För en dryg vecka sen skrev Stefan Swärd en uppmärksammad debattartikel om att vi måste tänka om pastorsrollen och kyrkans framtid kommer innebära färre heltidsanställda pastorer och fler ledarskapsteam av människor som också har ett annat jobb vid sidan av. Swärd menar att många ser ner på pastorer som inte jobbar heltid men att vi måste släppa in fler som gör som Paulus och jobbar delvis som kyrkliga ledare och delvis som tältmakare (Apg 18:3), för att kyrkan helt enkelt ska överleva. Artikeln har till största del fått positiv respons, Dagen gjorde ett reportage om volontärpastorer och Gunnar Johansson svarar Stefan lyriskt att han verkligen satt huvudet på spiken.
Jag är dock tveksam.
Jag håller förstås med Stefan helt och hållet om att vi absolut inte får se ner på de som jobbar deltid eller volontärt och se dem som andra gradens pastorer. Och naturligtvis ska vi uppmuntra lekmännen att använda sina gåvor och sätta hela kroppen i funktion. Och mer volontärarbete i kyrkan innebär att mindre pengar går till löner och mer kan ges till mission och bistånd (eller typ kyrkfönster och keyboards, tyvärr). Men det som bekymrar mig med Stefans förslag är att konsekvensen blir att färre kan ägna sig hundra procent åt Ordets tjänst.
Rent Bibelstudiemässigt är det något selektivt att bara peka på att Paulus var tältmakare, för själv uppmanade han församlingar att försörja sina pastorer eftersom Jesus undervisade om att den som arbetar i evangelists tjänst ska kunna leva av det, arbetaren är värd sin lön, stäng inte munnen på oxen som tröskar. Paulus menar alltså att en församlingsledare har rätt till en livslön från församlingen, även om han själv inte ville utnyttja den rätten för att inte ligga någon till last (de flesta av NT:s församlingar var ju långt mycket fattigare än svenska kyrkor idag). Apostlarna var så måna om att ägna all tid åt bön och predikan att de inte ens ville dela ut mat åt änkorna (Apg 6).
Paulus är dock ett bra exempel på att det är möjligt och gott att ha ett jobb vid sidan av församlingsarbetet, men intrycket jag får av det Stefan skriver är att detta skulle vara bättre än heltidsanställda pastorer. På sin blogg skriver han: ”En del pastorer skulle inte klara av annat än att bara ha en heltidspastorstjänst, skulle inte klara den splittring det innebär med flera jobb. Det måste respekteras.” Det är ju sant, men om man uttrycker det på det sätter, ser man då inte på heltidsanställda som svaga (inte klarar flera olika jobb) än starka och berömvärda (som ger all sin tid åt kyrkans tjänst)?
Jag tänker så här: alla ska komma i funktion. Gud har gett gåvor till alla kristna och alla ska använda dem. Men lösningen är inte nödvändigtvis att de som älskar att jobba heltid med församlingsarbete plötsligt ska jobba på McDonalds istället. Lösningen är inte att de som har fått gåvan att predika, be för sjuka mm ska avskedas från kyrkorna och sitta på ett kontor och göra revision för Scandic 40 timmar i veckan. Lösningen är att de som redan jobbar på McDonalds och revisionsbyråer som Gud lagt ner mäktiga gåvor i kommer i funktion i församlingen. Jag säger halleluja och amen till Stefans vision om att lekmän som jobbar utanför församlingen kommer i ledarskapsposition i församlingen, men förstår inte riktigt varför han vill sätta det emot de som vill jobba heltid. För om vi både behåller de som jobbar heltid och välkomnar volontärerna så kan vi ju göra mer, inte bara behålla samma (otillräckliga) nivå.
—
Efter att jag skrivit ovanstående såg jag att Stefan fått mothugg på Dagens debattsida av min kompis David Ellgren. Han hamnar i andra diket. ”Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. Betyder det då inte att gåvan, kallelsen alltid finns där? Det är livstid och det bör vara heltid.” Nej, det bör inte vara heltid om Gud inte vill det. Man kan tjäna Gud som bonde eller biståndsarbetare också parallellt med att man predikar, som Stefan skriver. Känner att det är en onödig polarisering här, antingen vill man måla upp heltidspastorer som svaga förlorare, eller som den enda rätta modellen. Varför kan vi inte bara låta dem som vill jobba heltid göra det och de som vill jobba deltid göra det?
Hela Pingsten 
Den här frågan bör börja med att fråga ”vad är en pastor/präst”?
Utan att göra argumenten för långa kan jag inte komma fram till annat än att ledarskapet, det som ledarna i bibeln och som i kyrkans historia har vigts till och som i bibeln kallas för ἐπισκοπή (episkope) samt πρεσβύτερος (presbuteros) är en gåva att vara det, en gåva i form av nådegåva genom anden. Titta vi på apg 1:20 ser vi att det rör sig om en gåva. (Detta blir mer tydligt i grundspråket än vad det blir i svenska översättningar), samt behövs en förståelse för kulturen då det citeras från Psaltaren. Det är framför allt Petrus val att citera ett ord som פְּ֝קֻדָּת֗וֹ (pekudda) i detta sammanhang som pekar på det. Att ämbetet/kallet att vara pastor/präst är en andens nådegåva blir ännu mer tydligare då tjänsten nämns som en nådegåva i både Rom 12 samt i EF 4.
Är det en nådegåva spelar det ingen roll ifall det står på att papper att en person arbetar 100% eller 50%, är du smord av anden med gåva till ”episkope” eller ”presbuteros” är du en sådan, oavsett om du har en tjänst som det eller inte eller hur många procent du jobbar med det. Guds gåvor är så betydligt mycket mer värda än mänskliga papper. Då finns det inte heller något som heter ”andra gradens pastorer/präster”.
Att ha flera ledare i form av ledarskapsteam kan vara positivt, men det gör inte alla direkt till pastorer. (I den första efterapostoliska tiden står ledarskapet i plural, ensam ledare med ”episkopen” högst kommer några år senare p.g.a. olika anledningar som inte är väsentliga att dra här) Det är inte arbetsuppgiften som gör en individ till ”pastor/präst” utan det är Guds smörjelse. Men man får absolut inte, som du säger, se ner på sådana som arbetar volontär eller smörjda som arbetar med annat eller deltid i församling. De människorna är lika viktiga som själva ἐπισκοπή i en församling. Men självklart ingår ett diakonalt arbete och annat än att bara sitta och läsa bibeln för en sann och äkta ἐπισκοπή, men som du säger är ändå ordet det absolut viktigaste och huvuduppgiften för en individ med ἐπισκοπή som gåva, går inte att få det tydligare förklarat än vad vi får i Apg 6 med Stefanos, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos diakonvigning.
GillaGilla