Försonade till evigt liv

Här håller jag en predikan om evigt liv mitt i smeten av folk i stadsparken.

Bibeln säger att det är grundläggande för den kristna tron är att Gud kan ge de döda liv:

”Om det nu predikas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men […] om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått som den förste av de insomnade” (1 Korinthierbrevet 15:12-19)

Paulus som skrev det här brevet reagerade på att vissa i Korinth inte trodde att det omöjliga var möjligt, de trodde att döda inte kan uppstå. Men om döda inte kan uppstå har inte Jesus uppstått, och om Han inte har uppstått – då är vi illa ute. Då är vi nämligen ”kvar i våra synder”, och då ”går vi förlorade” när vi dör. Men Paulus är övertygad om att Jesus har uppstått ”som den förste av de insomnade.” Det kristna budskapet går inte ut på att uppståndelsen från de döda bara gäller Jesus, det gäller alla som lämnar över sina synder till Honom. För Gud är fullt förmögen att uppväcka människor från de döda.

Tisdagen 11 juni 1985 kom Mulamba Manikai hem till sitt hus på Lumbi Street i Kinshasa, dåvarande Zaire. Där upptäckte han att hans sexårige son Katshinyi var förlamad: ”Han kunde inte äta, stå eller sitta, när jag rörde vid hans kropp var huden alldeles varm.” Mulamba och hans bror Kuamba tog honom till ett apotek vid Mulambas företag Lever Brothers, och där fick Katshinyi diagnosen cerebral malaria, en av de värsta malariaformerna som kan vara livshotande och ge betydande hjärnskador. De uppmanades att gå till kliniken i Mikondo för att få medicinering för pojken. De gick dit tidigt på onsdagsmorgonen 12 juni, men omkring klockan 4 medan de ännu inte var framme fick Katshinyi ett krampanfall och slutade andas. Väl inne på kliniken försökte man återuppliva honom, men förgäves. Hans hjärta hade slutat slå. Läkaren sa: ”Jag kan inte göra något för honom. Ni måste ta honom till Mama Yemo-sjukhuset och få ett dödscertifikat så att ni kan begrava honom.”

På Mama Yemo förklarades Katshinyi än en gång vara död, och ett dödscertifikat undertecknat av Iwanga Embum utfärdades. Mulamba lämnade kroppen med Kuamba och gick bedrövad genom Kinshasas gator för att låna pengar till begravningen. Han bad förtvivlat till Gud att Han skulle uppväcka Katshinyi från de döda. Plötsligt upplevde han att Gud svarade honom: ”Varför gråter du? Min tjänare är i staden. Gå till honom.”

Mulamba visste att evangelisten Mahesh Chavda hade en kampanj i Kinshasa, och han skyndade sig nu till Kasavubutorget där Mahesh hade ett möte som ungefär 30 000 människor hade samlats till. Klockan var nu 12, och Mahesh hade precis avslutat sin predikan. Plötsligt upplever han att tillvaron tonar bort, han ser ett starkt ljus och upplever att Gud säger till honom: ”Det finns en man här vars son dog i morse. Bjud in honom att komma fram. Jag vill göra något underbart för honom.” Mahesh delade detta med folkmassan, varav Mulamba sprang fram och ropade ”Det är jag! Det är jag!” Mahesh lade sina händer på Mulamba och bad: ”Herre Jesus, i Ditt Namn binder jag alla mörkrets och dödens makter som verkar i denna mans son, och jag ber att Du sänder Din uppståndelses Ande till honom och för honom tillbaka till livet.”

Samtidigt, klockan 12, tvättade sjuksköterskor Katshinyis kropp när han plötsligt vaknade till liv. Han nyste, satte sig upp, bad om mat och frågade var hans pappa var. Det blev fullt liv på sjukhuset, och läkarna kunde inte förstå hur det hade gått till. Kvart i ett kom Mulamba inrusande in på sjukhuset och kramade om sin son. Kuamba, som dittills inte var kristen, gav sitt liv till Jesus när han såg allt detta.

Katshinyi Manikai var fullt frisk och lever än idag på Lumbi Street i Kinshasa. Många personer – bland annat Jack Deere, Jim Rutz och Mahesh själv förstås – har skrivit om händelsen. Det finns en möjlighet att Katshinyi inte var död, att man gav honom fel diagnos då han i själva verket var skendöd. Detta kan dock inte förklara att Mahesh enligt 30 000 vittnen visste att en man hade förlorat sin son, än mindre att Katshinyi vaknade samtidigt som man bad att han skulle uppväckas från de döda, och allra minst att han tillfrisknade från cerebral malaria utan behandling. Allt detta talar faktiskt, hur otroligt det än låter, för att Katshinyi var död men lever igen.

Katshinyi är helt enkelt en nutida Lasarus, en person som Jesus uppväckte från de döda (Johannesevangeliet 11). Dock gör Bibeln en distinktion mellan att uppväckas och att uppstå, Lasarus uppväcktes för att senare dö igen, medan Jesus uppstod till evigt liv för att aldrig mera dö. Och detta eviga liv utlovade Han till dem som följer Honom.

”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen… Sannerligen säger jag er: Den som tror har evigt liv… Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.” (Johannes 6:38-40, 47, 51)

De som Fadern har gett Jesus, de som tror, kommer att uppstå och få evigt liv. Detta är Guds vilja, Hans brinnande önskan. Evigt liv är orsaken till att Fadern sände Sonen, för det är endast genom Sonen som man kan få evigt liv, Han är brödet som ger liv. Och det brödet är Hans ”kött”, hans kropp. När Jesus sa det här var det många som tyckte att det lät på tok för barbariskt och lämnade honom (v. 60, 66). Men detta är kristendomens kärna: vi får liv genom att Jesus dog. Anledningen till att kristna går omkring med kors om halsen, som ju inte är något annat än antika avrättningsredskap, är för att genom den död Jesus dog där öppnades portarna till det eviga livet i Himlen.

Bibeln säger för det första att syndens lön är döden (Romarbrevet 6:23), för det andra att Jesus var syndfri (Hebreerbrevet 4:15). Synd är när människor går emot Guds vilja och gör det som är ont, och den avskiljer oss från Gud. Synden leder till död för att Gud är liv, och synden separerar oss från Guds liv. Men Jesus var i egenskap av Guds Son syndfri, och därmed den enda människa som inte förtjänade att dö. Han levde i fullständig intimitet med Fadern, de var ett (Johannes 10:30), innebörden av att vara Guds Son var att själv vara Gud. Sonen hade evigt liv för Han var fullkomligt syndfri, eftersom Gud är syndfri. Men Han valde att dö. Inte för sina egna synder, Han hade inga, utan för våra.

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.” (Jesaja 53:4-5)

Jesus tog vårt straff på sig, våra plågor och våra missgärningar. Genom Hans sår är vi helade, det bröd Han ger för att världen ska leva är Hans kropp. Genom att Jesus dog den död Han inte förtjänade får vi det eviga liv vi inte förtjänar. Han dog i vårt ställe för att vi ska uppstå på den yttersta dagen.

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.” (Romarbrevet 5:6-10)

Som syndare är vi i en mening Guds fiender, inte genom att inte älskar oss, för Han älskar oss så mycket att Han sände sin Son för att dö för oss, utan genom att vi gått emot Hans vilja och blivit avskilda från Honom. Jesus död på korset kallas av kristna för ”försoningen” utifrån detta Bibelställe, korset gör att fiendskapen som synden orsakat är bruten och vi försonas med Gud och får en återupprättad relation med Honom. Och när vi är försonade med Gud kommer vi bli räddade (vilket ”frälsta” betyder) från döden, Jesus har tagit vårt straff på sig.

För att bli räddad, frälst, och få evigt liv måste man lämna sitt liv till Jesus, bekänna Honom som Herre och Ledare och tro att Han lever: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” (Romarbrevet 10:9). Man behöver inte göra en massa goda gärningar för att kompensera för ens synder, utan det räcker med att tro att Jesus lever (det betyder förstås inte att goda gärningar är irrelevanta, kristna uppmanas gång på gång i Bibeln att göra goda gärningar, men de är inte kravet för att få evigt liv). När man är försonad med Gud och syndens barriär som skiljer oss från Hans sfär är bruten, kommer vi uppleva Hans närvaro på ett helt nytt sätt. För att uppleva under måste man passionerat söka Herren, ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” (Jakobsbrevet 4:8).

Om du vill uppleva detta och få evigt liv, bekänn att Jesus är Herre, tro att Han lever och be att Han fyller dig med den Helige Anden, då kommer du få gåvor som helandets gåva, profetians gåva, gåvan att göra under med mera (Apostlagärningarna 19:6, 1 Korinthierbrevet 8:11). Gå med i en församling, läs i Bibeln (börja med Markusevangeliet) och berätta för andra om Jesus.

Uppdatering: Detta publicerades kort innan explosionerna i Oslo, och jag hoppas att detta hoppets budskap kan få lysa in i allt mörker av rädsla och desperation. Dagenartiklar om terrordådet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18.