Knutby – ett av Pingströrelsens många skelett i garderoben

Jag fick frågan igår om hur jag så oprobelmatiskt kan kalla mig pingstvän av Jonas Lundström för någon dag sedan, apropå pingstvänner som ökar klyftan mellan rika och fattiga genom framgågsteologi i Afrika… jag svarade att jag fokuserar på Pingströrelsens forna glansdagar när jag kallar mig pingstvän, tiden innan Sarah Palin-Pingströrelsen som jag brukar kalla den, men jag erkänner att det är väldigt många namnkristna och irrlärospridare som missbrukar begreppet ”pingstvän”… Knutby är också ett sådant exempel.

Åsa Waldau lämnar Knutbyförsamlingen. Jag var liten när morden i Knutby skedde, jag har inte så stor koll på det hela och ska inte uttala mig om Åsas roll i spelet eller något sådant. Men det jag förundras och förskräcks över är hur något sådant kunde hända i en Pingstförsamling. Jag förundras och förskräcks över hur Pingst har utvecklats från en pacifistisk rörelse till en kyrka där en pastor kan begå ett mord… jag säger inte att Pingst FFS stöder det som hände i Knutby eller något sånt, naturligtvis inte, men att det överhuvudtaget kan förekomma i en Pingstförsamling skrämmer mig. Vi pingstvänner måste skärpa oss!

Dock, låt oss för all del inte glömma allt gott som idag finns inom Pingströrelsen. Peter Halldorf är en spännande person, Don Murphy en annan. Och förutom dessa två finns miljontals pingstvänner som går emot framgångsteologi lika mycket som Knutbymord. Därför, Jonas, kallar jag mig pingstvän.

Uppdateringar: Dagen skriver mer om att Åsa Waldau slutar i Knutbyförsamlingen här och här.

10 kommentarer

  1. Varför blir alla så förvånade att sånt här händer ”hos oss”? Har ingen i pingstkyrkan historisk kunskap. Det är alltid inom fundamentalistiska organisationer som djävulen verkar mest och bäst. Knutby är ett lysande exempel, katolska kyrkan ett annat – ständigt och jämt.
    Men att ingen ser att djävulen är i farten är skrämmande. Är kristna så godtrogna? Eller lättledda?

    Gilla

  2. Tack för responsen. Jag skulle vilja peppa dig att läsa mer vetenskaplig litteratur om den historiska pingströrelsen, och granska om din känsla verkligen håller. Den amerikanska pingströrelsen har visserligen flera positiva rötter, tex helgelserörelsen och en bakgrund i dom utopiska experiment med pacifism, egendomsgemenskap osv som utfördes under 1800-talet, och när den bröt fram fanns det intressanta inslag, tex en utmaning av rassegregationen och en större öppenhet för spontana bidrag på samlingarna. Samtidigt verkar dessa inslag ha korrumperats rätt fort, och fokus kom att hamna på andliga upplevelser och det spektakulära och annat på ett sätt som satte annat på undantag. Jag är också osäker på om pingströrelsen någonsin varit en utmaning mot Mammon/kapitalet. När rörelsen exporterades till Sverige verkar dessutom mycket av det postiva ha gått förlorat, tex är det tveksamt om huvudhållning inom svensk pingströrelse någonsin varit pacifistisk.

    Detta säger jag som en tidigare ytterligt hängiven svensk pingstvän, uppvuxen i den kontexten. Som 18-åring sträckläste jag LP:s memoarer och läste alla pingstlitteratur jag kommit över, och även sedan min anabaptistiska omvändelse har jag försökt göra något positivt av mitt arv, men utan att riktigt lyckas. Idag har jag svårt att se ens den tidiga pingströrelsen som en rörelse i rätt riktning.

    Gilla

    1. Jag skulle inte vilja kalla den tidiga Pingströrelsens pacifism för utopiska experiment, det var en stark del av deras identitet, och majoriteten av pingstvännerna i Europa under fösta världskriget vägrade bära vapen. Men den förlorades relativt snabbt om man jämför med andra pacifistiska kyrkor, det är sant. Jag skulle dock säga att detta beror främst på rörelsens enorma expansion. Efter ett tag var man inte så noga med att de nyfrälsta var pacifister, vilket gjorde att andelen pacifister procentuellt minskade när medlemsantalet ökade så snabbt.

      Pingströrelsen i Sverige har jag ingen större koll på, men jag vet att även om de aldrig officiellt supportrade pacifism så fann vi mängder av pacifistiska kristna inom Pingst även i Sverige.

      Gilla

  3. Jag menar inte att pingströrelsens pacifism var ett utopiskt experiment, jag syftade på dom grupper som växte fram från mitten av 1800-talet som praktiserade egendomsgemenskap osv.

    Jag är osäker på om ”mängder” stämmer. LP var tex inte pacifist, åtminstone inte mot slutet. Istället hyllade han tex USA:s krig i Vietnam, och det hotade inte hans ställning i rörelsen. Det fanns pacifister, visst, men det har också funnits i andra sammanhang, tex bland socialister.

    Gilla

    1. Återigen, jag kan inte mycket om den svenska pingströrelsen och syftar inte heller på den när jag skriver ”den tidiga pingströrelsen”. Jag syftar på den i USA och i viss mån även den i Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Där var majoriteten pacifister.

      Men jag håller med dig om att Pingströrelsen inte har varit rumsren, inte ens i början. Men jag inspireras av dess strävan, och många gånger genomföranden, av att återupptäcka urkyrkans principer.

      Gilla

  4. Peter Halldorf har gjort det som fler borde göra för att undvika de värsta fallgroparna:Fördjupat sig i kyrkohistorien. Det finns en stor kunskap om hur det är att vara kristen och vilka uttryck det kan ta sig. Det finns förebilder men också misstag att ta lärdom av. Jag tror att betoningen av Gud här och nu tillsammans med historielöshet, auktoritativt ledarskap och kanske också en minskad bibelläsning på sina håll kan föra väldigt vilse. Det är genom Bibelns berättelser som vi med Guds hjälp kan lära oss att skilja mellan andarna och avslöja vad som är personlig utstrålning och manipulativ förmåga och vad som är ett gott andligt ledarskap. En sund skepsis mot ledare inom rörelsen behövs också, inte bara till andra kyrkors. Ty ”många falska profeter har gått ut i världen” även till Pingströrelsen.

    Gilla

    1. Jag håller definitivt med om att det är viktigt att förankra sig i kyrkohistorien när man är oense om Bibeltolkningar. Har själv grävt bland patristiska skrifter här och här på denna blogg.

      Gilla

  5. Jonas: jag har svårt att förstå hur du kan reagera på det här sättet. Om jag ska vara helt ärlig så ser jag din eller den teologi du förespråkar lika obiblisk, lika skadlig, och lika lagisk (läs andlig slaveri) som mycket av det som har varit inom framgångsteologien och pingströrelsen.
    Ingen nåd, bara människa och ”vi ska, vi ska, vi måste, vi måste”, men om man inte har Kristus först, så blir det som att sätta vagnen framför hästen, det funkar inte, Kristus först- sen frukten, inte frukten först och sen Kristus.

    Gunvor: Jag kan inte se att Halldorf har fördjupat sig i kyrkohistorien, kanske de senaste 500 årens kyrkohistoria- men inte den 2000 åriga historien, hade han gjort det hade han tacket nej till ikoner, Maria dyrkan, påven, och dagens Rom.

    Gilla

  6. Michael G. Jag är väldigt glad över att du verkar ha lärt dig att skriva kortare och hålla dig till sak. Då samtalar jag gärna.

    -Messias först? Jag känner nog att jag har Messias, men jag anar att du är skeptisk.

    -Messias undervisning för mig är inte något tungt och betryckande, utan glädjens, frihetens och kärlekens väg.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s