Det fanns ingen stolthet på Azusa

Detta är en översättning och sammanfattning av texten ”Where the tall had to bend low” på Jesus Army’s hemsida. 

Följande är en del av en ögonvittnesskildring av Frank Bartleman, en ledare i Azusaväckelsen 1906-1909William J. Seymour var en av de andra ledarna som var involverade i denna kraftfulla utgjutning av Helig Ande som spridde sig över Nordamerika som en skogsbrand.

Frank Bartleman
Frank Bartleman

Broder Seymour satt vanligtvis bakom två tomma skokartonger som var staplade på varandra. Han brukade oftast ha sitt huvud inuti den översta, bedjandes. Det fanns ingen stolthet på Azusa.

Gudstjänsterna följde på varandra utan mellanrum. Sökande själar fanns där nästan varje timme, dag och natt, hos Kraften. Lokalen var aldrig stängd, aldrig heller tom. Folket kom för att möta Gud. Han var alltid där. Därför var det ett enda långt, oavbrutet möte.

Mötet var inte organiserat av mänskliga ledare. Guds närvaro blev mer och mer underbar. I den där gamla byggnaden, med dess låga taksparrar och glatta golv, slet Guds härlighet sönder män och kvinnor till smådelar, och satte sedan ihop dem igen. Det var en enorm överväldigande process. Stolthet, högmod, äregirighet och egoism kunde inte överleva där. Det religiösa egot predikade snabbt sin egen begravningspredikan.

Inga ämnen eller teman för predikningarna offentliggjordes i förtid, inte heller vem som skulle tala. Ingen visste vad som skulle hända, vad Gud skulle göra. Allt var helt spontant, organiserat av Anden. Vi ville höra ord från Gud, oavsett vem Han talade genom. Vi ”tog inte hänsyn till person”. De rika och välutbildade var likvärdiga med de fattiga och okunniga, och de hade en mycket svårare död att möta. Vi bekände bara Gud. Alla var jämlika. Inget kött må förhärligas i Hans närhet.

Alla såg likadana ut, och alla hade allt gemensamt i den meningen i vart fall att de höga var tvungna att komma ner. När folk kom till Azusa blev de ödmjuka, redo för välsignelse. Fodret placerades alltså för lammen, inte för giraffer. Alla kunde nå det.

Vi befriades där från kyrklig hierarki och missbruk. Vi ville ha Gud. När vi först kom till mötet så undvek vi så långt som möjlig mänsklig kontakt och hälsningar. Vi ville möta Gud först. Vi böjde huvudet under någon bänk i hörnet bedjandes, och mötte människor bara i Anden. Vi kände dem inte ”enligt köttet” längre.

Mötena började av sig själva, spontant, och innehöll vittnesbörd, lovsång och tillbedjan. Vittnesbörden jäktades aldrig av någon. Vi hade ju inget program att följa och vi var inte tvungna att hålla en viss tidsplan. Vår tid var Herrens. Vi hade äkta vittnesbörd, hjärtans upplevelser. Annars tycker man att ju kortare vittnesbörd desto bättre, men inte vi.

Ett dussin människor kunde stå upp samtidigt och skälva på grund av Guds mäktiga kraft. Vi behövde inte ha tillstånd från någon ledare. Och vi var fria från lagiskhet. Vi tystades av Gud när vi bad till Honom på mötena, vi koncentrerade oss på Honom. Alla lydde Gud, i ödmjukhet och saktmod. Vi var sannerligen varandra ”tillgivna i broderlig kärlek”.

Gud förmådde att tala genom vem som helst. Vi bad för detta ständigt. Någon kunde slutligen gå upp och delge ett budskap från Herren. Alla accepterade detta. Det kunde vara ett barn, en kvinna eller man, det kunde vara från bakre eller främre raden. Det spelade ingen roll. Vi gladdes åt att Gud handlade. Ingen ville visa upp sig själv. Vi ville bara lyda Gud. Faktum är att det var en gudsatmosfär där som förbjöd vem som helst, utom möjligtvis en dåre, att höja sin röst utan en riktig smörjelse till detta. Om någon gjorde det utan smörjelse tog det inte lång tid innan han eller hon tystnade.

Det var verkligen underbara dagar. Jag brukar ofta säga att jag skulle hellre leva sex månader där än 50 år av vanligt liv. Men Gud är densamma idag. Det är bara vi som har förändrats.

När någon talade kunde Anden helt plötsligt fylla hela församlingen. Gud själv kallade till förbön. Människor föll ner på golvet, som om de var slagna i en strid, eller så rusade massor av folk till altaret för att söka Gud. Scenariot påminde ibland som en skog av nedhuggna träd. Det finns ingen motsvarighet till ett sådant scenario. Det var aldrig någon människa som kallade folk till altaret för förbön. Gud kallade dem. Och predikanten visste när han skulle sluta. När Gud talade lydde vi Honom alla. Det var en fasanfull försyndelse att hindra Andens röst. Hela byggnaden var försjunken i bön, Gud var i sitt heliga tempel. Faktum är att några påstår sig ha sett härligheten skina ovanför byggnaden på natten, och det tvivlar jag inte på. Jag har stannat upp flera gånger när jag är inom två kvarter från Azusa för att be om kraft innan jag förmår gå vidare. Guds närvaro var så stark där.

Fotnot: Ett citat av Bartleman gällande krig och nationalism har jag tidigare publicerat här (längst ner på sidan).

 

11 kommentarer

  1. Bra och mycket spännande läsning,jag tänker många gånger på William Seymoure som var färgad och enögd och son till ett par nyss frigivna slavar.

    Att vara färgad i Amerika på den tiden var heller ingen fördel,men det bryr sig inte våran fader i himmelen om.

    Vad det inte så att hans hustru kunde sjunga på många olika språk och även spela piano när Guds ande rörde vid henne.

    Vi borde ta lärdom av historien i all vår mänskliga strävan av att försöka åstadkomma så mycket men få så lite gjort.

    Omvändelse med synda nöd och bön är den väg som är framkomlig för oss alla i alla tider.

    V v v v Thommy Bergenwall. Psalm 121

    Gilla

  2. Jag har en DVD om just denna väckelse. Jag tror inte den var textad till svenska. Men den var otroligt intresant. De berättade historien om denna härliga utgjutelse av Guda kraft.

    Historien börjar redan i slutat av 1800 talet, då en viss man deltog i en bibelskola.

    Gilla

  3. Thommy: Seymour är en av mina andliga förebilder. Mot slutet av sitt liv när han såg hur Pingstväckelsen spred sig även till folk som ignorerade de fattiga ångrade han att han inte betonat evangeliets sociala konsekvenser mer. Men i den tid han verkade behövdes det betoning på Helig Ande. Det är olika från period till period, ibland behöver man betona det ena, ibland det andra.

    Jimmy: Du menar Parham? Eller menar du Seymour? I vilket fall som helst, ska man vara ärlig går det inte att sätta ett särskilt startskott för när allt började, man kan spåra kedjereaktioner från väckelser ända in på 16-1700-talet (Wales etc.)

    Frid!

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s