara 15 procent av Svenska kyrkans medlemmar tror på Jesus…

För tio år sedan gjorde Svenska kyrkan en studie vid namn Medlem 2010 som visade att enbart 15 procent av kyrkans medlemmar tror på Jesus. De var inte fler än de medlemmar som var ateister.

Faktum är att om man klumpar ihop ateisterna med agnostiker (de som menar att det inte går att veta om Gud finns) var de mer än dubbelt så stora som de Jesustroende. Ungefär hälften av medlemmarna trodde på något gudomligt, men förnekade att Jesus är Guds son.

Så här går det när man gör folk till kyrkomedlemmar vid födseln eller barndopet i ett sekulärt land. Det finns ingen annan kyrka i Sverige som har en sådan här medlemssituation. Faktum är att det är få kyrkor i världen som har så få troende kristna som Svenska kyrkan. 

Detta demografiska tillstånd är en viktig anledning till varför flera av partierna som ställer upp i kyrkovalet inte nämner Jesus på sina hemsidor. Deras viktigaste målgrupp är den majoritet bland svenskkyrkliga medlemmar som inte är troende kristna. 

Men det här håller på att förändras. Svenska kyrkan har erfarit ett gigantiskt medlemsras de senaste åren, och det är förstås framför allt icketroende som lämnar. Det skapar massa ekonomiska förluster, men det gör också att de medlemmar som faktiskt tror och är engagerade i församlingarna (90 procent av medlemmarna har svag koppling till kyrkan, enligt samma studie) får mer och mer inflytande. Det reflekteras i årets kyrkoval med att nomineringsgruppen Posk, som har god förankring i församlingarna, går framåt medan de sekulära partierna minskar.

Svenska kyrkan har i flera decennier stått inför ett vägval. Antingen försöker man behålla miljontals ickekristna medlemmar genom att tona ner evangeliet och framställa sig själv som en primärt social eller kulturell institution där tron på det gudomliga och eviga är ett frivilligt tillägg. Eller så accepterar man att man kommer bli mycket mindre ett tag, låter de troende bestämma och förkunnar frimodigt evangeliet i det sekulära missionsfält som Sverige har förvandlats till.

Min uppfattning är att Svenska kyrkan i flera år har försökt med den första strategin, i synnerhet när KG Hammar var ärkebiskop, och det har helt misslyckats. Folk lämnar Svenska kyrkan i ännu högre grad nu än när den stod upp för evangelisk bibeltro.

Så den senaste tiden tror jag att fler och fler svenskkyrkliga lockas av den senare strategin, inte minst då de genom ekumeniska samarbeten med frikyrkliga sett att församlingar som som är frimodiga i evangelisation och förkunnelse många gånger lyckas bättre med att behålla exempelvis ungas engagemang än församlingar som upplevs otydliga.

Om jag har rätt lär vi därmed se, om Herren dröjer och vi får leva, hur Svenska kyrkan om en eller två generationer har en majoritet Jesustroende igen. Först då kommer den helt kunna skaka av sig arvet från det eländiga statskyrkosystemet.

Omslagsbild: Uppsala Domkyrka fotograferad av Andrew Friberg, Wikimedia Commons.

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s