Skriften, traditionen och Holy Ghost Party

Jag delade med mig av en skoluppgift häromdagen och upptäckte både till min glädje och förvåning att trots det torra språket fann många det intressant och diskuterade det på facebook och grejer så jag tänker att det kan väl inte skada att dela en till, så slipper jag komma på så mycket nytt inför varje blogginlägg.

Dr. Alister McGrath poses for a picture while ...

Dr. Alister McGrath (creative commons)

I dogmatikkursen jag läser på Johannelund utgår vi från Alister McGraths tjockis Christian Theology, och för någon vecka sen fick vi uppgiften att redovisa och kommentera vad McGrath anser att kyrkan historiskt har betraktat som teologins källor, dvs. vilka auktoriteter man använder sig av för att hävda kunskap om Gud och den andliga världen. Jag tycker hans sammanställning i grunden är bra, men den har en blind fläck – han nämner inte ett ord om det karismatiska. Detta trots att i min mening är det rätt tydligt att Andens gåvor i allmänhet och profetians gåva i synnerhet är en rätt bra källa för kunskap om Gud. All right, här är PM:et, väldigt förkortat:

Alister McGrath menar att det ”brett talat” finns fyra källor till kristen teologi: Skriften, traditionen, förnuftet och religiös erfarenhet. Med betoning på den förstnämnda diskuterar han sedan hur dessa källor tolkats och värderats i olika kristna traditioner.

Skriften

När det gäller just Skriften slår McGrath för det första fast att katoliker och ortodoxa å ena sidan och många protestanter å den andra är oense om de apokryfiska eller deuterokanoniska böckerna är kanoniska (ss. 122f.). För det andra finns olika synsätt när det gäller Gamla och Nya testamentets relation till varandra, även om majoriteten kristna teologer enligt McGrath är överens om att medan det finns en kontinuitet mellan förbunden är de samtidigt distinkta, med det Nya som överordnat det Gamla (ss. 123 ff.). För det tredje beskriver McGrath tre olika resonemang kring hur kyrka och Skrift förhåller sig till varandra (ss. 127f.): katoliker tenderar att betona att kyrkan har auktoritet över Skriften, eftersom den senares kanon har definierats av kyrkan; protestanter menar oftast att Skriften har auktoritet över kyrkan; och så menar McGrath att det finns en tredje position som jämställer kyrka och Skrift.

Sedan går McGrath över till att diskutera Bibeltolkning. Han beskriver Quadrigan, en klassisk modell för skrifttolkning som utgår från fyra betydelser av Bibeltexten: den bokstavliga, den allegoriska, den moraliska och den anagogiska (det sistnämnda åsyftandes på det kristna hoppet om Himlen). Denna tolkningsmodell har haft stort inflytande genom århundradena men uppfattats på olika sätt, Martin Luther sållade sig således till skaran som betonade att om en allegorisk, moralisk eller anagogisk tolkning inte stämmer överens med vad som bokstavligt uppenbarats på ett annat skriftställe ska det förkastas för att man inte skulle kunna hävda vad som helst. McGrath avslutar sedan med att beskriva hur modernismens ankomst kraftigt förändrat synen på bibeltolkning, där rationella, historiska, sociologiska och litterära bibeltolkningar blivit populära och där den forna synen på Bibeln blivit kraftigt problematiserad även av teologer.

Traditionen

Sedan diskuterar McGrath traditionens innebörd och betydelse. Kortfattat så inleder han med att beskriva den fornkristna definitionen av denna som fokuserade på att traditionen förmedlade (”handed down”) apostlarnas lära generation efter generation, så att kyrkan därmed har en förståelse för vad ursprunglig kristendom innebär. Långt senare kom denna syn att problematiseras då teologer såsom Johann Adam Möhler ifrågasatte traditionen som något statiskt utan argumenterade för att den är organisk – tradition är inte samma sak som traditionalism. Efter denna genomgång ger McGrath tre synsätt på hur traditionens auktoritet ska förstås:

  1. Single-source theory of tradition: Som vi redan nämnt ansåg fornkyrkan att traditionen helt enkelt förmedlade apostolisk undervisning, och med detta synsätt behövs kyrkans tradition för att tolka Skriften medan Skriften fortfarande är dess auktoritet.
  2. Dual-source theory of tradition: Denna teori blev enligt McGrath popular under den katolska motreformationen och det tridentiska kyrkomötet – här ses traditionen som en auktoritet jämställd med Skriften, som på grund av att den Helige Ande verkar i kyrkan än idag kan användas för att basera läror på.
  3. Total rejection of tradition: Detta synsätt förkastar traditionen och ger individen ansvar att uttolka Skriften med Andens hjälp utan hänsyn till tidigare utombiblisk teologi och kyrkoliv. McGraths hänvisar denna idé till bland annat radikala reformatorer som Thomas Müntzer och även sekulära upplysningstänkare som förkastade all tradition till förmån för förnuftet.

Förnuftet

McGrath ger tre modeller för att förstå hur förnuft och uppenbarelse förhåller sig till varandra.

  1. Tänkare såsom Thomas av Aquina menade att kristen teologi är rationell och kan utläggas rationellt, men den går även utöver förnuftet.
  2. Andra, såsom Herbert av Cherbury, menade att allt i teologin kan och ska förklaras rationellt, om något inte kunde förklaras av förnuftet skulle det förkastas.
  3. Om man drar nr 2 till sin spets, menar McGrath, kommer man dock hamna i den tredje modellen: där förnuftet avvisar hela teologin som ickerationell. Upplysningstidens rationalism avvisade läror som treenigheten och Kristi dubbla natur eftersom de går emot förnuftet, och många blev deister som helt förnekade att Gud kan ingripa i världen efter att han skapat den. Det låg därefter inte långt ifrån att ateismen populariserades. Upplysningsrationalism har dock kritiserats för att inte kunna belägga att allt som är sant måste härledas med det mänskliga förnuftet, skriver McGrath.

Erfarenheten

Att inkludera erfarenhet tillsammans med Skrift, tradition och förnuft hänvisar McGrath tillbaka till John Wesley, som såg erfarenhet som när Skriftens budskap tas emot i hjärtat av en levande tro (s. 147). Psykologen William James utvecklade tanken på religiös erfarenhet och menade att den kännetecknades av att den är omöjlig att beskriva i ord, den uppenbarar sanningar, den varar inte så länge och personen som upplever erfarenheten är förhållandevis passiv (Ibid.). Tanken om erfarenhetens betydelse påminner om existentialismen, som fäster stor vikt vid människors existensupplevelse vid sidan om förnuftet.

McGrath beskriver därefter teorier om att alla människor har en gemensam erfarenhet som kristen teologi kan adressera, svara på eller tolka (ss. 148f.). Dock är det svårt, om inte omöjligt, att belägga att en sådan universell erfarenhet existerar. En teori som dock varit mycket populär i kristen teologi är att alla/många människor har en känsla av otillfredsställelse och otillräcklighet som teologin kan fylla. McGrath menar dock att sådana argument har tillintetgjorts av ateisten Ludwig Feuerbachs tankar om att detta visar att religion är ett påhitt av människan för att fylla sina existentiella behov (ss. 150f.).

Personlig reflektion

Det jag saknar i alla dessa resonemang är profetians gåvas relation till uppenbarelse. Det profetiska är oerhört centralt när vi talar om hur Gud uppenbarar sig – jag skulle säga att det till och med är dess definition – och för mig som karismatiker är det en självklarhet att en reflektion kring dagens profetia bör ingå i beskrivningen av religiös erfarenhet. Detta är dock totalt frånvarande i McGraths framställning.

Jag vill dock hävda att det är på grund av att den är profetisk som Bibeln har ett uppenbarelsevärde, och samma tankesätt används för att rättfärdiggöra traditionens uppenbarelse- eller tolkningsvärde. Att vara inspirerad av Anden, oavsett om vi talar om Skriften eller en teolog, måste innebära att vara profetiskt inspirerad.

Om man inte accepterar cessationismen – läran att profetians gåva upphörde med apostlarna – vilket gäller de flesta kristna, då är en teologisk reflektion om profetians roll i uppenbarelse oerhört central. En religiös erfarenhet kan inte reduceras till att känna ett behov eller en subtil känsla när vissa kristna menar sig än idag se drömmar, visioner, höra Guds röst och få budskap från änglar. Deras erfarenhet måste enligt mig tas på allvar, prövas mot Skriften och traditionen, och sedan användas i teologin.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 29 november, 2013, in Kyrka och teologi and tagged , , , . Bookmark the permalink. 7 kommentarer.

  1. En annan reflektion är att James Dunn definierar gåvan ”kunskapens ord” som att den uppenbarar kunskap om Kristus (inte jordiska fakta som i karismatisk tradition). Detta enligt ”Jesus and the Spirit” (1975). Hans exeges är inte oäven, även om det inte går att bevisa om den är korrekt. (Ingen VET vad Paulus faktiskt menade med ”kunskapens ord” och ”vishetens ord”!)

    För att göra den här diskussionen tydlig är det viktigt att hålla reda på kunskapens källor och normerande källor. Dvs profetia är OK som kunskapskälla, men bara Skriften är normerande.

    Gilla

    • Ha, minns hur jag lånade två böcker om Andens gåvor på biblioteket, och den ena författaren argumenterade på åtskilliga sidor för att kunskapens ord inte är något annat än bibelundervisning, och den andra författaren hävdade med lika många sidor att kunskapens ord är profetiska ord om en specifik situation… Kul man kan ha när man blundar för det faktum att Paulus inte säger mer om kunskapens ord än att det är kunskapens ord och lägger in sina egna tolkningar 😉

      (Han som menade att det var bibelutläggningar var inte cessationist eller nåt sånt utan i övrigt höll författarna med varandra, men de hade ett väldigt behov att utrycka på många sidor vad Paulus uttrycker med några få ord. Antar det är så man tjänar pengar i den kristna bokbranschen)

      Håller verkligen med om din distinktion mellan kunskap och norm.

      Gilla

      • Olika definitioner av kunskapens ord jag stött på och första kända källa:

        1. Andesmord undervisning. Donald Gee, ca 1915. I bokform 1929 (Concerning Spiritual Gifts). Utförlig argumentation för denna syn i 1949 års upplaga specifikt bemötandes Carter (punkt 2) och än mer argumentation för denna syn i boken ”Andefylld predikan” som han skrev som ett slags andligt testamente, utgiven på svenska i början av 60-talet.

        2. Uppenbarad fakta. Howard Carter, ca 1915. I bokform (Questions and Answers on Spiritual Gifts) ungefär samtidigt som Gee. (De var för övrigt goda vänner.)

        Undervarianter (betoningar):

        a. Detaljerade fakta om en person för att bygga tro och hitta vad som kan hindra ett helande. 1947 och framåt, helandeväckelsen, tydligast hos Branham och Paul Cain.

        b. Proklamatation av helande (”någon långt bak till vänster blir helad i ryggen just nu”). Troligt nutida ursprung under helandeväckelsen, men mest kända förkunnaren som hade detta modus operandi var Kathryn Kuhlman (blev känd under 60-talet) och i Europa Ian Andrews (70-talet). Johnny Foglander definierar gåvan så här i svenk nutid. Andra kända exempel är Yongi Cho och Ulf Ekman (när jag såg honom i aktion på 80-talet).

        c. ”Vem ska vi be för?”, ”Vad gör Fadern just nu?” Dennis Bennet, 70-talet, Wimber och Pytches, tidigt 80-tal. Troligen flera före dem.

        3. Att personligen få ta del av (snarare än att förmedla till andra) tillvarons djupa mysterier. Agnes Sanford, 50-talet, i boken Andens helande gåvor.

        4. Uppenbarelse av Jesus. Snävt definierad och tänkt att ge ny kunskap. James Dunn, 1975, Jesus and the Spirit. Bredare definierad och inte tänt att etablera nya doktriner, Gordon Fee, början av 80-talet (NIV kommentaren över 1 Kor, vidareutvecklad i GEP).

        5. Förmågan att formulera visioner och planer att nå dem (att vara en församlingstillväxtkonsult!). Peter Wagner, slutet av 70-talet. (Denna syn finns i boken ”Gåvornas tre färger”/NFU.

        6. Förmågan att förmedla ”djupare” kunskap än den vanliga undervisningens gåva gör. Donald Bubna/Bill Hybels, slutet av 80-talet. Willow Creeks gåvoupptäckarmaterial har med denna gåva, boken ”Som fisken i vattnet” nämner den inte alls.

        7. En högst ordinär förmåga att vara pedagogisk i sin predikan. Thieseltons kommentar till 1 Kor, 2000-talet. I direkt polemik mot James Dunn och Gordon Fee vill Thieselton tona ner alla extraordinära drag i alla Andens gåvor.

        Gilla

        • Haha, wow!! Måste skriva bloggpost om det här alltså. Tänk vad mycket folk lyckas läsa mellan raderna!

          Min inställning till detta: folk kan definiera det hur de vill, så länge de inte klankar ner på andras definitioner. Samma inställning som jag för övrigt har till hur man definierar sakramenten. Personligen använder jag begreppet kunskapens ord rätt sällan men om jag gör det använder jag (förstås) Wimbers definition, men utan nåt anspråk på att det var det Paulus menade – är rätt säker på att han bara syftade på ord som förmedlar kunskap i all sin enkelhet.

          Gilla

  2. Daniel Hörnberg

    Bra skrivet!
    Tycker att det känns obibliskt med dessa fyra ”metoder”. I grunden finns det egentligen bara 2, Skriften och Anden. Det är så det ser ut igenom hela bibeln iaf.
    Förnuftet står snarare oftast i vägen för att vinna andlig kunskap om Gud.
    Ord 3:5 Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta,
    förlita dig inte på ditt förstånd. (sfb)
    Paulus förkastar ju helt grekernas ”vishetsläror” och rationella tänkande.
    Anden är förnyar förnuftet och ger erfarenhet. Och traditionen är användbar bara om den består av att prövas mot skriften som du nämner.
    Vi fick Alisters Kristen Tro på bibelskolan. Ska nog kika lite i den sen igen å kolla hur de ser ut 😉

    Gilla

  1. Pingback: Ulf Ekman, katolska kyrkan och protestantiska fördomar | Hela Pingsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: