Min vän Johan Landström höll en predikan i sin GF-församling i söndags om Nya Testamentets ekonomiska bud, och hur dessa tillämpades i fornkyrkan jämfört med i medelklasskyrkan i Sverige. Jag har fått privilegiet att publicera hans manus här på bloggen:

Till er som vill mer

Förra året gick jag bibellinjen på Betel Folkhögskola. Det är nog det bästa jag har gjort i mitt liv. Innan dess hade jag en ganska lös tro. Jag ville tro eftersom många som jag såg upp till och litade på trodde på Gud, men jag kunde inte riktigt. Min tro bestod mest av tvivel på Guds existens och om Gud nu fanns så påverkade det ändå inte så mycket.

Bibeln kunde man ju inte riktigt ta på allvar. Den bestod ju mest av gammalmodiga tankar nedskrivna av människor från en annan kultur. Och när folk citerade den brukade man ändå bara plocka ut de ”fina” bitarna som alla redan höll med om. De enda som pratade om att ta Bibeln på allvar var ju knäppa högerkristna fundamentalister, och som dom ville man ju inte bli. Om folk frågade när jag gick på gymnasiet så sa jag ändå att jag tror på Gud, men jag ville inte låta det påverka hur jag levde. Jag bestämde ju över mitt liv liksom.

Så på ett sätt var det rätt otroligt att jag ändå hamnade på en Bibelskola. Men jag hade länge varit taggad på att gå på Folkhögskola och bo på internat. Och jag längtade efter att kunna tro på riktigt. På Betel utmanades jag att faktiskt tro på det som står i Bibeln. Att försöka förstå vad det innebar för dem som levde på den tiden. Och jag märkte att när man gav bibeln en chans så höll den ihop. Den föll inte isär i massa små fragment av tankar om Gud utan man kunde se en röd tråd, en helhet. Och den helheten var ganska långt från amerikansk högerkristendom.

Fortfarande kunde jag inte fatta allt och jag fortsatte att ifrågasatta det mesta. Men jag började märka att det fanns bra svar att få och att när det inte fanns så bra svar, så var svaren ännu sämre om Gud inte finns. Och jag kunde börja tro att evangeliernas bilder av Jesus faktiskt var autentiska och att Gud inte är nån nallebjörn som bara stryker medhårs och uppmuntrar allt jag gör. Han verkade faktiskt kunna ge mig nåt annat än det jag redan har. Och jag började längta efter att faktiskt följa honom. Att i gemenskap med andra leva ut hans rike där allt är upp och ner. Där den störste är de andras tjänare och där man ska älska sina fiender. Där man inte har störst kärlek om man dödar för sina vänner utan om man dör för sina vänner. Och där man hellre är förtryckt än förtrycker.

Det allra viktigaste för mig var nog ändå att jag fick nära vänner som var kristna. Vi delade vardagsrum, kök, bön, längtan och med några delade jag mina innersta känslor. Det var så sjukt värdefullt och jag märkte hur bra och viktigt det var för min tro.

Sen kom jag hem och möttes av en helt annan typ av kristen gemenskap. Vardagsgemenskapen var försvunnen. Här träffades man en gång i veckan, gärna uppklädd, för att fira Gudstjänst. Tidigare hade jag firat andakt varje dag. Och på fikat pratades det inte tro utan verandor och sommarstugor. Och det är klart, kyrkfikat kanske är mer lämpat för trevligt småprat än för teologiska samtal om hur vi bör leva våra liv. Men det fanns ju inga bibelstudier att haka på. Det fanns inget naturligt forum för mig där jag kunde dela min längtan. Inga smågrupper där man kunde mötas avskalat och prata tro och liv. Och jag kände mig ensam kvävd och instängd. Det kändes som att jag var den enda som längtade efter nåt mer.

Som tur var bjöd min ungdomsledare efter ett tag in mig till den hemgrupp hon och hennes man är med i tillsammans med några från Svenska kyrkan. Den har betytt väldigt mycket för mig det här året. Här fick jag möjlighet att dela lite av mitt inre och be tillsammans med andra. Men vi har inte riktigt haft tid och fokus på att dessutom fördjupa oss i bibeln och reflektera över hur vi bör leva ut gudsriket.

Den längtan fick jag istället utlopp för genom att läsa böcker som Shane Claibornes ”Den oemotståndliga revolutionen” och kristna bloggar. Men det förblev bara en längtan. På den kristna fesitvalen frizon pratade Roland Spjuth om bergspredikan. Om hur Jesus tar med sina lärjungar upp på berget och visar dem den stora visionen av hans rike. Men Roland poängterade att man inte lever sitt liv där uppe på berget utan att man måste gå ner till de små situationerna och leva ut den här visionen. Jag var och är fast där uppe på berget och behöver några som leder mig ner. En gemenskap som lever ut den här upp och nervända revolutionen.

För jag upplever inte riktigt att vi gör det här. Har inte församlingskulturen mer drag av svensk medelklass än guds rike? Inspirerar inte vi mer till att vara respektabla samhällsmedborgare, köpa villa, bil, sommarstuga och ny mobil var och varannat år än till att följa Jesus?  Jag ska nu läsa ett antal bibelställen i Nya testamentet som behandlar ett ämne som Jesus pratar väldigt mycket om men som jag upplever att kyrkan i västvärlden inte tar på allvar. Pengar.

Del 2 finns här.