När jag blir tillfrågad om samfundstillhörighet svarar jag ofta att jag är en karismatisk anabaptist (och när de frågar vad det betyder säger jag att det är ungefär samma sak som en pentekostal mennonit). En karismatiker vet de flesta vad de är. En anabaptist har inte lika många kläm på. Anabaptismen var en rörelse som grundades i 1500-talets Europa. De blev extremt förföljda av både katoliker och protestanter på grund av deras radikala Bibelsyn: de praktiserade troendedop, vilket de var först med (baptisterna härstammar från dem), de var pacifister och vägrade använda våld, och de praktiserade även egendomsgemenskap och hade ett starkt diakonalt arbete (Läs mer om anabaptisterna här och här). Förföljarna visste inte hur dåraktigt de handlade, anabaptisternas tro och liv var inte bara någon kättersk uppstickare utan en återfödelse av urkyrkan: Kyrkofädernas skrifter vittnar om att kyrkan under de 300 första åren efter Kristus också praktiserade egendomsgemenskap och var pacifistisk (mer om det här och här).
Det intressanta är att den tidiga Pingströrelsen var väldigt anabaptistisk. De första pingstvännerna hade en radikal syn på rikedom och fattigdom, och majoriteten var pacifister (de största församlingarna i USA hade klara argument för pacifism bland sina doktriner (läs mer här). Pingströrelsen var helt annorlunda än den Sarah Palin-kristendom vi ser idag i Pingstkyrkorna. Banden mellan pentekostalism och anabaptism blir ännu tydligare när man ser att många anabaptister även var karismatiker och predikade andedop och tungotal. Jag tvivlar inte en sekund på att båda dessa kyrkliga rörelser återuppväckte urkyrkan. Det är så här sann kristendom ska se ut: Karismatik i förening med arbete för fred och rättvisa.
Det olyckliga är att kyrkan ofta delar upp sig i två grupper. Dessa grupper strider ibland så hårt mot varandra att folk har glömt bort att den ursprungliga kristendomen inte tillhörde någon av dem. Jag brukar kalla grupperna för vänster- och högerkristendom, eftersom de har kopplingar till den politiska skalan och delar respektive ideologiers värderingar.
Vänsterkristna är de som satsar rejält på bistånd, som ivrigt kämpar för de fattiga och förtryckta och som föraktar rikedom. De talar ofta om hur Bibeln säger att vi ska dela med oss åt de fattiga och arbeta för fred och rättvisa. När det gäller fysiskt bröd och barmhärtighetsverksamhet är de effektiva. Men mission och bön är de dåliga med. Man ägnar inte så mycket tid åt det andliga och försöker undvika de lite mer jobbiga frågorna i Bibeln.
Högerkristna däremot är djupt engagerade i det andliga. De bedriver mission och talar ofta om de djupa teologiska begreppen i Bibeln som nåd, frälsning och frid. De är ofta karismatiska och har ett rikt böneliv. De kan andligt bröd. Men när det gäller fysiskt bröd ger de inte mer än tionde. De är ofta riktigt rika och tonar ner Bibelns ekonomiska texter.
Ofta hittar man det felaktiga i någon av dessa grupper (Bibeln fördömer båda) och så söker man sig till den andra, i tron att det är sann kristendom. Men den ursprungliga kristendomen var varken eller. Man lyckades bevara andligheten samtidigt som man delade ut allt till de fattiga. Och faktiskt skulle jag vilja påstå att man lyckades bevara andligheten genom att dela ut allt till de fattiga, och vice versa. Egentligen ligger sann kristendom inte mellan vänster- och högerkristendom, utan ovan dem båda. Jesus är varken vänster eller höger utan uppåt. Om man lägger sig mittemellan blir man halvt oandlig och halvt rik. Men sann kristendom är att varken vara oandlig eller rik. Jag tror att båda grupperingarna skulle nå sann kristendom om de driver sin hjärtesak till sin spets. Andlighet säger egentligen inte emot givmildhet till de fattiga. Tvärtom, det är först när man blir riktigt andlig och riktigt fylld av Anden som man kan bli riktigt generös och dela med sig av allt. Och det är först när man sålt allt man äger som man inser hur beroende man är av Gud.
Jag drömmer om en kyrka som återupplivar hela pingsten, inte bara en del av den. Vänsterkristna fokuserar bara på att lärjungarna sålde allt de ägde när de läser om den första pingstdagen i Apg 2. Högerkristna fokuserar bara på att de talade i tungor när de läser samma text. Själv drömmer jag om att vi fokuserar på båda delarna utan att tona ned vare sig det ena eller andra. Egendomsgemenskapen nämns omedelbart efter vittnesbördet om Andens kraft bland apostlarna:
Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. (Apg 2:43-44)
Det är inga motsatser, det handlar inte om att två olika grupper kristna gjorde olika saker. Karismatiska gåvor och egendomsgemenskap går hand i hand, och pingstens mirakel innehåller dem båda. En Pingstkyrka som inte predikar egendomsgemenskap är halv. Den ursprungliga pingströrelsen i början av 1900-talet förenade som sagt Andens gåvor med ekonomisk utjämning.
Jag ber till Gud att Han ska kunna använda mig till att återuppväcka Hela Pingsten. Jag vill se en Pingstkyrka som återvänder till de ursprungliga pingstdoktrinerna. Jag vill se en kristendom som inte räds att lida och dö för de förtryckta och hjälplösas skull. Jag vill krossa alla irrläror om framgångsteologi och rättfärdiga krig, och istället återuppväcka den kyrka som återspeglade Jesus Kristus inte bara i ord utan i handling.
Hela Pingsten 