Hela Pingsten

Ateisterna som vill inskränka yttrandefriheten efter att ha sett SVT:s ”Gud som haver barnen kär”

SVT:s dokumentär om barn som farit illa i religiösa hem väcker naturligtvis känslor. Så starka känslor att vissa ateister nu argumenterar för att inskränka demokratin. I ett ateistforum på Facebook skrev en person följande:

”Från ateist till antiteist efter 5 avsnitt av SVT serien, Gud som haver barnen kär!

Ateister! Se denna serie, den visar när människan hittar sin absolut lägsta möjliga nivå.

Ett äkta j*vla föräldrar-svineri! Detta visar att religioner är fullständigt skit!

Att hjärntvätta sitt barn, sedan förskjuta barnen för resten av livet? Skapa traumatisk ångest för sina barn. Livslång ångest! Psykisk kontroll!

MENTAL VÅLDTÄKT är rätta ordet för religös påverkan av barn!

Fy f*n!

Vi har en lag i Sverige där det är förbjudet att skicka direktreklam, till barn under 16 år. UTÖKA denna lag, till att även innefatta religös påverkan av barn. Oavsett religion och församlingar!

Föräldrar som har påverkat sina barn religöst, skall känna skam! De ska skämmas!”

Samtliga ateister som kommenterade eller reagerade på inlägget höll med skribenten, inklusive en person som själv deltar i SVT-dokumentären. De vill alltså att det ska bli olagligt att ta barn under 16 år till kyrkan, läsa bibelberättelser för dem eller be med dem – allt för att undvika övergrepp.

Övergrepp och psykisk misshandel är givetvis helt oacceptabelt (och redan olagligt). Lika oacceptabelt är det att kräva ett så allvarligt inskränkande av religions- och yttrandefrihet som personen föreslår ovan. Att förbjuda religiös påverkan är lika antidemokratiskt och praktiskt ogenomförbart som att förbjuda politisk påverkan. Det är något som bara diktaturer som Nordkorea och Afghanistan ägnar sig åt idag.

Det som förenar dessa ateister, förutom deras villighet att kasta yttrandefriheten överbord, är att de drar alla religioner över en kam. Det intryck flera av dem får från dokumentären är att all religiös uppväxt är skadlig. När Feministpastorn Esther Kazen tackade de som medverkade i dokumentären för att de vågar berätta om sina upplevelser och bad om förlåtelse å kyrkans vägar – något som var jättebra att hon gjorde – skrev hon:

Jag förstår att det kanske finns kristna som vill försvara kyrkan, säga att inte alla kristna barn far illa, att många sammanhang är bättre. Men personligen tycker jag det är lika onödigt som att skrika ”inte alla män” efter en dokumentär om våld i nära relationer. Det är självklart. Det behöver inte sägas.

Behöver det inte sägas? När jag var ny i Uppsala gick jag till stadsbiblioteket och kollade vad de hade för böcker om religion. Under hyllan ”frikyrkor” fanns två sorters böcker: de om Frälsningsarmén och de om sekter. Det finns ett överflöd av dokumentärer och fiktiva verk som framställer frikyrkliga sekter, mordiska pastorer och korkade fundamentalister men betydligt färre framställningar av frikyrklighet som något positivt hos de största mediahusen. Det märks inte minst genom att många unga kristna, inte minst frikyrkliga, kallas korkade och potentiellt farliga av klasskamrater och till och med lärare.

Så även om dokumentären ger en kvick brasklapp om att det också finns barn som växer upp i religiösa hem utan att fara illa är det många som uppenbarligen missar det när de ser dokumentären, inte minst för att de inte får någon röst. De hade också kunnat vara tydligare med att den hemska praktik som Jehovas Vittnen använder för att socialt utfrysa dem som lämnar rörelsen inte är något som praktiseras av frikyrkor. Istället säger dokumentärseriens skapare Anna Lindman till Aftonbladet: ”Jag kände att vi inte riktigt pratar om dem, så jag började intervjua unga vuxna som varit barn i olika religiösa miljöer. I serien möter jag unga som har lämnat dem, bland annat pingstörelsen, EFS, Jehovas vittnen, mormoner och muslimer. Barnens berättelser är väldigt lika.”

Jag tror vi behöver behålla flera tankar i huvudet samtidigt. Berättelserna om hur kyrkliga sammanhang har skadat barn ska absolut tas på allvar. En teologisk hemläxa jag tycker alla kristna ledare bör ta med sig är hur otroligt svårt – för att inte säga omöjligt – det är att förmedla goda nyheter om en god Gud samtidigt som man predikar att han kommer skicka mängder med människor för att leva för evigt i plåga, något Bibeln aldrig uttryckligen säger. Dock håller jag inte med Kazen om att det inte behöver sägas att de flesta barn mår bra av en religiös uppväxt, i ett sekulärt land med stora mått av religionsfobi är det tvärtom ett viktigt budskap.

Frida Park uttryckte det väl i Dagen:

”Vi vet med säkerhet att många troende familjer bidrar med trygghet och ger barnen såväl sin konventionsskyddade rätt till andlighet som goda värderingar och en värdefull gemenskap.

Men i Gud som haver barnen kär handlar det om dem som inte har den upplevelsen. Det handlar om dem som på ett eller annat sätt farit illa. Låt oss lyssna till dem.”

Jag uppskattade även Robban Tjernbergs ord i Sändaren på samma tema:

”Studier från Harvard 2018 kom exempelvis fram till att kyrkbesökande unga uppvisade en större grad av välbefinnande i 20-årsåldern än jämnåriga utan vanan. Drivkraften att engagera sig socialt ökade med nära 30 procent och avhållsamheten från droger var markant större för gruppen.

Med det sagt. De medverkandes berättelser är på allvar för all kyrklighet. För den inomkyrkliga diskussionen är de livsviktiga att ta till sig.”

Amen.