Author Archives: Sarah Stenmark

Män som gör mig osynlig

dawn

Ett par går på stan. Precis när de är på väg hem hör de bakom sig hur en man ropar,

”Hallå!”

Paret vänder sig om, ser vem det är, ler när de förstår att det är dem han ropat på och går för att möta mannen som visar sig vara en församlingsmedlem. Kul att träffa honom på stan, tänker de. Alla har träffats förut. De känner inte direkt varandra mer än vid namn och att de har pratat någon gång, men i England är man artig och alltid beredd på småprat.

”Hej, församlingsmedlem!” säger båda med sitt artigaste leende. Församlingsmedlemmen tittar på mannen, skakar hand med honom, ler mot honom. Kvinnan försöker få ögonkontakt med församlingsmedlemmen för att hälsa hon också, men lyckas inte. Fortfarande med blicken fäst på mannen frågar församlingsmedlemmen:

”Hur är det med dig?”

”Bra” svarar mannen. ”Vi har precis sagt hejdå till min mamma och syster som hälsat på”.

Församlingsmedlemmen fortsätter med att konstatera att mannen inte är på jobbet, och de var han ju inte, förklarar att han tagit ut en semesterdag. För att uppmärksamma församlingsmedlemmen på kvinnan vänder han tydligt sin blick mot henne, som står kvar och ser artig ut, för gäves, för inte en blick ägnas henne av församlingsmedlemmen.

Mannen blir förvirrad men frågar sedan artigt hur församlingsmedlemmen mår och småpratet fortsätter en minut eller två, innan mannen ursäktar sig och säger att de måste fortsätta hem. Mannen får en klapp på axeln och önskas en bra dag. Inte en blick ägnas kvinnan som hela tiden stått bredvid. Som om hon inte finns. Eller att hennes existens i alla fall inte förtjänar att uppmärksammas. Paret vänder sig om och går. Omtumlade av händelsen. De tittar på varandra med en fråga i blicken ”vad hände där?”. Read the rest of this entry

Det där med mode

thumb_img_2606_1024

Förnöjsamhet. Är inte det ett oerhört fromt ord? Och kanske ett av de ord som uteslutande används inom kyrkan, som äldre bibelöversättningar liksom bevarat åt oss i vår lilla subkultur. Ibland kan jag tycka att det blir lite fånigt med det där som av kristna lite på skoj kallas ”kristniska”, ord som bara de redan invigda förstår. Andra gånger kan jag vara tacksam för att vi lyckats bevara dessa gamla ord, som vårt samhälle av olika anledningar inte finner någon användning för längre, men som fortfarande är aktuellt för oss. Och det i allra högsta grad.

Hur ofta pratar man om förnöjsamhet eller ens ordet ”nöjd” utanför kyrkan (eller i kyrkan, för den delen)? Kanske kan det användas som ”vill du ha en kaka till?” ”Nej tack, jag är nöjd.” eller ett ”Är du nöjd med din nya dator?”. Att vara nöjd tycks ha reducerats till något tillfälligt, något som lika gärna kan ha ändrats imorgon. Den där datorn du var så nöjd med börjar förstås krångla efter ett par år (eller månader). Kakorna som du ätit tills du var nöjd vill du några timmar senare ha fler av. Skorna som du var så nöjd med förra hösten behöver förstås bytas ut, eller i alla fall kompletteras med den senaste modellen, som är inne den här hösten. Förnöjsamhet handlar snarare om en attityd till livet och tillvaron. Om att man bestämt sig för att vara nöjd med var man har. Jag tror att vi är många som strävar ditåt, men varför ska det vara så svårt? Att titta på den där nya fina modellen av jackor och fortfarande vara nöjd över att jag redan har en jacka som är hel och vindtät, och i det få kraft att säga nej till den nya jackan trots att den ”satt sååå fint” och ”är bara sååå jag!”.

Jag läste en kurs i etik och samhällsanalys för ett par år sedan, där vi tog upp precis detta fenomen. Vår lärare Roland Spjuth sa då en mycket tänkvärd sak. Han sa att (väldigt fritt citerat, det var ett par år sedan, men detta var den kontenta jag fick med mig) ”Hela vårt ekonomiska system, hela marknaden bygger på en enda sak, som hela maskineriet gör allt för att upprätthålla, för kraschar det så kraschar allt, och det är att vi aldrig, ALDRIG får bli nöjda”. Detta fick mig verkligen att tänka till. För är det inte så? Tänk på all reklam på TV. Hur ofta handlar det faktiskt om att fylla våra behov? Read the rest of this entry

Det självklara i att vara kristen vegan

ska%cc%88rmavbild-2016-11-22-kl-19-46-06

Få saker är i så kontroversiella bland kristna och möts med sådan oförståelse (och okunskap) som veganism, har jag upptäckt. ”Äter du bara sallad?” är en fråga jag ofta får, och ”men då äter du inte vetemjöl, va?” följt av diverse kött-skämt, som är ooooh såååå roooligaaa! Varje gång. Jag lovar. Men jag har upptäckt att det de flesta gånger handlar om förutfattade meningar om vad det är att vara vegan och anledningarna bakom.

När jag berättar för människor att jag är vegan utgår de allra flesta från att det är på grund av djuretiska orsaker. Och ärligt talat var det nog så det började. För tolv år sedan blev jag vegetarian, på grund av att jag älskade djur och kände mig som en hycklare gentemot dem när jag åt kött. Med tiden började jag tänka över om detta egentligen var skäl nog. Som kristen ansåg jag redan då att människan är satt att förvalta skapelsen och att människan därmed står över djuren, och om djurens död skulle vara en förutsättning för mänskligt liv, så vore det ett offer jag var villig att göra (nu är det ju dock inte så, vilket jag ska komma in på nedan). Bibeln problematiserar heller inte köttätande eller köttkonsumtion på så vis att det ges ett bud att man inte ska döda djur. Jesus åt fisk. Paulus åt kött. Jag vet. Jag kommer gå in djupare på varför bibelns texter om kött inte är direkt applicerbara på dagens samhälle i ett framtida blogginlägg, så tills dess får ni hålla tillgodo. Jag nämner heller inte klimataspekten i detta inlägg, det får också bli i framtiden. Jag bara slänger ut, som en liten teaser så där, att veganism är det överlägset bästa klimatvalet.

Anledningen till att jag idag är vegan, började med ett skolarbete. I naturkunskap andra året på gymnasiet. Jag skrev ett arbete om hungerbekämpning i förhållande till köttkonsumtion och stötte på information som jag då, 2008, aldrig stött på förut. Den brand som tog sin början där, som sedan utvecklades till min hjärtefråga, ledde mig till den utbildning jag läser idag, till agronom (jordbruksvetare) och nationalekonom (med inriktning mot miljö, jordbruk och naturresursfördelning).

Detta har emellertid blivit mer uppmärksammat de senaste åren, men anses fortfarande kontroversiellt i de flesta sammanhang, i synnerhet i kyrkan. Så jag tänkte därför berätta för er varför det enda vettiga är att vara vegan, eller åtminstone sträva ditåt. Read the rest of this entry

Pacifism vs rättfärdigt krig

tank

Det är nu 202 år sedan Sverige senast låg i krig med en annan nation. Merparten av alla människor födda i Sverige har ingen erfarenhet av en krigssituation. Detta innebär att svensken i allmänhet är känslomässigt opåverkad och kan hålla distans till frågan, på gott och ont. Dock har Rysslands agerande på senaste tiden lett till en ökad oro för konflikt, även bland kristna. Vad är rimligast utifrån Bibeln, att vara pacifist eller bekänna sig till läran om rättfärdiga krig?

En biblisk princip som debatten vilar på och brottas med är budordet, ”du skall inte döda” (2 Mos 20:13). Problematiken ligger i frågan till vilken gräns detta kan lydas. Pacifisterna menar att det inte finns undantag, det är aldrig rätt att döda, medan försvarare av rättfärdigt krig menar att detta främst handlar om mord och inte går att applicera på skipande av rättvisa och försvaret av en nation och sin familj.

Pacifism

Den teologiska kärnan för pacifismen vilar i bibelordet Matt 5:38-40, 43-45. Som pacifist tolkar man denna text som Jesu ord om ickevåld och att älska sina fiender. Man menar att kärlek till sina fiender är oförenligt med deltagande i krig eller våldsutövning.

Inom pacifismen finns en stark uppdelning mellan kyrkan och världen och bygger detta på Gudsrikesteologin. De menar att Kristi rike inte är av den här världen (Joh 18:36), som kristen är ens medborgarskap i himlen och man har därför ingen skyldighet till sin jordiska nation (Fil 3:20). Man bör inte strida på världens sätt med vapen utan strida med icke våldsamma medel (2 Kor 10:3-4) och som kristen är man inte är kallade att leva efter den här världens värderingar (Rom 12:1-2). Read the rest of this entry

Det är våra liv ni talar om

Får en kvinna vara ledare i en församling? Och kan hon i så fall kallas ”pastor”? Vad är kvinnans roll i församlingen? Vad innebär 1 Kor 14:33-36, om att kvinnan ska tiga i församlingen, idag? Är feminism obibliskt?

Under min uppväxt har kvinnliga församlingsledare alltid varit en självklarhet. Runtomkring mig fanns flera inspirerande kvinnliga ledare som tog plats och antingen jobbade eller fungerade som pastorer i mina församlingssammanhang. En av min mammas närmsta vänner var pastor i en församling i Belgien och i min närhet existerade därför inte frågan om huruvida kvinnor kan leda en församling. Den togs för given.

Fösta gången jag stötte på dessa typer av frågeställningar var då jag hade påbörjat min pastorsutbildning. Under den första terminen hade vi en heldag med alla förstaårsstudenter om kvinnligt ledarskap. Utbildningsledningens tanke med dagen var att stärka oss studenter med argument för kvinnligt ledarskap, men för mig blev det en frontalkrock med tanken på att detta överhuvudtaget var en fråga. För vi lever ju ändå i Sverige på 2000-talet. ”Borde vi inte ha kommit längre än så här?”, tänkte jag då i mitt inte så stilla sinne. Read the rest of this entry