Deltidspastor i Sydafrika

För en dryg vecka sen skrev Stefan Swärd en uppmärksammad debattartikel om att vi måste tänka om pastorsrollen och kyrkans framtid kommer innebära färre heltidsanställda pastorer och fler ledarskapsteam av människor som också har ett annat jobb vid sidan av. Swärd menar att många ser ner på pastorer som inte jobbar heltid men att vi måste släppa in fler som gör som Paulus och jobbar delvis som kyrkliga ledare och delvis som tältmakare (Apg 18:3), för att kyrkan helt enkelt ska överleva. Artikeln har till största del fått positiv respons, Dagen gjorde ett reportage om volontärpastorer och Gunnar Johansson svarar Stefan lyriskt att han verkligen satt huvudet på spiken.

Jag är dock tveksam.

Jag håller förstås med Stefan helt och hållet om att vi absolut inte får se ner på de som jobbar deltid eller volontärt och se dem som andra gradens pastorer. Och naturligtvis ska vi uppmuntra lekmännen att använda sina gåvor och sätta hela kroppen i funktion. Och mer volontärarbete i kyrkan innebär att mindre pengar går till löner och mer kan ges till mission och bistånd (eller typ kyrkfönster och keyboards, tyvärr). Men det som bekymrar mig med Stefans förslag är att konsekvensen blir att färre kan ägna sig hundra procent åt Ordets tjänst.

Rent Bibelstudiemässigt är det något selektivt att bara peka på att Paulus var tältmakare, för själv uppmanade han församlingar att försörja sina pastorer eftersom Jesus undervisade om att den som arbetar i evangelists tjänst ska kunna leva av det, arbetaren är värd sin lön, stäng inte munnen på oxen som tröskar. Paulus menar alltså att en församlingsledare har rätt till en livslön från församlingen, även om han själv inte ville utnyttja den rätten för att inte ligga någon till last (de flesta av NT:s församlingar var ju långt mycket fattigare än svenska kyrkor idag). Apostlarna var så måna om att ägna all tid åt bön och predikan att de inte ens ville dela ut mat åt änkorna (Apg 6).

Read the rest of this entry →