Kristi himmelsfärd är om möjligt en ännu mer bortglömd och ofirad helg än pingsten. Många känner bara till den som det kristna jippot som innebär klämdag. Inte ens i kyrkan är helgen särskilt uppmärksammad.
Men faktum är att Kristi him innebär en mängd teologiska aspekter som vi bör reflektera och be över idag. Låt mig ta upp några.
Även om den bör uppmärksammas mer är det förvisso sant att det inte är en lika stor händelse som jul, påsk eller pingst. Det kan ses som en förberedelse för pingsten, och vi bör alla göra oss beredda på en Andens förnyelse med start på Kristi him. Innan Jesus lämnade dem sa han till lärjungarna ”jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden” (Luk 24:49). Därefter samlades de i Övre salen för att be och invänta Anden (Apg 1:12-14). Kristi him var en förutsättning för Andens utgjutande, Jesus sa innan sin korsfästelse ”Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.” (Joh 16:7).
I och med inväntan på pingsten är det också en förberedelse inför ett missionsuppdrag (som det karismatiska är nära besläktat med). Jesus sa också precis innan sin himmelsfärd: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8).
Kristi him säger också mycket om Jesus som person. Efter att ha uppstått dog Han aldrig mer utan fördes levande upp i Himlen, dels för att vara närvarande med alla kristna samtidigt (Matt 18:20) och dels för att visa hur alla som följer Honom kommer uppleva samma sak: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Tess 4:16-17)
Därmed är det en påminnelse om domens dag. ”Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: ‘Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.’ ”
(Apg 1:10-11). Kristus kommer tillbaka snart, det är dags att vi inser det. Och det gör att vi inte kan leva på samma sätt som om Han inte skulle göra det. I en cellgrupp jag var med i spekulerade vi i vad vi skulle göra om vi med hundra procents sannolikhet visste att Jesus kom tillbaka på en vecka. ”Sälja allt jag äger, ringa alla min vänner och vittna, evangelisera på bussen…” Varför gör vi inte det idag? Jesus kan mycket väl komma tillbaka om en vecka! Domedagen är en uppmaning till ett radikalare kristet liv idag. Det påminner Kristi himmelsfärd oss om.
Jag tycker att hela Bibeln konsekvent lär att vi inte väntar på att få komma till himlen, utan att himlen/Guds rike ska komma till jorden. Om man ska tolka 1 Thess 4 bokstavligt (och inte som apokalyptiskt bildspråk, vilket jag tror), så säger inte heller detta bibelord att vi ska till himlen, utan att vi ska möta Jesus ”på väg ned”. Vårt hopp bör inte vara att fly från jorden, utan skapelsens förvandling (Rom 8). Jag tycker NT Wright (evangelikal anglikansk biskop) har skrivit bra om detta, tex i Surprised by hope.
GillaGilla
Det vi menar ofta med att säga komma till himlen är väl just det du Jonas beskriver, att himlen kommer till oss, eller att Guds rike bryter fram en gång för alla och att Gud skapar nya himlar och en ny jord och att vi där får se Honom ansikte mot ansikte. (By the way NT Wright skall faktiskt lägga ner jobbet som biskop och helt fokusera på att forska och om jag fattat det rätt också undervisa vid S:t Andrews, jag vet helt of topic men)
GillaGilla
Andreas. Vissa kanske menar så, men jag menar att språkbruket är problematiskt oavsett avsikt, eftersom den förutsätter uppdelningen mellan jord – himmel, och att vi hör hemma i himlen. Detta spelar an på den platonska fokusen på idevärlden, och nedvärderandet av det kroppsliga och det jordiska. Att kristendomen blev inriktat på himlen, istället för att hålla fast vid hoppet om ett jordiskt gudsrike, tror jag till och med var en förutsättning för kontantinismen och det som jag skulle kalla för den kristna rörelsens ”fall” på 300-talet.
Ang Wright har jag hört såna rykten. Är osäker på om det är en god nyhet eller ej.
GillaGilla