Klara kyrka: Karismatisk, diakonal, levande

Jag har gått en introduktionskurs i diakoni på Johannelund (vilket för övrigt var den bästa kurs jag någonsin läst, jag rekommenderar J-lund varmt) och i anslutning till denna hade vi en kort praktik i S:ta Clara Kyrka i Stockholm. Det var underbart. Om och om igen sa jag: ”Jag älskar den här kyrkan.” De gör vad varje församling ska göra, de förenar karismatik och diakoni.

I Klara ber man två timmar varje dag, och efter morgonbönen fick jag och en kompis följa med en man som vi inte kunde kommunicera med (han talade bara arabiska) och hämta tre sopsäckar fullproppade med bröd och bullar från närliggande butiker. Därefter fick vi bre mackor, och sedan stod jag tillsammans med några andra och delade ut kaffe vid Försäkringskassan. Han som var ansvarig för utdelningen ropade högt med irakisk brytning: ”Kaffe! Gratis! Bullar! Jesus! Halleluja!” Vi hade ett hundratal små broschyrer som kortfattat presenterade Evangeliet på alla möjliga språk: Arabiska, farsi, hindi, mandarin, spanska… En kvinna lutade sig över dem och efter att ha studerat dem en stund frågade hon: ”Finns det ingen på svenska?”

Jag fick också sitta i receptionen och hälsa folk välkomna och svara i telefon. När jag satt där tänkte jag för mig själv: Den här kyrkan är så levande! Folk vandrade in och ut hela tiden – vissa bara för att se på arkitekturen förstås, men de flesta för att be eller träffa en präst eller diakon. Församlingen har vuxit rejält sedan Carl-Erik Sahlberg blev präst där 1989, och vi fick höra många berättelser om när folk har kommit till tro. Och Sahlberg är tydlig med vad som är orsaken till framgången: En bibliskt grundad tro, en kärleksfull gemenskap, ett välkomnade av den Helige Andes gåvor och ett passionerat arbete för de fattiga, utsatta och behövande.

Det jag hela tiden förundrades över var varför så många kyrkor som inte är levande lyckas blunda för Klara. Jag menar, det är det första man ser när man kommer ut från vår huvudstads centralstation, det är ingen landsortskyrka i en liten håla direkt. Hur lång tid ska det ta innan de sovande kyrkorna förenar karismatik och diakoni och börjar växa? Det finns naturligtvis många kyrkor som redan förenar karismatik och arbete för fred och rättvisa i olika grad, men jag är inte nöjd så länge dessa är i minoritet, och så länge deras karismatik och diakoni inte är lika helöverlåten och brinnande som i Apg 2:43-44.

Jag minns en broschyr jag hittade i Örebro från något som hette ”Bullkyrkan”. De var ute på stan kvällstid och serverade bullar till och snackade med ungdomar. I broschyren skrev de: ”Vi berättar om vår tro på Kristus bara om frågar.” Gud välsigne dem, de vill väl, men där har du receptet på en död, krympande församling. I Klara skrek vi högt och ljudligt ”Halleluja, gratis kaffe! Jesus bjuder!” Och i Pannkakskyrkan har vi sett hundratals bli helade och många kommer till tro genom att vi orädda betjänar, älskar, ber och berättar Evangeliet för människor. Få saker är så enkla och tydliga som hur man ska göra för att få en växande och levande församling.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 16 maj, 2011, in Evangelisation och mission, Frälsning mirakler och aktivism, Kyrka och teologi and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. 13 kommentarer.

  1. Jag hade en väldigt stark upplevelse när jag var i Stockholm för ett par dagar sen. Jag hade varit på studiebesök i riksdagen i tre dagar och kände mig helt matt av maktkampen som satt i väggarna där. Hela vårt politiska system bygger på kamp snarare än samarbete och förståelse för de som tycker annorlunda. Man strävar efter ökade maktpositioner.

    Efter besöket gick jag genom stan då jag hade ett par timmar innan tåget skulle gå hem. Jag gick igenom Åhlens och blev nästan äcklad av den kommers som pågick. Här var det ingen tvekan om att det var Mammon som styrde. Bedrövad tänkte jag bege mig till station för att sätta mig att läsa något. Men när jag kom till Klara såg jag att det var bön så jag smög in där. Det var en fantastisk blandning av människor, invandrare, hemlösa, missbrukar och ungdomar. Det bads för varje nationalitet, 17st, och jag kände så stark att här är Jesus!

    Gilla

  2. Klara kyrka i ett nötskal… 1990 1992 jobbade jag som kyrkvakt där… Det var i det diakonala arbetets linda…

    Gilla

  3. Härligt att läsa Micael.

    Gilla

  4. ”Kaffe! Gratis! Bullar! Jesus! Halleluja!” Skrattade högt av glädje när jag läste det. Så enkelt, så underbart och så rätt! 😀

    Gilla

  5. Jag tror att båda delarna behövs – både de som ”bara” pratar om tron på Jesus när möjligheten kommer och de som står och skriker ut ”Kaffe! Gratis! Bullar! Jesus! Halleluja!” eftersom människor behöver bli bemötta på olika sätt.
    Tack gode Gud att vi är olika!

    Gilla

    • Min erfarenhet är att man aldig för någon till tro om man använder Bullkyrkans strategi. Självklart ska vi inte bete oss som ettriga tele 2-försäljare, men budskapet måste ropas ut från hustaken. Det viktigaste här är att ägna sig åt power evangelism och söka vad Gud vill säga. Det är såhär evangelisation ska se ut:

      Gilla

      • Ja, men inte stod väl Simon och skrek ut om Jesus där? Det var ju männen som klev fram till honom och kallade honom av Jesus (jag förstår inte varför de gjorde det – hade han ett kors på sig? satt han med händer knäppta i bön? hade han Bibeln liggande framför sig?)

        Lämnar denna diskussion här, och hänvisar till det Mattias Berggren skriver nedan, för han säger just det jag vill ha sagt.

        Gilla

        • fel: kallade honom Jesus, inte ”av Jesus”.

          Gilla

        • Min poäng var att ha öppenhet mot Anden och låta Honom evangelisera. Jag är emot att sätta upp regler som kan begränsa Gud. Jag ser det som lika felaktigt att ha regeln att högt skrika ut ”Jesus! Halleluja!” till varje person man möter liksom att ha regeln att man talar om Jesus under det och det förhållandet. Det är inte vi som bestämmer.

          Gilla

  6. Du ska nog inte vara för hård mot Bullkyrkan i Örebro, var själv en av de som drog i det för några år sedan och jag tycker du drar citatet lite ur sitt sammanhang. Ja, jag blir faktiskt lite sårad över ditt raljerande. Ett tag körde vi Gudsjänster 02.30 när krogarna stängde och det kom folk som aldrig hade varit i kyrkan. En person vet jag med säkerhet kom till tro och Bullkyrkan var hans första steg. Vad som händer med alla andra av de tusentals som vi delat ut bullar och kaffe till vet jag ej men jag har sett de som gråter av tacksamhet för en pepparkaka så nog har de känt vilken Ande som finns där. Det behöver inte alltid vara ”power evangelism”.

    När jag själv var i övre tonåren hängde jag i ett café som drevs av en baptistkyrka och hade man pratat om Jesus där hade jag förmodligen inte kommit tillbaka, men långsamt fick jag ett förtroende för dem och mina fördomar bröts sakta ner. När jag sedan kom till tro i ett annat sammanhang tio år senare visade det sig att jag fått mycket förbön i det tysta i den gamla Baptistkyrkan och jag vet att det var viktigt. Men jag var inte redo eller mogen för att ta till mig evangeliet då och där.

    Gilla

    • Min avsikt var inte att raljera mot just det initiativet, och nu i efterhand ångrar jag att jag skrev ut namnet. Det kan aldrig finnas något ont med att kristna står ute på stan och betjänar människor, jag vill absolut inte vända mig emot initiativet som sådant eller människorna som deltar där. Det jag reagerar mot är en sådan regel, på grund utav att den begränsar Guds Ande. I Bibeln åtföljs predikandet av evangeliet oftast av tecken och under. Det innebär inte att andra evangelisationsformer inte fungerar, men det är fortfarande den Bibliska modellen och, om man ser till kyrkohistorien och dagens väckelser, den mest effektiva.

      Dock får man inte hamna i andra diket som säger att det bara handlar om under när man evangeliserar, det kräver predikande också – samt goda gärningar. Jag läser Apg 2 som att människor kom till tro för att under skedde och för att de kristna hade en väldigt stor kärlek till varandra och de hade allt gemensamt. Paulus skriver i Rom 15 att han har spridit evangelium i ord, gärning och i kraften av tecken och under. Alla tre ingredienserna är nödvändiga för effektiv, Biblisk evangelisation. Sen kan man föra människor till Jesus genom att bara använda en eller två av dem, men för att få Paulus reslutat måste man använda Paulus metod.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: