Dö från svenskheten och uppstå som busschaufför

Amos Makajula
Amos Makajula

I Uppsala har vi en otroligt populär busschaufför som heter Amos. 2009 vann han UNT:s tävling ”Läsarnas upplänning” och på Facebook har han nått maxgränsen för antalet vänner. Varför är han så poppis? Jo helt enkelt för att han är så fantastiskt glad och trevlig. Han hälsar på alla som kliver på, frågar hur de mår, ropar hejdå till alla som kliver av och önskar dem en trevlig dag. I vår kultur är det förstås en stor kontrast till hur folk vanligtvis ignorerar främlingar, men vi gillar det, och vi gillar Amos!

För två veckor sedan talade Amos på ett ungdomsmöte i Korskyrkan här i stan där jag också var med för att montra för Pannkakskyrkan. I sin predikan berättade han att det minsann inte hade varit en enkel resa för honom. Han har läst teologi i Tanzania där han kommer ifrån och drivit barnhem, och när han kom till Sverige var det detta han ville ägna sig åt här också. Han ville inte alls åka buss. Men på inrådan från sin far tog han det jobbet, och han upplevde Guds tilltal att sprida kärlek på bussen genom att vara sjukt trevlig.

Men det var inte alls enkelt! Folk skrattade åt honom, tyckte han var knäpp och sa åt honom att sluta. I två år fick han knappt någon positiv feedback alls, utan endast motgångar. Det här var inte versionen vi Uppsalabor har hört. Seriöst, alla jag pratat med älskar Amos. Men kanske är det mest kändisskapet som gör det. Kanske är vår främlingsignoranta kultur så pass främlingsignorant att det bara är för att vi hört talas om Amos tidigare som vi inte uppfattar honom som en galning.

Amos är en profetisk röst som pekar på det fullständigt sjuka i att vi ignorerar varandra. Denna tunga, likbleka norm omfattar allt och alla och präglar hela det skandinaviska livet. Det finns INGEN som skulle bete sig som oss i Afrika. Det är bara ett vansinnigt puckat beteende.

Heidi Baker brukar alltid säga att vi ska stanna upp för den framför oss och älska dem obegränsat med Jesu kärlek. Bry dig om människor. Det är inget ”litet” som folk ofta benämner det som, det är totalt väsentligt för det påverkar allt annat vi gör, våra tankesätt. Lys, kommunicera, lev! Och ta med glädje emot blickarna och kommentarerna som Amos luttrades med i sin begravnings- och uppståndelseprocess.

Amos berättar om hur människor efter två års tystnad började skicka brev om hur mycket han betydde för dem och vissa skrev att de blivit helade från sjukdomar så fort de kom in i bussen. Och plötsligt blev hans Uppsalas populäraste busschaffis. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.” (Joh 12:24). Dö bort från svensken och bär Guds Rikes frukt. Älska alla och sprid Evangeliet var du än går fram. Då är väckelsen redan här, för det är vi själva vi måste vakna upp ifrån.

9 kommentarer

  1. Fina ord om fantastiska Amos. Jag har åkt med honom vid ett tillfälle. Det var växling av chaufför. När Amos steg på förstod jag direkt att han var den omtalade. (Den andra chauffören var inte otrevlig!) Det var alldeles uppenbart så, att kombinationen av en fantastisk utstrålning av välvilja från Amos och en förväntan från passagerarna gjorde det hela.

    I början hade Amos vissa problem med att bli tagen på allvar i sina utspel. När resenärerna småningom insåg äktheten blev reaktionerna därefter. Man kan bara spekulera över om han inte haft den inre harmonin och styrkan att fortsätta vara Amos…

    Vi är nog allmänt mera reserverade än aktivt otrevliga. Många väljer hellre två lediga platser än en i bussen – och markerar med en ”rygga”. När en kille från vår muslimska grannfamilj kliver på väljer han med självklarhet platsen intill mig, när den är ledig. Hemresan går fortare och maten smakar lite bättre.

    Gilla

  2. Jag har också stött på denna busschaufför, jag förstår han intention men jag föredrar sura busschaufförer särskilt när man ska iväg till jobbet och har sovit dåligt. Det är möjligt att msk i Afrika är trevligare men när jag pratat med människor som har jobbat där i Kenya så finns det stora problem med hit man behandlar varandra. Återkommande stamfejder och stor skillnad i hur man bemöter kvinnor och barn i vardagslivet. I kyrkorna finns ett felaktigt beroende av pengar från väst och biståndet på exempelvis barnhem går inte alltid till barnen utan till föreståndarens nya bil eller en ny dator medan barnen har gamla kläder och leksaker.

    Gilla

  3. Tycker det ör tråkigt att lösa det förakt som Micael tycks hysa för det folk han är född bland…

    Kanske ör vi tråkiga, kanske beror det på vädret?

    De har andra problem i afrika, rassism som får den Svenska att blekna…
    Våldtäktskultur i vissa afrikanska länder…
    Osv, osv..

    Nej alla kulturer har sina problem…

    Gilla

  4. Hej vänner!

    Naturligtvis finns det stora problem i Afrika, men inte att folk ignorerar varandra. Det är ett socialt problem som jag tror till stor del är orsakad av indiviualism, institutionalism och sekularisering, och som behöver brytas. Jag skrev inte att vi ska dö från svenskheten och bli afrikaner, utan att vi ska dö från svenskheten och omfamna Guds Rike. Som missionären Jonny Gilling sa till mig i Sydafrika apropå deras barnhem ”We’re definitely not want to impose Western culture, but we don’t want to embrace African culture either. We want to bring Kingdom culture.”

    Gud välsigne er maffigt

    Gilla

  5. Inte minst mot bakgrund av de invändningar som görs om Afrika och afrikaner framstår Amos som en synnerligen trevlig prick.

    Gilla

  6. Jag har också åkt med Amos några gånger. Att det sätt han har, den glädje han förmedlar, kan te sig främmande för somliga tycker jag inte kan ses som något dåligt i jämförelse med det goda som kommer utav det.
    Jag åker stadsbussarna ca 1 h per dag och noterar ideligen hur oerhört otrevliga folk ofta är mot sina medmänniskor. Detta måste slås hål på. Det är inte så att alla behöver gå runt som solstrålar jämt och ständigt, men den nonchalans vi har inför varandra är en förruttnelseprocess som förtär medmänskligheten sakta med säkert. På senare tid har jag noterat att flera busschaufförer anammat Amos sätt att bemöta, och kanske främst se, passagerarna. Detta är något fantastiskt, låt Uppsala bli ett föredöme!

    Gilla

  7. För några dagar sedan hade P1 ett inslag där en person berättade om sina iakttagelser om hur bilister uppträder beroende på vilken bil de kör. Jag har under många år gjort den typen av noteringar och fått lite gliringar om fördomar och generaliseringar. Det intressanta med fördomar – förutom att de är tabu – är hur väl de ofta stämmer.

    Jag noterar också beteenden vid övergångsställen. Ibland gör jag en extrasväng för att bekräfta statistiken inför hustrun. Okej då för generalisering, men: Den äldre kvinnan tvekar om hon verkligen ska ha förtur, sedan fortar hon på stegen för att inte vara i vägen. (Den unga) tjejen är trevligast. Hon vänder sig mot bilföraren med ett vänligt leende och vinkar gärna till tack. Kvinnan i kassabiträdesåldern är glad, inte för att bilen stannar, utan för samtalet i mobilen. Den unge mannen bjuder inte gärna på sig själv, tittar ner i asfalten och behåller båda händerna i fickorna – om han inte är uppklädd till nationsfesten. Tre killar tillsammans drar ned på tempot, svankar, som för att demonstrera att de inte har någon anledning att göra sig till… Vuxna män har ett väldigt varierat beteende.

    Jag åker sällan buss, men är benägen att tro det Lewi Modin säger om gladare busschaufförer. Om det beror på krav på ”vårda varumärket” eller bara Amos är frågan. Men att han sätter spår, ända in i bloggosfären, är tydligt.

    Gilla

  8. Herrens frid och välsignelse med er alla,

    Jag vill inte vara alltför petig här, men när det gäller förakt för vårt hemland så tror jag inte alls Mikael föraktar det här landet. Snarare vill han det bästa för alla svenskar, att ta emot Fredsfursten och bli lärjeungar.

    Den här tillbakadragna individualistiska kulturen vi har idag är inte svensk för fem öre heller, det är det man får med ett så ”rationaliserat” mekaniskt samhälle. Alla är kugghjul och individer, fångna i sina egna solipsistiska drömmar. Descartes mördrömsskepticism har blivit en sociologisk verklighet.

    Det Amos gör är att skära rakt in i hjärtat och bemöta andra människor som värdefulla vilket jag personligen måste lära mig av. Jag måste börja dela glädjen och friden jag har fått ta del av i Kristus i hela mitt liv, låt oss le bröder och systrar och vara ”obehagligt” (i världens ögon) lyckliga och utåtriktade i Kristi namn. Låt oss vara ”dårar” för Kristus!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s