Bloggarkiv

7 tips för en (tillräckligt) fridfull jul

Såhär i juletider är det ju många som träffar familj och släkt, eller goda vänner. Man spenderar kanske mycket tid tillsammans med människor man känner väl men ganska sällan träffar, och med vissa har man lite gemensamt annat än en uppsättning gener. Dessutom är det lätt att dras med i vår kulturs extrema superjulhype. Man köper presenter, pyntar, lagar en massa mat, städar och sliter hårt för att den begränsade tiden med familjen eller andra ska bli så skön och idyllisk som möjligt, och det innebär förstås att det byggs upp förväntningar på att det ska bli bra.

Ju mer vi satsar, desto mer vill vi ha ut av det. Inte att förringa är också att en stor del av detta slit görs av kvinnor. Studier från tidigare år har visat att vi tyvärr hemfaller åt mer traditionella könsroller under de traditionella högtiderna, vilket innebär ännu mer oproportionerliga arbetsuppdelningar än vanligt.

Hursom, vi blir ju inte helt magiskt några idealversioner av oss själva bara för att det är jul. Kanske för en stund, kanske någon dag. Men efter en tid av ansträngning och förväntan måste vi slappna av, och när vi slappnar av orkar vi ännu sämre med att upprätthålla fasader(Luk 12:1-3).

Det kanske inte blir lika idylliskt som man gått och föreställt sig. Eller det kanske finns splittring kring frågor som vissa har starka åsikter om, eller ouppklarade tvister mellan några. Så när vi sen befinner oss här på juldagen, eller kanske redan igår på julafton så kan det uppstå konflikt. Därför vill jag ge er mina – högst oprofessionella – tips på hur du möter dina nära och kära. De har hjälpt mig till försoning och till närmare relationer med människor jag älskar.

Read the rest of this entry

Ensamhet och integritet i kommuniteten

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

I söndags, på pingstdagen, deltog jag i gudstjänsten i Alsike kyrka där helgeandssystrarna från Alsike kloster bidrog till liturgin. Bredvid mig satte sig prästen och europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi pratade om livet och jag berättade om Jerusalemprojektet och hur vi förbereder oss för att starta en kommunitet med egendomsgemenskap.

Cecilia sa att det lät väldigt intressant men att hon aldrig skulle klara av det själv. Hon behöver integritet, bestämma själv när hon går upp på morgonen och vad hon har till frukost, vara privat. Hon var tyst en sekund och lade till med ett skratt: ”Det är väl därför jag inte har någon partner.”

Och det är just en sådan spänning vår kultur befinner sig i: extrem individualism, på ett sätt världen aldrig tidigare skådat, samtidigt som de flesta förväntas gifta sig och skaffa familj. Å ena sidan vill de flesta av oss bestämma själva över våra liv, å andra sidan vill de flesta av oss ha en livskamrat att dela hela livet med – vilket ofrånkomligen innebär kompromisser och samarbete.

Kommunitetsliv handlar om att behandla sin andliga familj som sin biologiska familj. Att inte bara lite halvfromt kalla sina medkristna för systrar och bröder, utan att faktiskt vara som syskon. Syskon som hjälper varandra ekonomiskt, delar livet och finns där för varandra. Read the rest of this entry