Annandag jul 2021 avled en av vår tids mest kända kristna, Desmond Tutu. Han var Sydafrikas första svarta ärkebiskop och en stark kraft i kampen mot apartheid. Med Jesu kärleksbudskap i ryggen, blev han en förkämpe för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Detta under tiden då Sydafrika styrdes av det rasistiska Nationalpartiet. Även efter dess fall fortsatte han sin kamp för en mer jämlik värld. Han var aldrig rädd att gå emot ens sina egna, om han tyckte att något var fel.
Desmond Tutu föddes den 7 oktober 1931 i Klerksdorp. Det dröjde tills han var tonåring innan Nationalpartiet fick sin makt och apartheid blev lag, men förtrycket mot färgade var redan pågående i Sydafrika. Detta fick Desmond smaka på som barn. De vita barnen fick gå i bättre grundskolor och deras utbildning var gratis, medan färgade fick gå för sig i en speciell skola där eleverna fick sämre utbildning. Han fick se färgade barn gå runt på skolgården och äta matrester som vita barn kastat. I vita skolor var maten gratis, medan svarta barn inte fick någon skolmat. Många gånger var deras familjer så fattiga att de inte hade råd att skicka med mat till sina barn, så de gick istället till de vitas skolgårdar för att äta brödkanter som slängts. När Desmond träffade vita barn i staden som han och hans familj tillhörde, fick den lille pojken glåpord skrikande efter sig. Han förstod att det var pga hans hudfärg. Nationalpartiet vann det Sydafrikanska valet 1948 och de regerade oavbrutet ända fram till 1994. Från att rasskilnader under Tutus uppväxt varit ett problem, blev det nu till politik. Desmond blev indelad i ett rasregister under benämningen “svart”.
Som tioåring fick han en lärobok där det stod: “David Livingstone upptäckte Victoriafallen” (Livingstone var en brittisk missionär och upptäcktsresande på 1800-talet.) Desmond läste orden om och om igen, men kunde inte förstå varför det stod som det gjorde. Långt innan Livingstone kom dit bodde det ju människor vid Zambezifloden, de måste väl ha upptäckt det långt innan? Ju mer han läste om olika länder, desto mer förstod han. Vita var på “upptäcktsresa” och när de kom till ett för dem nytt land hävdade de sig ha upptäckt det och erövrade det från den ursprungsbefolkning som bott där i generationer. Så orättvist, tänkte den lille Desmond, och kanske var det här hans patos för rättvisa väcktes.
Desmond utbildade sig till präst och blev prästvigd 1961 efter att han bott och studerat i London i fyra år. År 1966 tog han examen i teologi och flyttade samtidigt tillbaka till Sydamerika med sin fru och deras barn. Där började hans uthålliga arbete mot apartheid. Han skrev brev till statsministern och andra som hade en ledande roll i landet och inom kyrkan. Han höll tal till Sydafrikas kyrkoledare om att Gud älskar alla oavsett hudfärg. År 1978 blev han inte bara den första svarta medlemmen i kyrkorådet, utan också dess generalsekreterare. År 1984 tilldelades han Nobels fredspris för sin kamp. År 1986 blev han sydafrikas första svarta ärkebiskop, något han sedan var fram till 1996.
Nelson Mandela frigavs 1990 efter att i 27 år ha suttit i fängelse som politisk fånge pga sitt ledarskap för ANC (african national congress). Mandela höll samma dag som han fritogs ett tal till nationen där han uppmanade till förlåtelse och försoning mellan Sydafrikas folk. Nu började vägen mot ett demokratiskt val i Sydafrika på allvar. 1994 var det äntligen dags och ANC vann valet med en majoritet om 62 procent. Två år senare beslutade regeringen att införa en sannings- och försoningskommission. Där skulle man ge möjlighet till förövarna att få amnesti i utbyte mot att de skulle vittna och berätta hela sanningen. Detta samtidigt som offren fick berätta vad de varit med om. Mandela utsåg Tutu att leda denna.
Något jag tänker på när jag läser om Desmonds liv är att han alltid kunde hålla fast vid sin tro på Gud. Ondskan i världen brukar vara ett vanligt argumentet mot Guds existens. Detta samtidigt som det många gånger är de som har det sämst ställt bland världens folk som tror som starkast. Desmond är ett tydligt exempel på denna motsägelse. Trots allt hemskt han såg, fortsatte han att tro på en god Gud.
Han är en av de starkaste förespråkarna av vikten att förlåta. Liksom Gud förlåter oss, ska vi också förlåta varandra. Under hela apartheidtiden förespråkade han förlåtelse och försoning framför våld och hämnd. “Jag har ofta sagt att Sydafrika inte haft någon framtid utan förlåtelse, vår vrede och hämndlystnad hade blivit vårt fall” (ur boken “förlåtelse”, som han gav ut tillsammans med sin dotter 2014).
Efter apartheid fortsatte Desmond sin kamp för de utsatta. Han blev tex känd för att försvara HBTQ-personer. Den anglikanska kyrkan har länge haft en konservativ syn på bibelns lära om äktenskap. 2007 gjorde Tutu ett uttalande när han kritiserade sin egen kyrkans syn på detta. “Om Gud som de säger är homofob skulle jag inte tillbe den Guden” Han hade på senare år också ett stort engagemang i kampen mot aids.
Han begravdes på nyårsdagen i Kapstaden. Efter hans eget önskemål hölls bara en liten ceremoni, med en billig kista som pryddes av en enda bukett blommor, nejlikor från närmaste familjen. Desmond ville att pengarna som besökarna skulle ha lagt på blommor istället skulle gå till välgörenhet. Han var under sin livstid en stark röst för svaga och utsatta från alla grupper. Nu finns han inte längre på jorden, men vi får som kristna förvalta hans gärningar och ta vid där han slutade. Föra hans modiga kamp vidare för en värld där förlåtelse, respekt och kärlek ska råda. Så som i himmelen så och på jorden.
Hela Pingsten 