Det där med mode

thumb_img_2606_1024

Förnöjsamhet. Är inte det ett oerhört fromt ord? Och kanske ett av de ord som uteslutande används inom kyrkan, som äldre bibelöversättningar liksom bevarat åt oss i vår lilla subkultur. Ibland kan jag tycka att det blir lite fånigt med det där som av kristna lite på skoj kallas ”kristniska”, ord som bara de redan invigda förstår. Andra gånger kan jag vara tacksam för att vi lyckats bevara dessa gamla ord, som vårt samhälle av olika anledningar inte finner någon användning för längre, men som fortfarande är aktuellt för oss. Och det i allra högsta grad.

Hur ofta pratar man om förnöjsamhet eller ens ordet ”nöjd” utanför kyrkan (eller i kyrkan, för den delen)? Kanske kan det användas som ”vill du ha en kaka till?” ”Nej tack, jag är nöjd.” eller ett ”Är du nöjd med din nya dator?”. Att vara nöjd tycks ha reducerats till något tillfälligt, något som lika gärna kan ha ändrats imorgon. Den där datorn du var så nöjd med börjar förstås krångla efter ett par år (eller månader). Kakorna som du ätit tills du var nöjd vill du några timmar senare ha fler av. Skorna som du var så nöjd med förra hösten behöver förstås bytas ut, eller i alla fall kompletteras med den senaste modellen, som är inne den här hösten. Förnöjsamhet handlar snarare om en attityd till livet och tillvaron. Om att man bestämt sig för att vara nöjd med var man har. Jag tror att vi är många som strävar ditåt, men varför ska det vara så svårt? Att titta på den där nya fina modellen av jackor och fortfarande vara nöjd över att jag redan har en jacka som är hel och vindtät, och i det få kraft att säga nej till den nya jackan trots att den ”satt sååå fint” och ”är bara sååå jag!”.

Jag läste en kurs i etik och samhällsanalys för ett par år sedan, där vi tog upp precis detta fenomen. Vår lärare Roland Spjuth sa då en mycket tänkvärd sak. Han sa att (väldigt fritt citerat, det var ett par år sedan, men detta var den kontenta jag fick med mig) ”Hela vårt ekonomiska system, hela marknaden bygger på en enda sak, som hela maskineriet gör allt för att upprätthålla, för kraschar det så kraschar allt, och det är att vi aldrig, ALDRIG får bli nöjda”. Detta fick mig verkligen att tänka till. För är det inte så? Tänk på all reklam på TV. Hur ofta handlar det faktiskt om att fylla våra behov?

Här tänker jag att det finns en grundläggande skillnad mellan behov och begär som kanske behöver tydliggöras. Enligt klassiskt tänkande har vi som människor vissa faktiska behov, som behovet av syre, näringsrik mat, vatten, sömn, kläder som håller oss varma, trygghet och gemenskap. Detta är typiskt bra grejer att ha i sitt liv. Begär däremot är låtsade ”behov” som vi eller någon annan skapat oss, som vi egentligen inte behöver för att täcka våra grundläggande behov för att må bra. Detta handlar snarare om bekvämlighet än faktiska behov. Skiljelinjen mellan dessa kan så klart skifta från person till person, har man ryggproblem kanske den där extra sköna kudden som var ett begär för den ena bli ett behov för den som har ont. Ni fattar.

Men tillbaka till reklam. Hur många reklamer på TV tilltalar våra faktiska behov? Jag skulle säga ytterst få, i det närmsta inga. För vem BEHÖVER egentligen den där nya mobilen som funkar precis som din gamla men har liiiiite bättre kamera? Vem BEHÖVER egentligen en ny kappa varje vår för att nu äääär det ju sååå modernt och FINT med bomberjacka, trenchcoat, parkas, jeansjacka, beroende på vad industrin berättar för dig att du ska tycka?

Modeindustrin är ett sånt typexempel på detta fenomen. Jag har reflekterat över att man fram till 1900-talets mitt inte haft samma snabba modeutveckling som vi ser idag. Man kan se på en klänning vilket ÅRHUNDRADE det kommer ifrån eftersom man använde kläder tills de var utslitna pga att det var så fasligt dyrt att köpa och producera utan symaskin. Under den industriella revolutionen ändrades detta. Kläder blev billigare att producera och därmed att konsumera, och då behövde man konsumenter. Men den förnöjsamhet som rådde över att slita ut sina kläder, satte käppar i hjulet för den nya klädindustrin. Är man nöjd med kläder, köper man inte nya.

fashion-catwalk

Under denna tid poppade designhus upp lite varstans och överklassen blev vandrande reklampelare för den numera ständigt föränderliga modeindustrin. Nu skulle man kunna skilja mellan ”inne” och ”ute”, allt för att skynda på missnöjdheten som skulle leda till ökad konsumtion och pengar i fickorna på fabrikörer och andra kapitalister. Med en stadigt växande medelklass har man har under 1900-talet har skapat milsvida skillnader i modet, i synnerhet för kvinnor, från år till år, allt för att främja konsumtionen och konsumismen. Jämför bara 10-talets långkjolar med blus med korsettförtryckt getingmidja, 20-talets, för första gången, kortare klänningar med låg och lös korsettbefriad midja, 50-talets yviga, relativt korta rockabillykjolar och 90-talets byxdressar med axelvaddar, för att inte tala om hur det idag svänger från en säsong till en annan.

De skapade behovet, eller snarare begäret efter nytt och modernt. Detta som gör att jag liksom alla andra ett år tycker att jeansjacka är suuuperfint, alla köper en, för att något år senare ge bort den för att de är sååå fula, och ytterligare några år senare tycker det kollektiva medvetandet att de är fina igen och ångra att man gav bort sina till de mindre modemedvetna och köper därför nya. I ett kapitalistiskt samhälle är det precis detta som får världen att snurra. Att just du, tillsammans med alla andra ska skapa åsikter kring kläder som skapar ett socialt tryck på hur du ska klä dig för att passa in, vilket vi som flockdjur självklart faller för.

Detta är måhända inte ett problem i sig. Design är inte fel, det är kreativt och kreativiteten är en gåva från Gud, och i någon mån handlar det om att uttrycka sig själv genom att klä sig kreativt. Jag gillar själv fina kläder. Men visste du att det idag finns fler slavar än någonsin i historien? 21 miljoner människor uppskattar man är slavar idag. Tänk dig drygt två gånger hela Sveriges befolkning är förslavade. Och då menar man regelrätta slavar. Som ÄGS av andra människor och företag, är ägodelar, utan rättigheter. Vi tänker ofta att dessa primärt finns inom sexindustrin och det är ju inte allt för svårt att hålla sig borta från och då kan man klappa sig på axeln. Eller? Men sanningen är att 78 % av världens slavar är så kallade ”arbetskraftslavar”, de som syr din jacka. Och 26 % är barn!

Problemet är att i takt med att allt detta händer så pressas även priserna ner då plagg börjar massproduceras, för att nå en bredare köpkrets och främja konkurrenskraft. Efterfrågan på billig arbetskraft pressas upp, producentföretag lämnar landet i jakt på detta, och resultatet är idag att människor i andra delar av världen, allt från de som plockar bomullen, väver och färgar tygerna som är i dina kläder, som kräver fruktansvärda mängder kemikalier och tungt arbete, till de som syr de faktiska plaggen som har 14 timmars arbetsdag med slavlöner (de gånger det inte handlar om faktiskt slavarbete som inte alls är ovanligt inom textilindustrin) i fabriker där fackförbund är förbjudna, allt för att främja konkurrenskraft och ”fri handel”.

sweatshop

Men vems är den ”fria handeln”? Den innebär allt annat än frihet för de miljontals människor som producerar det vi i väst så fritt konsumerar för en billig peng. Och att vi oreflekterat låter oss hjärntvättas till missnöjsamhet, utan att ens reflektera över hur kläderna modeindustrin säger oss är snygga ploppar upp i butikerna, upprätthåller detta system. Jag anser att marknaden som den ser ut idag, med den kapitalism som bär den, aldrig kan benämnas som rättfärdig eller fri, då den bygger på förtryck och slavarbete. Att shopping framställs som en hobby, något vi gör för att ha kul på innerstadens blodiga nöjesfält, är helt förkastligt och något jag är övertygad om att Gud i sin kärlek till ”dessa mina minsta”, som hatar förtryck och älskar den förtryckte, gråter över, vredgas över. 

Sedan kursen i etik och samhällsanalys har jag i min ”I’m not part of the system”-anda tagit ett aktivt beslut att leva i förnöjsamhet. Kanske är det rebellen i mig som gör det, kanske handlar det om nästakärlek, kanske är det en kombination av dessa två. Men oavsett så har jag valt att inte blunda för hur verkligheten ser ut, även om det är obekvämt, och istället anpassa mitt liv och mina konsumtionsmönster efter den Jesus som jag vill följa, även i butiker. Inte bara för producenternas skull, utan också för att jag vet att det som driver mig att vilja ha allt detta vackra är i grunden tre saker Bibeln inte ser med blida ögon på, nämligen girighet, begär och tillbedjan av mammon (pengar på kristniska). I ärlighetens namn ska jag säga att det inte alltid är helt lätt, att jag blir frestad ibland, för det finns så mycket fint som esteten i mig vill omge mig med, men bara för att man känner ett begär betyder inte att jag är nödgad att följa det.

Tillåt mig därför dela med mig av mina bästa strategier: Det första är att jag undviker många butiker. Jag går inte in i en butik som jag inte kan ställa mig bakom och tänker på vad det är jag stödjer. När jag väl går i de få butiker som jag kan ställa mig bakom (exempelvis second hand-butiker) ställer jag mig frågan ”är detta ett faktiskt behov eller bara ett begär?”. Reklamstrofer som ekar i huvudet som ”Because you’re worth it!” kontras med tanken på det ovärdiga liv producenterna tvingas utstå. Jag försöker även tänka att om jag ”unnar” mig själv en ny second hand-klänning, så måste jag spendera lika mycket pengar på någon med ett faktiskt behov, exempelvis någon som tigger.

Jag vill även vara nöjd med det jag har. De som lever nära mig vet att jag ofta kan ha svårt att välja kläder på morgonen, trots min uppsjö av kläder som jag samlat på mig genom åren, och har lätt att falla in i att inte vara så förnöjsam som jag vill vara. Då försöker jag titta på vinden efter mammas gamla 70-talskläder, sy om och tänka nytt, kanske hitta ett nytt sätt att ha de plagg jag inte haft på länge.

Och till sist vill jag slå ett slag för second hand! Superfina, billiga kläder som är svinnvaror som ofta säljs till förmån för något gott ändamål. Hurra! Ni har säkert en massa andra bra egna tips på hur man kan tänka för att konsumera eller praktisera ickekonsumtion på ett etiskt sätt. Dela gärna med er i kommentarer!

Genom att med våra handlingar visa att vi inte accepterar att människor behandlas som något annat än människor; genom att vägra låta oss hjärntvättas in i att upprätthålla förtryckande strukturer; genom att reflektera och inte blunda, kan vi tillsammans göra något åt detta. Låt oss lossa orättfärdiga bojor och återerövra forna generationers förnöjsamhet!

About Sarah Stenmark

Jag är en före detta teologistudent från Västerbotten som blir pirrigt glad av fluffiga djur, Micael Grenholm och Jesus. Jag älskar att prata om Guds rike, Jesus, mission, radikalt lärjungaskap, jämställdhet, hur man förändrar världen genom klassutjämnande kommuniteter och hållbart liv på gräsrotsnivå. För närvarande är jag bosatt i en stuga utanför Uppsala tillsammans med katten Kafka och pluggar till agronom-ekonom på grund av mitt intresse för livsmedelsproduktion och rättvisa i världens resursfördelning. Stolt vegan är jag också och glad att vara med i detta härliga skribentgäng!

Posted on 20 februari, 2017, in Ekonomi och social rättvisa, Miljö och klimat and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. Håller helt med dig! Vi ska inte shoppa grönt, vi ska inte shoppa ALLS! Vi måste lära oss att tänka både en och två gånger innan vi handlar, och förstå om det handlar om behov eller begär, precis som du säger!

    Väldigt viktigt inlägg. Jag älskar er pod också, lyssnar varje kväll och lär mig fantastiskt mycket, och får mycket av mina egna funderingar bekräftade. Tack!

    Gilla

  2. Björn bloggaren

    Som jag ser det har Gud skapat handelssystemet, eller om man så vill, marknaden.

    Det är helt ok från Guds sida att köpa och sälja, Problemet uppstår om man är driven efter denna världs sk goda, där hela ens tillfredsställelse ligger i att ha det senaste och det finaste.
    Man vill ju synas och vara något inför andra och detta skapar ofta en överkonsumtion som jag tror Gud ogillar.

    De flästa länder hade nog gått under om varje individ bara köpte det allra nödvändigaste och frågan är om det är Guds vilja?

    Att vara förnöjsam är inte en hållning man bara kan bestämma sig för att ha, jag anser att Gud för en människa dit där hon är nöjd och då även om hon inte har allt, det är alltså en frigörelseprocess likt att avänja ett spenabarn.

    Bra artikel!

    Bb

    Gilla

    • Jag tror att du har både rätt och fel. Gud skapade inte handelssystemet, det har människor gjort – men jag tror inte Gud satt sig emot det, eftersom det inte är generiskt ont.
      Det onda i handelssystemet är att för att berika sig genom handel måste någon annan bli fattigare. Det handlar alltså om ett slags Svarte Petter, där andra blir rika på min bekostnad och jag blir rikare på andras bekostnad. ”Procentuella pålägg”, någon?

      Men…om varje individ bara anskaffade efter behov (inte efter önskemål och än mindre efter handlarnas önskemål) så skulle handelssystemet vara friskt.

      Vad vi skulle ha missat då är förmodligen alla tekniska uppfinningar som drivits fram av kärleken till pengar, girigheten, t.ex. inom transportsektorn (som knappt hade behövts i ett friskt system), inom medicin (varav mycket kanske inte heller varit nödvändigt om vi transporterat mycket mindre/saktare) och inte minst datorer och appar…och diverse moden.

      Man kan bestämma sig för att hålla emot konsumtionstrycket, att sträva efter förnöjsamhet. Men det är riktigt att vi behöver verkligen Gud, en ande som lever med den Helige Ande, för att kunna bli förnöjsamma.

      @Sarah: bra artikel, tack för att du skrev den.

      Gilla

      • Hej!

        Oxfam har helt rätt när de säger att världens rikedomar är mycket orättvist fördelade. Men deras senaste rapport (sid 12 nedan) visar samtidigt att samtliga grupper ökat sina inkomster under perioden 2008 till 2011. Störst ökning har inte skett hos den rikaste tiondelen, utan bland grupperna i mitten. Det är alltså inte så att några måste bli fattigare för att andra ska bli rikare.

        Så här skriver Oxfam:

        ”The global economy has more than doubled in GDP terms in the last 30 years, with all income levels seeing an increase, resulting in a corresponding decline in extreme poverty rates around the world. As the orange line on Figure 1 below shows, all income groups have seen a positive growth in their real income between 1988 and 2011, particularly in the middle of the global income distribution.”

        https://www.oxfam.org/sites/www.oxfam.org/files/file_attachments/bp-economy-for-99-percent-160117-en.pdf

        Mvh Johan

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: