SVT:s dokumentär om barn som farit illa i religiösa hem väcker naturligtvis känslor. Så starka känslor att vissa ateister nu argumenterar för att inskränka demokratin. I ett ateistforum på Facebook skrev en person följande:
”Från ateist till antiteist efter 5 avsnitt av SVT serien, Gud som haver barnen kär!
Ateister! Se denna serie, den visar när människan hittar sin absolut lägsta möjliga nivå.
Ett äkta j*vla föräldrar-svineri! Detta visar att religioner är fullständigt skit!
Att hjärntvätta sitt barn, sedan förskjuta barnen för resten av livet? Skapa traumatisk ångest för sina barn. Livslång ångest! Psykisk kontroll!
MENTAL VÅLDTÄKT är rätta ordet för religös påverkan av barn!
Fy f*n!
Vi har en lag i Sverige där det är förbjudet att skicka direktreklam, till barn under 16 år. UTÖKA denna lag, till att även innefatta religös påverkan av barn. Oavsett religion och församlingar!
Föräldrar som har påverkat sina barn religöst, skall känna skam! De ska skämmas!”
Samtliga ateister som kommenterade eller reagerade på inlägget höll med skribenten, inklusive en person som själv deltar i SVT-dokumentären. De vill alltså att det ska bli olagligt att ta barn under 16 år till kyrkan, läsa bibelberättelser för dem eller be med dem – allt för att undvika övergrepp.
Övergrepp och psykisk misshandel är givetvis helt oacceptabelt (och redan olagligt). Lika oacceptabelt är det att kräva ett så allvarligt inskränkande av religions- och yttrandefrihet som personen föreslår ovan. Att förbjuda religiös påverkan är lika antidemokratiskt och praktiskt ogenomförbart som att förbjuda politisk påverkan. Det är något som bara diktaturer som Nordkorea och Afghanistan ägnar sig åt idag.
Det som förenar dessa ateister, förutom deras villighet att kasta yttrandefriheten överbord, är att de drar alla religioner över en kam. Det intryck flera av dem får från dokumentären är att all religiös uppväxt är skadlig. När Feministpastorn Esther Kazen tackade de som medverkade i dokumentären för att de vågar berätta om sina upplevelser och bad om förlåtelse å kyrkans vägar – något som var jättebra att hon gjorde – skrev hon:
Jag förstår att det kanske finns kristna som vill försvara kyrkan, säga att inte alla kristna barn far illa, att många sammanhang är bättre. Men personligen tycker jag det är lika onödigt som att skrika ”inte alla män” efter en dokumentär om våld i nära relationer. Det är självklart. Det behöver inte sägas.
Behöver det inte sägas? När jag var ny i Uppsala gick jag till stadsbiblioteket och kollade vad de hade för böcker om religion. Under hyllan ”frikyrkor” fanns två sorters böcker: de om Frälsningsarmén och de om sekter. Det finns ett överflöd av dokumentärer och fiktiva verk som framställer frikyrkliga sekter, mordiska pastorer och korkade fundamentalister men betydligt färre framställningar av frikyrklighet som något positivt hos de största mediahusen. Det märks inte minst genom att många unga kristna, inte minst frikyrkliga, kallas korkade och potentiellt farliga av klasskamrater och till och med lärare.
Så även om dokumentären ger en kvick brasklapp om att det också finns barn som växer upp i religiösa hem utan att fara illa är det många som uppenbarligen missar det när de ser dokumentären, inte minst för att de inte får någon röst. De hade också kunnat vara tydligare med att den hemska praktik som Jehovas Vittnen använder för att socialt utfrysa dem som lämnar rörelsen inte är något som praktiseras av frikyrkor. Istället säger dokumentärseriens skapare Anna Lindman till Aftonbladet: ”Jag kände att vi inte riktigt pratar om dem, så jag började intervjua unga vuxna som varit barn i olika religiösa miljöer. I serien möter jag unga som har lämnat dem, bland annat pingstörelsen, EFS, Jehovas vittnen, mormoner och muslimer. Barnens berättelser är väldigt lika.”
Jag tror vi behöver behålla flera tankar i huvudet samtidigt. Berättelserna om hur kyrkliga sammanhang har skadat barn ska absolut tas på allvar. En teologisk hemläxa jag tycker alla kristna ledare bör ta med sig är hur otroligt svårt – för att inte säga omöjligt – det är att förmedla goda nyheter om en god Gud samtidigt som man predikar att han kommer skicka mängder med människor för att leva för evigt i plåga, något Bibeln aldrig uttryckligen säger. Dock håller jag inte med Kazen om att det inte behöver sägas att de flesta barn mår bra av en religiös uppväxt, i ett sekulärt land med stora mått av religionsfobi är det tvärtom ett viktigt budskap.
Frida Park uttryckte det väl i Dagen:
”Vi vet med säkerhet att många troende familjer bidrar med trygghet och ger barnen såväl sin konventionsskyddade rätt till andlighet som goda värderingar och en värdefull gemenskap.
Men i Gud som haver barnen kär handlar det om dem som inte har den upplevelsen. Det handlar om dem som på ett eller annat sätt farit illa. Låt oss lyssna till dem.”
Jag uppskattade även Robban Tjernbergs ord i Sändaren på samma tema:
”Studier från Harvard 2018 kom exempelvis fram till att kyrkbesökande unga uppvisade en större grad av välbefinnande i 20-årsåldern än jämnåriga utan vanan. Drivkraften att engagera sig socialt ökade med nära 30 procent och avhållsamheten från droger var markant större för gruppen.
Med det sagt. De medverkandes berättelser är på allvar för all kyrklighet. För den inomkyrkliga diskussionen är de livsviktiga att ta till sig.”
Amen.
Hela Pingsten 
Vad tänker du om barn som far illa i destruktiva avarter av kristen tro? Jag var också rädd för helvetet när jag växte upp och det var inte för att helvetet predikades i EFS eller för att någon hotade med det, även om vissa andra avarter predikades (purity culture), utan för att det inte dementerades eller förklarades på ett bra sätt. Nu har jag själv nått övertygelsen att helvetet är medeltida fanfiction. Jag hade nog rest mig och gått ut från en Gudstjänst där det predikas. Min familj var tydlig med att de accepterar mig för den jag är, oavsett sexuell läggning, men jag har träffat dem som sårats för livet på grund av att deras församling eller denomination inte förmår visa kärlek till den som transcendental heteronormen. Vilket ansvar har vi som tror på kärlekens gud och vänder oss till samfund där dessa avarter förekommer? Det minsta vi kan göra är att visa en tydlig intolerans när principer predikas före människor. För mig handlar det här samtalet om det. Om sen nån Jeppe tycker att religion bör förbjudas blir ju den naturliga följdfrågan, vilken religion? Och hur bevisar du att du inte är religiös? Hur bevisar du att dina barn går fria från destruktiva normer? Dokumentären inleds med att det inte är att barn växer upp troende den handlar om utan berättelsen från de som skadats av en religiös uppväxt. Är det inte dem, och hur kyrkoorganisationerna ska jobba för att skydda barn från traumatiska upplevelser vi bör prata om?
GillaGilla
Vikan aldrig skydda alla barn från alla traumatiska skräckupplevelser. Som luttrad fembarnsmor och dessutom SFV vet jag det. Men man kan låta barnen prata om det hemska. En sak alla vuxna bör ha i åtanke är att vi inte förstår vad som skrämmer barn. Ett av mina barn har haft, och har , återkommande mardrömmar om barnfilmen Kirikou. Häxan i filmen skrämde just detta barn medan de andra bara tyckte jättemycket om filmen och den tuffa lilla Kirikou som sprang som nyfödd. Ett fosterbarn, en tonåring, fick en skräckupplevelse av en liten fladdermus som inte släppte utan ganska genomgripande åtgärder på grund av tidigare upplevelser. Ett annat av barnen blev helt förtvivlad av att se ett UR-program som byggde på brev från emigranter till USA när han insåg att kvinnan vars brev han fått ta del av var död nu.
Därför måste alla föräldrar, oavsett livsåskådning lyssna in sina barn och ta deras rädslor på allvar och hjälpa dem bearbeta dem. Men vi kan aldrig skydda dem från sorg och skräck. Det ska vi inte inte heller göra. Om de ska rustas för livet måste de få bli rädda ”slåss med troll och befria prinsessor” lära sig att drakar kan besegras, som de lär sig av de bästa berättelserna. Vi kristna råkar ha den allra bästa och sannaste av dem alla: LIVET VANN DESS NAMN ÄR JESUS!
GillaGilla
Nej, det går inte att skydda barn från alla traumatiska upplevelser. Men att pådyvla barn traumatiska upplevelser mot bättre vetande är någonting annat. En Kyrka som är Kristi kropp är en trygg plats för alla barn att växa upp i. När barn far illa på grund av hur vi är Kyrka så har vi misslyckats och behöver omvändelse!
GillaGilla
Håller helt och hållet med!
GillaGilla
Man kan ju fråga sig varför motsatsen aldrig visas upp dvs goda erfarenheter av en kristen uppväxt? Eller varför inte hemska erfarenheter av ateistisk/agnostiska föräldrar? Bådadera existerar.
Detta börjar likna förföljelse av minoriteter speciellt om man parar det med det överdrivna intresset för sekter av olika slag. Allt sammantaget visar att bara ljumma medelsvenssons har en verklig rätt att existera här i landet.
Vad skiljer detta från stormaktstidens religiös/mentala förtryck på annat sätt än att de som förtrycks är en annan minoritet än de ”läsare”. ”häxor” och finnar som förtrycktes då? Ja vi bränns inte på bål, det är sant, men den våta koncensusfilten är lika kvävande nu som då.
GillaGilla
Minst ett positivt exempel på kristendom skildras i dokumentären.
GillaGilla
Rätt: väldigt väldigt sällan är mer korrekt. Men hur många positiva bilder har vi jämfört med massor av Knutbyskildringar? Korpelarörelsen, denna diminutiva sekt i en liten etnisk minoritet kan man fortfarande höra om. Stränga , elaka laestadianska människor förekommer ännu i litteraturen medan alla goda , fina laestadianer som till och med slogs mot sekterism och barnmisshandel, är bortglömda av alla andra utom oss som har så mycket att tacka dem för. Inte minst att vi fått kontakt med den Himmelska föräldern, tidigt eller sent i livet, genom dem
GillaGilla
Hej! Vi blir ju kraftigt varnade för att kristen tro inte kommer hjälpa oss bli populära eller omtyckta av samhället. Pastorn Anton Johnsson (podden Aten och Jerusalem) brukar prata om hur vi, om vi fullt ut tog till oss Jesus undervisning om fred och rättvisa, skulle vara ännu mindre omtyckta och än mindre förstådda. Det viktiga är inte att vara omtyckta utan att vara hatade av rätt anledning och av rätt personer. Inte för att hbt-personer exkluderas i församlingen utan för att vi gör tvingar de besuttna att höra sanningen om deras/vårt bidrag till att skapa helveten på jorden.
Sen tror jag att de berättelser du efterlyser behövs och är spännande att ta del av, och det är vårt jobb att lyfta fram dem. I vår tid tror jag att ett självkritiskt och ödmjukt vittnesbörd om att vi är kristna med full medvetenhet och i opposition till Kyrkans skuggsidor är ett bättre vittnesbörd än en toxisk positivitet (som också präglar frikyrkan, ibland i större utsträckning än samhället i övrigt) där vi inte låtsas att det finns problem och eller lidande.
Det hade varit skönt om människor kunde bemöda sig om att betrakta oss kristna nyanserat. Vi kan leda genom exempel och försöka vara nyanserade själva i vår bedömning om andra. Men Jesus lovade inte att vi skulle vara omtyckta 🙂 Mot bakgrund av det jag sagt tidigare i kommentarsfältet håller jag med dig om att det är orättvist.
GillaGillad av 1 person
Nej, omtyckta och älskade av alla lär vi aldrig bli.
Men diskussionen här handlade om rimlighet och rättvisa i en kontext där en kristen borde ha rätt att ta upp sin sida av saken. Den andra sidan tas ständigt upp och från det hållet hörs ständigt yttrandefrihetsförbud. Att mobba människor är aldrig okej oavsett allt. Jag hade just en lektion där mina elever skulle diskutera Fair Treatment. De satte samtliga upp hudfärg och sexuell orientering som viktigaste diskrimineringsgrund,fast det statistiskt är ålder och etnicitet. Dessa elever går på ett helt vanligt kommunalt gymnasium, Naturbruksprogrammet.
Det är inte kristligt att diskrimenera någon och inte heller på dessa grunder. Ute i ”världen” är de tillräckligt bra på detta redan och kristna ska naturligtvis hålla sig ifrån allt sådant. Att hata pga ovanstående , som mina elever upplever förekommer ”anywhere and always”, som en av dem sa, är naturligtvis helt oförsvarligt ur alla synvinklar och usel teologi är det att försvara skiten med obskyra bibelord ryckta ur sitt sammanhang.
Men eleverna satte som tredje vanligaste orsak till diskriminering, religion och jag måste hålla med mina elever om att det inte är det minsta lilla okej det heller. Det är lätt för oss vuxna att säga ”vi är inte lovade något annat än förakt och lidande-bring it on!” men mina elever är 16 år. Det är bara inte okej att mobba dem av religiösa skäl. En kristen elev i en svensk skola utsätts från alla håll och kanter , även en del omdömeslösa lärare som aldrig skulle drömma om att utsätta någon annan grupp för hån. Då är det väldigt trist att media är proppfulla med mobbningsmaterial till dessa elevers mobbare och aldrig en enda motbild.
Och nej , gudstjänster är ingen motbild till religionshat.
GillaGilla
Du skriver ”barn som farit illa i religiösa hem”. Du skiftar medvetet skulden från kyrkan till hemmet, vilket är fult och ogrundat. Du har ingen aning om hur vi har haft det hemma. I dokumentären pratar vi om RELIGIONEN.
Inlägget blir lite ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.
Exakt hur har vi ”farit illa”? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?
Jag undrar varför du inte specificerar dig.
https://amandaskold.com/2022/02/14/reaktionerna-efter-gud-som-haver-barnen-kar/
GillaGilla
Du menar alltså att all religion är ond. Har jag förstått dig rätt?
GillaGilla
Nej, vart i hela friden skulle jag ha sagt det?
GillaGilla
Citat dig: ” Du har ingen aning om hur vi har haft det hemma. I dokumentären pratar vi om RELIGIONEN.”
GillaGilla
Haha va? Jag säger ju något helt annat, inte att ”all religion är ond”? Skämtar du nu?
GillaGilla
Du borde verkligen tänka igenom saker innan du klickar på enter. Du skriver uppenbarligen en massa som du
”aldrig har sagt.” Eller menar du att du aldrig har menat det? Varsågod att förklara att det blev fel, att du menade något annat. Det är ett mognadstecken att kunna erkänna sådant och rätta till formuleringar som skickades iväg för snabbt.
Om du inte menar att all religion är ond, borde du förklara detta istället för att garva åt ditt eget citat som jag alltså bara kopierat från din text, inte skrivit av fel.
Du har också missförstått det retoriska begreppet ”halmgubbe” slå upp det! Först och främst kan du lära dig att en halmgubbe är det aldrig när man citerar en person rakt av.
GillaGilla
Hej Amanda! Jag började skriva detta svar för flera dagar sen men det blev längre än vad jag först hade tänkt och så kom krig och grejer – du förstår säkert!
Jag blir bekymrad över att du läser in en ”medveten” intention som inte finns där, jag hade inte alls någon strategi om att lägga över skuld från kyrkan till hemmen. Det är dokumentären som betonar att barnen växer upp i religiösa hem med fraser som ”religionen som föräldrarna valde åt dem”. Det betyder inte att kyrkorna eller moskéerna inte har något ansvar. Något av det mest fruktansvärda som finns med i dokumentären är hur kvinnan som vuxit upp i Jehovas Vittnen blir utfryst av församlingen och föräldrarna. Det är en fruktansvärd sekterism och psykisk misshandel som förr även förekom i vissa kristna sammanhang såsom pingstkyrkor.
Det grundläggande problemen med att hävda ”Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord”, samt argumentera för att alla de läror du nämner behöver ändras, är mångfaldiga:
Sakpåståenden blir inte mer eller mindre sanna beroende på hur människor mår av dem. Barn kan få allvarliga psykiska men av att höra om klimatförändringar eller döden. Det avgörande är HUR man pratar om det, inte ATT man gör det. Och ibland pratar man för lite – EFS:arens berättelse om hur hon var rädd för demoner på kvällarna beror knappast på att EFS-församlingen hade undervisat om att de plötsligt kan dyka upp och besätta en likt Jason i Fredagen den trettonde (om de gjorde det är det den sjukaste EFS-förening jag någonsin hört talas om) utan det är snarare ett resultat av barns starka fantasier, som kyrkor likt alla andra behöver ta hänsyn till. Min syster blev så livrädd för klimatförändringarna som liten att hon grät och fick panikattacker om mamma köpte något som inte var ekologiskt.
En av anledningarna till att många har velat dela med sig om hur deras religiösa uppväxt INTE ledde till att de mådde dåligt eller tog skada är just för att visa att problemet är inte nödvändigtvis lärorna i sig, men det de får höra är att de ska hålla tyst och lyssna på dem som farit illa istället. Denna meta-debatt framstod för mig ursprungligen som absurd – vem som helst får berätta vad de har varit med om, chilla – men jag inser att din argumentationslinje om att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord förutsätter att det inte är så att de flesta som gör Guds ord mår bra av det och till och med får sina liv förvandlade till det bättre av det. Jag själv är ett exempel på en person som led massiv psykisk ohälsa av den ateistiska världsbilden och blev av med den genom att ge mitt liv till Gud och se honom göra mirakler i mitt liv. Att vi finns är inte ett argument för att inte lyssna på dem som farit illa av kyrkors undervisning och praktik, men det visar att det inte är så enkelt som att bara ändra massa läror i något slags experiment för hur det påverkar barn.
Uppmaningen att kyrkorna ska ändra läror för att skydda barn är ofrånkomligen färgad av din ateistiska övertygelse att de överhuvudtaget inte är sanna, och självklart är din och andra ateisters ilska över barn som mår dåligt av att höra om demoner och helvetet intensifierad av er övertygelse att demoner och helvetet inte ens finns. För mig som har varit delaktig i demonbefrielse och sett människor uppleva obehagliga, övernaturliga fenomen bara för att bli fria i Jesu namn går det inte riktigt att radera de minnena ur min hjärna bara för att en sådan erfarenhet kan göra en annan person rädd. För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.
Du har ju själv i debatten med Stefan Gustavsson ifrågasatt om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, medan du här för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras. Du upplever det som omoraliskt att säga att utomäktenskapligt sex är fel, men jag tror inte du skulle säga samma sak om sex utan samtycke? Och istället för att komma med argument för varför sex utanför äktenskapet inte skulle vara synd verkar din argumentation vara att en sådan övertygelse gör att de som har eller vill ha sex utanför äktenskapet mår dåligt, och kyrkan måste ändra sig. Med samma logik borde vi sluta säga att sex utan samtycke är fel eftersom det kan få dem som har haft det att må dåligt. Det behövs helt enkelt mer – mycket mer – för att få folk att tänka om i sitt moralsystem än hänvisningar till att de får vissa att må dåligt, i synnerhet när det finns många som jag själv som verkligen uppskattar kyrkans motstånd mot ligga runt-kulturen och all STI och oplanerade graviditeter det leder till.
Slutligen undrar jag om du driver en liknande kampanj gentemot dina ateistiska vänner. Om kristna ”ska ta avstånd från” läror som att syndare inte kommer till himlen för att det skapar ångest hos barn, bör inte Humanisterna göra samma avståndstagande? De går ju snäppet längre och säger att varken syndare eller de som fått sina synder förlåtna kommer till himlen. Och om ateistiska barn får ångest utifrån den ateistiska försanthållandet att det inte finns någon Gud och att ingen hör ens tankar och böner, bör ateister ändra sig på den punkten?
Sammanfattningsvis tycker jag att försöket att få kristna kyrkor att ändra läror baserat på barns tolkningar av dem lärorna som fått dem att må dåligt samtidigt som du medger att andra barn inte får de känslorna och förhoppningsvis håller med mig om att folks känslor kring påståenden inte avgör huruvida de är sanna eller falska, är ett fruktlöst projekt. Jag tycker samtalet är viktigt och är tacksam för att ni som deltagit i programmet delar med er av era upplevelser – men det är just generaliserbarheten byggt på att inte ta hänsyn till de som mår bra av de läror du kritiserar som inte fungerar i arbetet för att motverka att barn far illa i framtiden.
GillaGillad av 2 personer
Okej, då har vi olika åsikter vad gäller formuleringen. Jag tycker nämligen att man ska fokusera på idéer, inte personer. Jag kritiserar (oftast) kristendomen som idé, inte kristna. Vi håller säkert med varandra om att de flesta troende föräldrar vill det bästa för sina barn. Och att skifta fokuset från idé-nivå till individ-nivå tycker jag oftast blir fruktlöst.
Du skriver: ”samt argumentera för att alla de läror du nämner behöver ändras”. Vart har jag sagt att dessa läror behöver ändras? Halmgubbe?
Jag tycker att de grundläggande lärorna kring existensen av exempelvis demoner, himmel och helvete, synd och offer, oskuld och renhet, änglar och demoner osv är fel i sig, eftersom jag inte tror att de är sanna. Men jag skulle inte gå så långt att säga att de alltid är destruktiva – det är ju som du säger väldigt individuellt hur en viss teologi uppfattas och påverkar psyket.
Med det sagt är jag inte emot religionsfrihet. Man kan kritisera något utan att vilja förbjuda det. (förtydligar detta då jag ofta feltolkas som emot religionsfrihet).
Hur man väljer att kommunicera läror handlar för mig om tydlighet. Man kan vara rak och ärlig, genom att enkelt säga att homosexuella handlingar är en synd. Eller så kan man linda in det i kärleks-apologetik, vilket enligt mig inte tar bort det skadliga, utan man försöker bara maskera det med fina ord. Det centrala, kärnan i läran, finns ju fortfarande kvar, oavsett hur mycket man kallar det för ”kärlek” och ”för ditt eget bästa”.
Min vädjan till pastorer är: ”var raka och ärliga med det ni tycker. Finns demoner? Är homosexuella handlingar en synd? Säg det och stå för det. Beklaga inte något ni själva står bakom.”
Jag har mer respekt för det, än slingriga undanflykter med omständig apologetik. (något jag ofta tänker är” Jag frågade faktiskt inte om gud älskar alla människor, jag frågade om homosexualitet är en synd.” Det blir som att prata med politiker.) Låt oss tala om kärnfrågan!
När jag skriver att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord, skriver jag inte att det blir så för ALLA. Jag pratar utifrån mig själv och mina nära vänner. Men att vi ”få extremfall” har drivits till självskadebeteenden och självmordsförsök är kanske inte tillräckligt allvarligt. Det kanske inte är konsekvenser som kyrkan behöver bemöta?
Du skriver: ”Uppmaningen att kyrkorna ska ändra läror för att skydda barn”. Återigen – när har jag påstått detta? Halmgubben växer och blir större. Tvärtom skriver jag på min blogg att jag vill att kyrkor och pastorer ska bli mer öppna och tydliga med VAD de tror.
Du skriver: ”För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.” Vart har jag påstått att demoner inte finns? Jag visste inte att vi skulle argumentera om detta. En tredje halmgubbe.
Du skriver: ”Du har ju själv i debatten med Stefan Gustavsson ifrågasatt om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, medan du här för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras.”. 1. Jag har aldrig sagt att det är OBJEKTIVT fel men vissa kristna läror. Det är mina personliga, subjektiva åsikter. Precis som du har dina. 2. En fjärde halmgubbe. Jag har aldrig skrivit någonstans att kristendomens läror ska förändras.
Du skriver: ”Och istället för att komma med argument för varför sex utanför äktenskapet inte skulle vara synd”. En femte halmgubbe. Vart har jag sagt att sex utanför äktenskapet inte skulle vara en synd? Bibeln är ju extremt tydlig där och jag håller med om att den läran är teologiskt korrekt?
Du skriver: ”Det behövs helt enkelt mer – mycket mer – för att få folk att tänka om i sitt moralsystem än hänvisningar till att de får vissa att må dåligt”. Skillnaden mellan dig och mig är att jag förespråkar det fria valet. Om någon mår bra av avhållsamhet och av att vänta med äktenskapet – GO FOR IT. Om någon annan mår bra av att ha sex före äktenskapet och med flera personer – GO FOR IT. Alla blir nöjda.
Dessutom hänvisar jag till MÅNGA källor i mitt blogginlägg kring den kristna renhetskulturen. Det är inte ”bara” mina känslor. Kika gärna på dem. https://amandaskold.com/2020/11/18/den-kristna-renhetskulturen/
Du skriver: ”Slutligen undrar jag om du driver en liknande kampanj gentemot dina ateistiska vänner. Om kristna ”ska ta avstånd från” läror som att syndare inte kommer till himlen för att det skapar ångest hos barn, bör inte Humanisterna göra samma avståndstagande?”. Här är vi också väldigt olika. Om en ateist har ångest för att det inte finns någon gud – då rekommenderar jag dem att göra det som får DEM att må bra. Om en kristen tro får dem att må bättre – GO FOR IT. Om en muslimsk tro får dem att må bättre – GO FOR IT. Alla blir nöjda. Jag har inget alls att gagna från att människor är ateister, jag bryr mig om hur människor mår och behandlar varandra.
Om forskningen upptäcker diagnosen Ateistiskt Traumasyndrom, om ateister delar vittnesmål om ångest i barndomen och självmordsförsök i tonåren pga ateism, självklart ska jag ta det på allvar, fundera på varför och hur man kan förhindra det.
Du skriver: ”Sammanfattningsvis tycker jag att försöket att få kristna kyrkor att ändra läror”. En sjätte halmgubbe. Jag försöker inte få kristna kyrkor att ändra läror. Vart skulle jag ha sagt det? Återigen, tvärtom. Om du läser min blogg märker du att jag försöker på kyrkor att vara ärligare och öppnare med sin teologi.
GillaGilla
Hej! Jag tycker att kristna borde ändra läror av teologiska skäl och att människor far illa av dem är en bidragande orsak. Sen gäller det de läror (helvetet, förtryck av Hbt-personer, renhetskultur) som aldrig borde varit med från början.
Uppmaningen att vara tyst och lyssna har inte sin bakgrund i att kristna måste lyda uppmaningar att ändra sin teologi utan att samtalet bör handla om de upplevelser som lyfts i programmet. Annars riskerar vi att hamna i What-about-ism. Lite som de personer som ropade All Lives Matter under BLM-protesterna.
GillaGillad av 1 person
Det är också lite märkligt att du som menar att man inte ska dra alla över en kam, utan se nyanserna och lyfta det positiva, fokuserar på en handfull kommentarer i ett Facebook-forum och menar att ”ateister är emot yttrandefriheten”. Dubbelmoral? Jag skulle också kunna kopiera alla galna kommentarer jag har fått av kristna och skriva ett blogginlägg om att kristna är rasister, homofober och sexister. Men det gör jag inte, för det vore väldigt oärligt.
GillaGilla
Var hävdar jag att dessa gäller alla ateister? Titeln lyder ”ateisterna som”, jag skriver uttryckligen om ”vissa ateister”. Sen var jag förvånad över att så många i forumet höll med skribenten, men att de skulle utgöra Sveriges samtliga ateister hade jag inga som helst föreställningar om.
GillaGillad av 1 person
Jag har aldrig sagt att du har sagt ”alla ateister”. Min poäng var att du verkar tycka att man inte kan fokusera på en handfull negativa sidor, utan att samtidigt lyfta positiva sidor.
Du skriver: ”Så även om dokumentären ger en kvick brasklapp om att det också finns barn som växer upp i religiösa hem utan att fara illa är det många som uppenbarligen missar det när de ser dokumentären, inte minst för att de inte får någon röst”
Om du skulle följa dina egna moraliska principer, så skulle du i så fall ha gett röster till ateister i ditt blogginlägg som är FÖR religionsfrihet. Om du skulle följa dina egna principer skulle du INTE bara lyfta en negativ sida.
Men kom ihåg: det är DIN åsikt, inte min. Jag anser att det är fullt rimligt av dig att skriva detta inlägg, där du bara lyfter en negativ sida. Jag tycker inte att kritik nödvändigtvis måste blandas ut med positivism och ”lyfta båda sidor”.
GillaGilla
Ordet ”religionsfobi”, i texten om vår tid, är värt att fundera på.
GillaGilla