Det är våra liv ni talar om

Får en kvinna vara ledare i en församling? Och kan hon i så fall kallas ”pastor”? Vad är kvinnans roll i församlingen? Vad innebär 1 Kor 14:33-36, om att kvinnan ska tiga i församlingen, idag? Är feminism obibliskt?

Under min uppväxt har kvinnliga församlingsledare alltid varit en självklarhet. Runtomkring mig fanns flera inspirerande kvinnliga ledare som tog plats och antingen jobbade eller fungerade som pastorer i mina församlingssammanhang. En av min mammas närmsta vänner var pastor i en församling i Belgien och i min närhet existerade därför inte frågan om huruvida kvinnor kan leda en församling. Den togs för given.

Fösta gången jag stötte på dessa typer av frågeställningar var då jag hade påbörjat min pastorsutbildning. Under den första terminen hade vi en heldag med alla förstaårsstudenter om kvinnligt ledarskap. Utbildningsledningens tanke med dagen var att stärka oss studenter med argument för kvinnligt ledarskap, men för mig blev det en frontalkrock med tanken på att detta överhuvudtaget var en fråga. För vi lever ju ändå i Sverige på 2000-talet. ”Borde vi inte ha kommit längre än så här?”, tänkte jag då i mitt inte så stilla sinne.

Befinner du dig i en situation där dessa frågor kräver din uppmärksamhet finns generellt två reaktioner när du möter detta. Antingen ser du dessa som intressanta sakfrågor värda att gräva djupare i, fundera kring och be över. Här behövs det bibelstudium, tänker du och blir lite smått sugen på att börja. Av alla de jag träffat på med denna reaktion har 100% varit män (och 70% förvånande nog unga män), rent hypotetiskt skulle detta även kunna vara en kvinna med osunt mycket självdistans, men någon sådan läskig figur har jag ännu inte stött på. Eller så finner du själva existensen av dessa typer av frågor som outhärdligt provocerande. Som ett personangrepp. Gör du det är du mycket troligt en kvinna med en ledarfunktion i ett församlingssammanhang. Denna kategori tillhör jag.

Jag har flera gånger under de senaste åren hamnat i situationer där frågan kommit upp. Först sitter jag ofta bara där och lyssnar, väl tränad som jag är i att dölja den frustration och ilska jag så ofta känner i dessa sammanhang under ett trevligt och lugnt ansiktsuttryck som inbjuder till diskussion fast det enda jag vill göra är att springa ut och gråta och skrika eller skriva en riktigt riktigt arg lapp. Men rätt vad det är pyser en yttepyttebråkdel av min inre reaktion ut, som av omgivningen ofta upplevs som stark, och får då den kommentar som får mig att nästan explodera, eller kanske implodera, av den ytterligare känslostorm den medför. Kommentaren jag talar om är ”du behöver ju inte ta det personligt, det här är en viktig fråga vi behöver diskutera”.

Det män ofta inte tänker på när de slänger ur sig denna kommentar är att för mig som kvinnlig ledare är det ALLTID personligt. Inte för att jag inte kan skapa distans till de frågor jag har på hjärtat, inte för att jag på ett osunt sätt har lagt min identitet i en åsikt kring sakfrågan kvinnligt ledarskap, utan för att jag som är född till biologisk kvinna med ledaregenskaper nedlagda av Gud, som Han tydligt bekräftat i att Han vill utveckla och använda i sitt rike, för mig blir detta ifrågasättande av kvinnligt ledarskap i församlingen inte ett angrepp på en åsikt utan ett ifrågasättande av min förmåga att höra Guds röst och min kallelseupplevelse. När män tycker sig sitt och diskutera en intressant sakfråga blir det i mina öron en diskussion om jag hört rätt, om Gud kan tala till mig och om huruvida jag hört fel och format stora delar av mitt liv kring något som för Gud i så fall är fel, bibliskt och potentiellt farligt, och huruvida delar av min personlighet är något Gud vill att jag totalt ska ignorera och ABSOLUT inte låta komma till uttryck i kyrkan.

Det behövs diskussion om detta och undervisning om dessa frågor, för att jag som feminist ser tydligt att vi inte är framme än och goda diskussioner kan hjälpa oss framåt, mot att hela Kristi kropp ska komma i funktion i sina gåvor. Efter att ha hamnat i dessa situationer fler gånger än jag önskat har jag ändå lärt mig att förstå det som händer som en krock mellan två totalt olika angreppssätt i en fråga. Detta har hjälpt mig att hantera dessa situationer på ett mer föredömligt sätt (med andra ord: jag börjar inte storgråta så fort frågan kommer upp längre, och det är ju kul). För att kunna tala om denna fråga på ett bra och upplyftande sätt behöver i synnerhet män förstå att dessa frågor aldrig kan behandlas som intressanta sakfrågor trots att de för dem kan reduceras till bibelstudium som saknar konsekvenser för dem personligen eftersom de är helt oberörda av den slutsats man kommer fram till. För det är våra liv ni talar om, vår kallelse och gudsrelation.

About Sarah Grenholm

Jag är en före detta teologistudent från Västerbotten som blir pirrigt glad av fluffiga djur, Micael Grenholm och Jesus. Jag älskar att prata om Guds rike, Jesus, mission, radikalt lärjungaskap, jämställdhet, hur man förändrar världen genom klassutjämnande kommuniteter och hållbart liv på gräsrotsnivå. För närvarande är jag bosatt i en stuga utanför Uppsala tillsammans med katten Kafka och pluggar till agronom-ekonom på grund av mitt intresse för livsmedelsproduktion och rättvisa i världens resursfördelning. Stolt vegan är jag också och glad att vara med i detta härliga skribentgäng!

Posted on 18 juli, 2016, in Feminism och jämställdhet and tagged , , . Bookmark the permalink. 11 kommentarer.

  1. Björn bloggaren

    Hej!

    Jag tror absolut att Gud kan kalla kvinnor till pastorer och präster, men frågan är ju två.

    Fråga ett: Är skriften tydlig med att kvinnor blir kallade till detta?

    Fråga två: Vilket resultat har det gett i svenska kyrkan?

    Gud skapade man och kvinna olika, men jämlika, dvs ett lika värde, men olikheterna mellan man och kvinna påverkar vad man väljer för väg.

    Jag som man kan aldrig acceptera homosexualitet och framförallt inte homosexuella präster, men det kan kanske du göra, dvs i jämställdhetens namn?

    Kvinnor är ofta känslostyrda och män är ofta faktastyrda och dessa egenskaper gör skillnad även i en ledarposition.

    Bb

    Gilla

    • Sarah Stenmark

      Tack att du i din kommentar illustrerar precis det fenomen jag skriver om i inlägget.

      Liked by 2 people

    • Hej Björn!

      Som Sarah påpekar ägnar du dig åt precis det som hennes blogginlägg kritiserar – att behandla detta som en abstrakt, teoretisk fråga utan någon vidare hänsyn till att det är halva mänsklighetens liv och identitet vi talar om. Det är helt enkelt en väldigt okänslig kommentar du har skrivit. Men låt mig ändå kortfattat bemöta de argument du presenterar.

      Det finns en motsägelse i att du först konstaterar att Gud kan kalla kvinnor till andliga ledare och sedan ifrågasätter om Skriften är tydlig med detta, så tillvida att du inte hävdar att Gud kan göra saker som Skriften förbjuder? Jag tycker Skriften innehåller flera exempel på kvinnliga ledare såsom Debora, Priscilla och Junia, och jag tycker det finns goda exegetiska skäl att tolka Paulus undervisning i 1 Kor 14 och 1 Tim 2 som kulturellt och temporärt bundet. Men om du kommit fram till att Skriften förbjuder kvinnliga ledare blir det väl väldigt inkonsekvent att mena att Gud kallar kvinnliga ledare? Detta är ett besynnerligt fenomen tycker jag: om man står för den tolkningen ska man väl löpa linan ut och förbjuda kvinnor att tala offentligt och leda i alla sammanhang, men detta gör nästan ingen kyrka alls utan man har ofta en nyckfull praxis där kvinnor för göra allt förutom att vara föreståndare eller dela ut nattvard. Då har det inget med Bibeln att göra utan då handlar det bara om att göra skillnad på människor på ett diskriminerande sätt.

      Du antyder att det finns en koppling mellan att vara kvinna och att förespråka liberalteologi, vilket är bisarrt. Den globala pingstkarismatiska rörelsen består till övervägande delen av kvinnor, men den är långt ifrån liberalteologisk. Frälsningsarmén har haft kvinnliga ledare och predikanter mycket längre än Svenska kyrkan, den är inte liberalteologisk. Iris Global som omfattar över 10 000 församlingar i södra Afrika leds av en kvinna och uppmuntrar kvinnligt ledarskap – de är milsvida ifrån liberalteologi. Liberalteologin utvecklades av manliga teologer i 1800-talets Tyskland och försvaras än idag av mängder med män.

      Din avslutande kommentar om att kvinnor är ofta känslostyrda och män är ofta faktastyrda är tröttsamt stereotyp och kränkande. Men även om det skulle vara sant så är det inget argument mot kvinnligt ledarskap, för varför ska känslor i så fall exkluderas från att leda? Vad gör hjärnan viktigare än hjärtat – ska de inte komplettera varandra? Om jag konstaterar att européer betonar teologi och att afrikaner betonar erfarenhet är det inte ett argument för att exkludera afrikaner (eller européer) från ledarskap, utan snarare att båda perspektiv behövs.

      Guds välsignelse!

      Gilla

      • Björn bloggaren

        Micael!

        Som jag skrev, så tror jag absolut att Gud både kan kalla kvinnor och faktiskt även gör.
        Problemet som jag försöker visa på är snarare när, och då både män och kvinnor, hamnar i positioner som dom inte är kallade att ha, tänker på svk. Och konsekvenserna där är ju rätt så uppenbara.

        Bb

        Gilla

  2. Man eller kvinna, det som saknas är frimodiga och andedöpta församlingsledare som vågar predika HELA evangeliet.

    ”Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” (Apg. 20:27-28).

    Gilla

  3. Hej Sarah! Tack för din personliga text. Jag håller med dig om att det är en viktig fråga.
    I det här blogginlägget länkar jag till intressanta böcker, artiklar och hemsidor. http://barnabasbloggen.blogspot.se/2009/03/kvinnliga-pastorer.html
    Jag rekommenderar särskilt hemsidan God’s Word to Women.

    Lycka till!

    Liked by 1 person

  4. Jag vill också rekommendera den här intervjun med Marianne Boo. Den var i Dagen den 8 juli. Marianne är en av de första kvinnliga pastorerna i Pingströrelsen och en verklig pionjär på området. Hon var också bibellärare på Mariannelunds folkhögskola i flera år och där jobbade vi tillsammans. Hon fyller snart 80 år och är fortfarande i aktiv tjänst. Det som gör henne extra intressant för dig är att hon har bott i en typ av kommunitet/gemenskap i Ingatorp tillsammans med två andra kvinnor i över 25 år. Marianne är en förebild och en inspiration. En levande legend! http://www.dagen.se/livsstil/jag-visste-att-det-har-var-min-vag-1.749983

    Gilla

  5. Jag är också en kvinna i ledarposition i min församling och jag ser inga problem med att frågan diskuteras sakligt. Jag anser mig precis som du beskriver ha känt att Gud har kallat mig att vara i de ledarpositioner jag är. Trots det har jag inga som helst problem med att frågan diskuteras sakligt. Jag ser det inte som ett angrepp på mig eller något jag är eller har upplevt. Jag tycker det är väldigt bra om allt, inklusive detta, kan diskuteras sakligt i kyrkan. Det är när olika personer börjar kräva att vissa saker inte ska diskuteras pga att deras känslor såras som problemen börjar, enligt mig. Jag vet vad Gud har sagt till mig och det stör inte mig att människor ifrågasätter det. Du påstår att du aldrig träffat någon kvinna som har självdistans på det sättet och framställer självdistans som något negativt. Detta förstår jag överhuvudtaget inte hur du kan hävda om du menar dig stå för bibliska värderingar. Jag ser självdistans som något bra och försöker praktisera det så mycket jag kan. Dock väljer jag inte att kalla dig för ”läskig figur” eller något annat otrevligt trots att du kallat mig för det. Du är helt enkelt en person som ser saker på andra sätt än jag, vilket jag respekterar trots att jag inte förstår det.

    Gilla

    • Sarah Stenmark

      Hej Tyra!

      Tack för din kommentar! Det är bra att du skriver detta för du får mig att tänka efter.

      Du reagerade på att jag beskriver kvinnor med så pass mycket självdistans att de kan hantera dessa frågor på ett sakligt sätt som ”läskiga figurer” och det inser jag nu var väldigt klumpigt uttryckt och det ber jag om ursäkt för. Det var nog inte ett så genomtänkt ordval och egentligen inte alls något jag menar. Det är ju fantastiskt att sådana som du finns som kan tala om detta på ett sakligt sätt och det är beundransvärt och viktigt! Heja heja! Dock vill jag ändå mena att man inte kan utgå ifrån att detta är hur alla kvinnor bör hantera frågan, som om den inte är personlig, för det är den för merparten av alla kvinnliga ledare jag träffat. Sedan har många av dem lärt sig att hantera det bättre med tiden, men det personliga i frågan kvarstår ändå för många.

      Jag håller fullständigt med dig då du skriver att ”det är när olika personer börjar kräva att vissa saker inte ska diskuteras pga att deras känslor såras som problemen börjar, enligt mig”. Detta håller jag med om är ett jätteproblem som på alla sätt bör undvikas. Men det jag menar i inlägget är inte att vi inte ska diskutera det, utan det jag vill belysa är HUR vi diskuterar det. Jag tror lika mycket som du att detta är en fråga som vi måste diskutera men jag är övertygad om att man kan diskutera de känsligaste av frågor på ett respektfullt sätt om alla parter är medvetna om frågans känslighet och att den kan väcka starka känslomässiga reaktioner hos de inblandade och de människor som rörs av diskussionens utgång.

      Hoppas detta kunde klargöra lite.
      Allt gott!

      Gilla

  6. ”Det är våra liv ni talar om”

    Om du med ”våra” menar ”kvinnornas” finns det faktiskt bara en enda sak som jag riktigt ångrar på djupet utifrån min kvinnoroll, den att jag inte var hemma längre tid med barnen. Jag gick på 2000-talets kollektiva tänkande att alla mådde bäst av att barnen skulle till dagis vid 1,5 års ålder medan man själv i värsta ”gå in i väggen-tiderna” skulle arbeta minst 75% för att inte betraktas snett. Varpå det urtrötta barnet och den utslitna modern möttes halvsovandes framåt kvällen över kvällsmat, bad och saga/barnprogram. Och nästa morgon var det dags igen…

    Jag är övertygad att Gud tänkt någonting annat.

    Idag skulle jag, om jag haft möjligheten, stannat hemma tills barnet var 3-4 år.

    Gilla

  1. Pingback: Backlash för kvinnor i ledande positioner | Annelis blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: