Vi går igenom Apostlagärningarna i min församling, och när jag predikade idag hade kapitel 13 kommit på min lott. Det handlar om motstånd mot att predika Evangeliet, vilket inte är ett jättekul ämne men som ändå inte får glömmas bort när man evangeliserar. Nedan följer vad jag sa, prezi-presentationen jag använde finns här.
(spola fram 10 minuter för att komma till predikan)
”Pingströrelsen är satans senaste spya.” Så sa George Campbell Morgan, en inflytelserik evangelikal teolog baserad i Westminster Chapel i Storbritannien. Detta skedde samtidigt som mängder blev frälsta, helgade, andedöpta och helade på Azusa Street, pingströrelsens epicentrum. Hur kunde Morgan säga något så idiotiskt? Vad var det överhuvudtaget som gjorde att stora delar av den evangelikala rörelsen hävdade att pingstväckelsen var demonisk, att pingstvänner blev utstötta från samhället och att deras teologi hånades i den sekulära pressen? Detta skedde ju samtidigt som de vann så många anhängare, varav många inte hade varit kristna förut.
Utsända av Anden
Apostlagärningarnas trettonde kapitel behandlar evangelisation och motstånd mot evangelisation. Det är en vändpunkt för hela boken, för här påbörjas Paulus missionsresor som ju kvarstår som fokus ändå till det sista kapitlet. Paulus hade predikat Evangeliet innan, men det är först nu han blir utsänd som resande missionär. Och vad var det som satte igång dessa resor, som kom att förvandla världshistorien? Jo, den Helige Andens profetiska tilltal under fasta. Vad vore Paulus egentligen utan det profetiska? Han blev både frälst och utsänd som missionär på grund av Guds direkta tilltal. Inte undra på att han senare kom att skriva att den nådegåva vi framför allt ska sträva efter är profetians gåva (1 Kor 14:1).
Anden betonar att både Paulus och Barnabas ska resa tillsammans. Barnabas har i princip varit med i Jerusalemförsamlingen ändå sen början och var den som tog sig an Paulus och försvarade honom när de andra där var rädda för att träffa honom pga hans bakgrund som kristendomshatare. Även om han fortsättningsvis håller sig i bakgrunden är hans något äldre tro ett nyttigt komplement till Paulus apostoliska tjänst, och den konflikt som senare uppstår dem emellan i kapitel 16 som gör att Barnabas försvinner ur historien, var knappast Guds vilja.
Jesus vs Barjesus
Så, Anden sänder ut dem, och första anhalten är Cypern. Där träffar de en märklig man som heter Barjesus. Det betyder ”son till Jesus”, men det var han verkligen inte. Han var involverad i det ockulta, och när Paulus blir inbjuden till Cyperns ståthållare, son också heter Paulus, för att predika Evangeliet så står Barjesus där och försöker hindra honom med alla medel. Nå, Paulus reaktion är inte att säga ”Ja, här tänker vi lite olika, men ingen har ju ensamrätt på sanningen så vi kan väl ha en ömsesidig dialog om detta?” Han börjar inte ens bemöta Barjesus argument och förklara varför han har fel. Nej, han säger att Barjesus är djävulens son, att han alltid vänder sig emot det som är rätt och att han ska bli blind för en tid. Han säger detta uppfylld av den Helige Ande, vilket är tur eftersom inget av de påståendena är särskilt enkla att säga utan att vara uppfylld av Anden. Återigen, vad skulle Paulus vara utan det profetiska? Barjesus blir mycket riktigt blind, och därmed inser ståthållaren att han är son till djävulen medan Paulus står för sanningen, och så blir ståthållaren frälst.
Det är lätt att tänka att det motstånd mot Evangeliet som Barjesus står för är en obehaglig olycka, medan frukten av effektiv evangelisation är att sådant motstånd oskadliggörs och att många kommer till tro istället. Jag hävdar dock att motståndet mot Evangeliet är en nödvändig konsekvens av att predikandet av det är effektivt. Framgångsrik evangelisation mäts inte bara i hur många omvändelser som sker utan också i hur mycket förföljelse och opposition som uppstår. Det innebär naturligtvis inte att motstånd mot Evangeliet är något positivt, och egentligen är det kanske tveksamt att kalla det för evangelisationens ”frukt”, men min poäng är att det är ett resultat av effektiv evangelisation på samma nivå som omvändelser.
Paulus första nedskrivna tal
Fortsättningen av Apg 13 är ett tydligt exempel på detta. Paulus, Barnabas och Johannes Markus tar sig till Antiokia i Pisidien, inte att förväxla med Antiokia i Syrien där de var i början av kapitlet, och där håller Paulus i en synagoga sin allra första predikan som har blivit nedskriven. Detta är nämligen innan han skrev något av sina talrika brev. Personligen tycker jag att detta är en mycket coolare och intressantare aspekt av vers 16 och framåt än att de befinner sig ”i Antiokia i Pisidien”, vilket både Folkbibeln och Bibel 2000 har satt som rubrik på detta avsnitt.
Därmed är det också ett mycket coolt och intressant tal att studera på djupet för att se hur Paulus predikar Evangeliet i början av hans tjänst. Det tänkte jag dock inte göra nu eftersom jag redan har gjort det i en tidigare predikan. Men kortfattat kan man slå fast att Paulus tal har tre delar.
- Först går han i genom stora delar av den gammaltestamentliga historien otroligt snabbt, tjugosekundersversionen liksom. Betoningen ligger på Guds gärningar gentemot Israel, framför allt hur Han styr deras politik. Genomgången utmynnar i kung David, och sedan förklarar Paulus att av hans efterkommande har Gud fört fram Jesus som Frälsare för Israel.
- Paulus beskriver därefter hur Jesus bekändes av profeten Johannes Döparen, hur Han förnekades och avrättades av Jerusalems invånare och ledare, men hur Han sedan uppväcktes av Gud från de döda för att visa sig för sina lärjungar. Kärnan i Evangeliet helt enkelt.
- Paulus avslutar därefter med att citera en rad gammaltestamentliga profetior om att Jesus är Guds Son, att Han skulle uppstå samt att alla kommer inte tro på Evangeliet. Detta antagligen för att ännu tydligare knyta ihop Evangeliet med den judiska tron och för att visa hur det på ett mirakulöst sätt har förutsagts av profeterna.
Jag skulle säga att Paulus huvudvudskap kan sammanfattas i det han säger i verserna 38 och 39:
Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.
Här känner vi igen Paulusbreven: Lagen kan inte ge rättfärdiggörelse och befrielse från synden utan det kan endast förlåtelsen vi får ta emot genom tron på Jesus Kristus.
Vad följer? Jo, följeslagare och förföljelse!
Vad blir resultatet av denna frimodiga predikan? Jo, många blir intresserade och fortsätter diskutera och ber Paulus och Barnabas att komma tillbaka och berätta mer nästa sabbat. Och när de gör så har nästan hela stan samlats för att lyssna. Det är en ganska radikal åhörartillväxt. Denna stora folkmassa innefattar förstås massvis med ickejudar, vilket gör judarna som arrangerade mötet rätt sura och avundsjuka. De börjar säga emot Paulus – tvärtemot den ursprungligen positiva reaktionen alltså – vilket gör att aposteln deklarerar att han på grund av deras avståndstagande från det eviga livet nu vänder sig till ickejudarna. De skulle höra Evangeliet först, men de tackade nej till det. Många av hedningarna tackar dock ja, precis det antal Gud har bestämt som det står i vers 48. Vissa har tolkat det som att Gud slumpar vilka som blir frälsta och att människans vilja inte spelar någon roll, men då glömmer man det som står i vers 46 om att det går att säga nej till Evangeliet.
Det som följer är att både väckelsen och motståndet intensifieras. En församling planteras, Ordet sprider sig mer och mer, och Paulus och Barnabas blir förföljda så att de tvingas lämna staden och församlingen. Men det är ingen fara på taket, de borstar av Antiokiadammet från sandalerna och beger sig till Ikonium för att uppleva ”samma sak” (14:1). Väckelse och förföljelse. Omvändelse och motstånd.
Evangelisationens motstånd är dess frukt
Är detta exempel på framgång vs motgång? Är det bara omvändelserna som är evangelisationens frukt medan motståndet mot Evangeliet är ett hinder som kan och bör bekämpas med ännu effektivare evangelisation? I så fall var Paulus evangelisation inte så effektiv eftersom han mötte så mycket motstånd. Och ännu mer beklämmande är att Jesu evangelisation i så fall inte var så effektiv, eftersom Han mötte motstånd som inte slocknade utan som närmast blev starkare och starkare.
Nej, jag hävdar att evangelisationens motstånd är dess frukt. Resultatet av effektiv evangelisation är inte bara att många kommer till tro, utan också att många blir fientliga mot tron. Om en predikant för massvis med människor till tro, men inte en enda vänder sig kraftfullt emot budskapet – vad i hela världen är det då predikanten har predikat? Och vad är det folket har kommit till tro på? Inte är det Kristus i alla fall, för Petrus skriver ju:
För er som tror är [Kristus] alltså dyrbar, men för dem som inte tror ”har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten”, ”en stötesten och en klippa till fall”. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. (1 Petr 2:7-8)
Och Paulus skriver om resultatet av evangelisation:
Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. (2 Kor 2:14-16)
Varken Paulus eller Gud vill förstås sprida död till de förtappade – själva poängen med att predika Evangeliet är ju att predika evigt liv genom Jesus – men konsekvensen av att vissa människor inte vill ha evigt liv i Guds omedelbara närvaro blir att evangelisationen ökar deras motstånd mot detta budskap. Vår uppgift är att bara fortsätta predika om frälsningen, och aldrig ge upp utan förvänta oss sådana under som ledde till exempelvis Paulus egen frälsning.
Motstånd, aggressivitet och förföljelse är förstås alltid hemskt och smärtsamt, det är absolut inte något självändamål. Men det är oundvikligt så länge vi predikar ett Andefyllt Evangelium och håller fokus på Gud. ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12). Effektiv evangelisation leder inte till lite motstånd, utan till mycket motstånd.
George Campbell Morgans kyrka, Westminster Chapel, är idag en profetisk och karismatisk kyrka. Randy Clark berättade i augusti om att när han var där föll Guds Ande på ett fantastiskt mäktigt sätt. Men motståndet har inte upphört, det har bara förflyttat sig. Randy själv får finna sig i att bli anklagad för att drivas av demoner nästan varje dag. Detta trots att han bär god frukt och för många till tro. Men det är helt enkelt vad effektiv evangelisation leder till. Så låt oss nu be – inte för att vi ska möta motstånd, utan för att vi ska ge världen Guds fantastiska Evangelium, kosta vad det kosta vill! Amen.
Hela Pingsten 