Brinnande kärlek till de sjuka och fattiga

Det jag skrev om Iris Ministries och väckelsen i Mozambique i inlägget När fyra portioner ris räckte till hundra barn baserade sig på Heidi och Rolland Bakers bok Always Enough, som jag läste ur för en vecka sedan på Mosaiks bönemöte för väckelse:

Surprise Sithole, en annan ledare för Iris Ministries, ger i sin bok Voice in the Night sin version av detta matunder (s. 145):

En vän till familjen Baker från den amerikanska ambassaden, Nelda Lawrence, kom med llite chili och ris till deras familj. Hon bad om ursäkt för att det inte fanns tillräckligt med mat till alla och sa ”Det finns bara för er och era två barn.”

Heidi skakade på huvudet. ”De är alla våra barn”, sa hon, ”och Herren kommer försörja.” Sedan uppmanade hon barnen att sätta sig ned, hon bad för maten och började dela ut åt dem. Alla åt tills de var helt mätta.

I  berättelsen om hur Jesus mättade 4000 män med sju bröd säger Jesus: ”Det gör mig ont om dessa människor. De har redan varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte låta dem gå iväg hungriga. De kan duka under på vägen.” (Matt 15:32). Vad skulle en ickekarismatiker gjort i den situationen? Försökt trösta dem och säga: ”Tyvärr är ni tvungna att hungra och duka under på vägen, för jag förmår ingenting göra”? Men Jesu barmhärtighet och medlidande gör att Han gör det omöjliga och mättar dem med sju bröd. Guds undergörande kraft kan mätta hunger där mänskliga resurser inte räcker till.

Surprise skriver i sin bok om flera andra tillfällen när han får vara med om hur mirakler och fattigdomsbekämpning går hand i hand. Följande är min översättning av det han skriver på sidorna 146-148:

Jag visste redan från början att Heidi var en stark kvinna som aldrig skulle backa när fara hotade, men jag kommer aldrig glömma modet hon visade när vi besökte ett område som plågades av kolera.

Kolera är en förfärlig, mycket smittsam sjukdom som orsakar diarré, kräksjuka och svåra magsmärtor. Utan omedelbar vård följer ofta döden på grund av uttorkning. Kolera slår till snabbt, och växer från infektion till fullskalig sjukdom på en eller två dagar. WHO uppskattar att sjukdomen dödar så många som 120 000 människor varje år, och varnar för att kolera kan döda en inom några timmar om den inte behandlas. Denna typ av sjukdom kan vara förödande för en liten afrikansk by, där den närmaste vårdcentralen kan vara en dagsmarsch därifrån.

Många skulle springa i motsatt riktning om de hörde att en by drabbats av kolera. Inte Heidi. Hon sprang rakt in i elden.

Jag hade just återvänt från en missionsresa när Heidi meddelade mig att kolera hade brutit ut i vårt distrikt. Vi åkte omedelbart till området som var epicentrum för epidemin. Ett långt, vitt sjukhustält hade blivit uppsatt i mitten av staden. Tre läkare i gröna kirurgrockar hindrade oss när vi försökte gå in och eskorterade oss ut igen. ”Ni få inte gå in här”, sa en av dem.

Vi förklarade att vi hade kommit för att be för barnen och se till att deras andliga behov fylldes likväl som deras fysiska. ”Tyvärr”, sa läkaren och korsade sina armar över bröstet. ”Ni skulle försätta er i en alltför riskfylld situation.” Hans kolleger höll med honom.

Heidi gav inte upp. Hon fortsatte insistera att Gud hade sänt oss dit för att dela Hans kärlek med barnen, och vi skulle inte gå därifrån förrän vi gjort detta. Vi diskuterade ett bra tag, men till slut insåg läkarna att vi inte skulle ge upp och tillät oss att gå in. När vi gjorde detta möttes vi av en så oerhörd stank att jag nästan omedelbart ville vända om. Jag var tvungen att stanna upp och hämta andan, men Heidi gick rakt in utan att tveka.

När mina ögon vant sig vid det skumma ljuset såg jag rad efter rad med bårar – hundratals – med kolerasmittade människor. Bredvid varje säng stod en hink. Sjuksköterskorna gjorde sitt bästa för att hålla hinkarna rena, men de kämpande en strid de inte kunde vinna.

Heidi gick rakt in i denna äckliga, illaluktande, livshotande röra. Hon knäböjde bredvid de sjuka för att be för dem. Hon torkade kärleksfullt bort svetten från deras pannor. Hon tog barn i sina armar och kramade och kysste dem – hon utgjöt sitt liv om och om igen. Hennes mod och barmhärtighet fascinerade mig, och jag gjorde mitt bästa för att följa hennes exempel.

[…] När vi fortsatte be såg vi mirakel efter mirakel när människor reste sig från sina sjukbäddar, helade, befriade och fyllda av Jesu kärlek. Medan sjuksängarna tömdes började vi hjälpa människorna hem igen, till några gav Heidi busspengar så att de kunde återvända till sina familjer. Vilken mirakulös och underbar tid det var.

Genom Guds nåd fick varken Heidi eller jag kolera. Många människor förlorade livet, men bilden av Heidi som försatte sig i riskzonen för att möta andras behov etsade sig fast i mitt sinne.

Heidi Baker kommer på New Wines sommarkonferens i år. Jag säger inte att hon är felfri och vill inte att fokus ska hamna på henne istället för på Jesus, men jag tycker att vi bör lyssna så mycket mer på henne istället för på kristna som inte vill leva i Apostlagärningarna och inte brinner av glödande kärlek till Gud. Hennes efterföljelse bör inte bara inspirera vår mission, utan hela vårt sätt att vara kyrka.