Kvinnan som räddade tusentals barn från prostitution – och som de flesta aldrig har hört talas om

Amy Carmichael föddes i Irland 1867 och kallades av Gud att bli missionär vid 20 års ålder efter att hon hade hört Kinamissionären Hudson Taylor predika om de onådda folken.

Hon bosatte sig i Tamil Nadu i södra Indien och upptäckte där hur barn tvingades in i tempelprostitution som ett offer för gudarna eller för att föräldrarna inte kunde försörja dem.

De kommande 50 åren räddade Amy och hennes organisation Dohnavur Fellowship tusentals kvinnor, flickor och pojkar från tempelprostitution. De byggde även ett sjukhus och Amy bildade en anglikansk orden, Sisters of the Common Life.

Hon krävde att missionärer skulle klä sig indiskt, att små barn som de räddade skulle få indiska namn och hon använde till och med malet kaffe för att göra sin egen hy mörkare.

1931 skadades hon svårt i en olycka och blev i stort sett sängliggandes. Det hindrade henne inte från att be för andras helande och från att skriva flera böcker om Guds kärlek och mission, flera av dem var diktsamlingar. Ett exempel på hennes poesi:

‘All that grieves is but for a moment;

All that pleases is but for a moment;

Only the eternal is important.’

Några år innan Amy dog 1951 förbjöd den nya indiska regeringen tempelprostitution. På dödsbädden begärde Amy att missionen inte skulle lägga pengar på en tjusig gravsten. Istället byggde barnen ett fågelbad som de placerade över graven, med inskriptionen ”mamma” på tamil.

Jag tycker Amy är ett fantastiskt exempel på en missionär som bekämpar något groteskt i en annan kultur utan att fördomsfullt betrakta hela kulturen som ociviliserad. Hon kunde se vilka delar av både europeisk och indisk kultur som var mot evangeliet, och vilka delar som var fullt förenliga med det.

Det som gjorde henne så älskad av dem hon hjälpte var att hon mötte dem som jämlikar. Det är något vi alla kan dra lärdomar av inte bara på missionsfält utomlands, utan även i mångkulturella situationer här i Sverige!

Jag skrev ursprungligen det här inlägget på Facebook, vilket inspirerade Andreas Cucca att hålla predikan i klippet ovan i Bottnaryd Pingst. Må Amys minne aldrig dö ut!