Ett bibliskt försvar för teamledarskap

Apostlarna

Apostlarna

Evangeliska frikyrkan (EFK) ska få en ny missionsdirektor som förmodligen heter Daniel Norburg, en pastor jag känner litegrann och finner helt awesome: han brinner för Guds Rike, tecken och under, församlingsplantering, väckelse, fattigdomsbekämpning och att föra folk till tro. De flesta EFK:are verkar också tycka att han är grym men förslaget har ändå fått kritik för att missionsdirektorn än en gång kommer bli en man, något som har varit fallet i 120 år. Idag svarade EFK:s styrelseordförande på kritiken och menade att ambitionen egentligen varit teamledarskap med en eller flera kvinnor, men de ”nådde inte fram på den vägen”.

Det här med teamledarskap är ingen dum grej. Ändå är det globalt sett väldigt ovanligt i kyrkosamfunden; några av de få exempel som finns är väl Equmeniakyrkan här i Sverige. Det skulle också kunna argumenteras för att pingströrelsen innan Pingst FFS bildades hade nåt slags de facto-teamledarskap även om deras ideal var att varje församling skulle leda sig själv (nåt som dock knappast var fallet under Lewi Pethrus tid).

Anyways, en ännu bättre auktoritet än Equmeniakyrkan och pingströrelsen är ju faktiskt urkyrkan, och den skulle jag säga kännetecknades av ett teamledarskap. Jesus samlade som bekant tolv apostlar (Matt 10:1-4) som ledde den första församlingen gemensamt (Apg 2:42-43) och startade andra församlingar gemensamt (Apg 8:14-17). Och apostlaskapet var inte begränsat till de tolv, för inom kort äntrade Paulus scenen och blev minst lika inflytelserik som Petrus. Paulus erkändes som en apostel med samma auktoritet som de tolv, och jag skulle säga att han, Petrus, Johannes och Jesu bror Jakob var de ledande urkyrkliga apostlarna.

På lokal församlingsnivå verkar det också ha rått ett teamledarskap innan institutionaliseringen av kyrkan hade ägt rum. Apostlagärningarna berättade om att varje församling hade flera presbyteros, dvs. äldste eller präster. I Apg 20:28 kallas dessa för episkopos, biskopar. Jag tycker alltså att det finns belägg för att presbyteros och episkopos ursprungligen betecknade samma tjänst, och jag tror den också var synonym med det Paulus kallar för herdar/pastorer i Ef 4:11, där han beskriver fem ledarskapsroller: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

Detta är dock inte samma sak som kongretionalism. Apostlarnas roll var att leda kyrkan translokalt, och de var överordnade församlingsledarkollektiven. Min poäng är däremot att det är gott om dessa överordnade ledare är flera, snarare än en. Även fast det lokala kyrkliga ledarskapet snabbt förvandlades till en ensam biskop för varje församling (och senare en ensam biskop för massa församlingar) så tog det lång tid innan kyrkan accepterade att biskopen i Rom skulle bestämma allt – de ortodoxa kyrkorna accepterar det ju fortfarande inte, utan anser att biskoparna i de viktigaste romerska städerna tillsammans ska utgöra ett globalt, apostoliskt ledarskapskollektiv (ett ledarurval som förstås också kan kritiseras).

Vad jag tycker är att det vore gött med fler samfund som har fler än en ledare. Sen är det förstås så att ur ett ekumeniskt perspektiv så har vi redan ett kollektivt ledarskap för kyrkan i Sverige, i och med att varje samfundsledare är en del av Kristi enhetliga kyrka. Och de samarbetar ju redan en hel del, inte minst i Sveriges kristna råd. Men som sagt, det skulle inte skada med mer ledarskapskollektivism inom samfunden också. Framför allt skulle jag vilja ha mer profeter och undergörare i ledarskapspositioner för att vi ska bli riktigt bibliska. Fler Daniel Norburgs alltså 🙂

Stefan Swärd och Josefin Lennartsson har också bloggat om detta

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 4 februari, 2014, in Feminism och jämställdhet, Kyrka och teologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 9 kommentarer.

  1. EFK håller alltså på att utse en felkönad till missionsdirektor. Det blir en förlängning av 120 års perdurerande av obalans i genus. Går vi till det mest centrala inom läran är en man den enda vägen till Gud. I 2000 år! Hur är det möjligt med dagens insikt?

    Gilla

    • Hej Hans!

      Paulus säger i 2 Kor 5:16 att han i det nya förbundet inte längre uppfattar Messias efter köttet (etnisk härkomst – jfr 1 Kor 10:18, se även Fil 3:3-8). Så även om det var viktigt för profetiornas uppfyllelse att Messias var jude och otänkbart i den kulturen att det skulle vara en kvinna, så menar Paulus att i det nya förbundet har detta ingen som helst betydelse längre. Precis som han säger i Gal 3:28 (se även Kol 3:11): ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Messias.”

      Gilla

      • Per, trevligt med din kommentar, tack! Du hänvisar till ett av mina två favoritcitat, båda från Paulus.

        Jag måste korrigera dig på en punkt, mer väsentlig än många tycks tycka (eller, förlåt, vara vaken över): Du har två ”eller” och ett ”och”, inte att underskatta: ”man och kvinna” – inte man eller kvinna. Och portarna öppnar sig.

        Gilla

  2. Jag har b a tagit upp detta med en Paulusexpert och lärare i nya testamentets exegetik. Han har en del funderingar kring frågan, exempelvis om det är Paulus egna ord eller om skillnaden ligger i ”överföringen”.

    Skillnaden – oavsett om den är genuint paulinsk – väcker intressanta tankar utifrån dagens hätska feministdebatt. Paulus brukar ju få stå för något som feminister reagerar starkt emot. I det feministiska perspektivet sägs kön sakna betydelse. Samtidig framhålls från samma håll att könet har så stark betydelse, att man vill tvinga fram en lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser.

    Möjligtvis kan det vara så att den avgörande betydelseskillnad Paulus lägger i jude-grek, slav-fri inte framhålls när det gäller man-kvinna.

    Gilla

    • Jag tror att Paulus säger att det som i det gamla förbundet skiljde människor åt, inte längre gör det i det nya förbundet. Han talar om att den kristne i det nya förbundet är en ”ny skapelse”, en ”ny människa/mänsklighet”. Det är jämlikhet rakt över oavsett ras socioekonomi eller kön (jag kan i vårt samhälle tänka mig fler kategorier – ålder, psykisk status m.m.).

      Jag kan inte se att ett ”och” skulle göra någon skillnad på det. Däremot är det ju intressant att Paulus genom att använda ett ”och” ordagrant följer (och enligt vissa exegeter alluderar till) 1 Mos 1:27 (LXX): ”Till man och kvinna skapade han dem”. Jag vet inte om det stämmer, men jag kan inte förstå hur detta ”och” kan ge en annan innebörd till texten än den (för mig uppenbara) att när vi döps in i Messias så ikläds vi Messias och blir en ny skapelse av jämlikar (inte kopior) oavsett ras, socioekonomi och kön. Gud har i Messias återupprättat det som gick förlorat genom Adam.

      Jag tror inte att kön är betydelselöst, däremot har det ingen betydelse för hur jämlika vi är i Guds rike.

      Gilla

      • Tack för ditt svar!

        Visst, jag tror på den uppenbara poängen, en ny skapelse. Men jag är inte beredd att lägga samma mening i ”och” som kontrast till ”eller” i samma mening och in en uppräkning på flera företeelser.

        Gilla

  3. En undran, känner du Norburg så att du vet att han står för fattigdomsbekämpning eller hur vet du detta? Bara ärligt nyfiken.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: