Tertullianus och militärtjänsten

Baserat på besöksstatistiken så verkar ni fantastiskt nog gilla mina skoluppgifter så här kommer en till – ett PM om kyrkofadern Tertullianus syn på militärtjänsten (spoiler alert: han var likt de flesta andra kyrkofäder pacifist). Enjoy!

Tertullianus är en av de viktigaste antenicaenska fäderna sett till hur inflytelserik han har varit, med sin banbrytande och normsättande användning av latin och med sin utveckling av treenighetsläran har han varit väldigt viktig för framför allt västlig men också östlig teologi. Han benämns ofta som frispråkig och radikal, och i detta PM ska vi se närmare på hans åsikter om militärt våld, något han utvecklar i skriften De Corona Militis, Om den militära kransen. Hur ska vi förstå Tertullianus motstånd mot kristen soldattjänst – ville han avskaffa hela armén? Var det ett resultat av hans montanism? Var det en udda åsikt eller hade han stöd i traditionen? Det är några av de frågor detta PM kortfattat vill svara på.

Tertullianus liv

Den gängse biografiska beskrivningen av Quintus Septimus Florens Tertullianus såsom den exempelvis presenteras i Peter Halldorfs 21 kyrkofäder, ser ofta ut på följande sätt: Tertullianus föddes omkring år 155 e.Kr. i Karthago, Nordafrika, som son till en romersk soldat; han studerade till jurist i Rom innan han sedan blev kristen och ordinerades som präst i Karthago, där han sedan författade sina kända teologiska verk som en av de första latinska fäderna, först som katolik och sedan som montanist, innan han dog omkring år 225 (Halldorf 2000, s. 52). Många av dessa uppgifter ifrågasätts dock av dagens patristiker och Tertullianuskännare. I sin bok Tertullian pekar Timothy Barnes av att Tertullianus själv lämnar ytterst få biografiska uppgifter om sitt liv, många av uppgifterna ovan kommer istället från Hieronymus som levde 200 år efteråt (Barnes 1971, ss. 1-12).

Barnes redovisar tydligt hur det inte finns några giltiga bevis för att Tertullianus far var en soldat att han var jurist (eller att han ens någon gång besökte Rom (Barnes 1971, ss. 21, 29, 58). Att Tertullianus då och då använder militära och juridiska termer och liknelser i sina teologiska verk ser Barnes som ett svagt argument för att han eller hans far faktiskt jobbat med de yrkena då han menar att generell information fanns tillgänglig även för vanliga medborgare – dessutom menar Barnes att Tertullianus juridiska kunskaper har överdrivits.

Lägg därtill att vi inte vet när Tertullianus föddes eller dog (Barnes gissar på att han levde mellan 150-60 och 225-240 e.Kr.) och vi tvingas erkänna att vi vet ”förvånansvärt lite” (Wright 2000, s. 1027) om denne inflytelserika kyrkofaders liv. Hans teologi står dock i klarare ljus tack vare hans extensiva författargärning, och att den utelämnar självbiografisk information om författaren i så hög utsträckning kanske säger något om vad som var Tertullianus fokus: lära snarare än erfarenhet, teologi snarare än vittnesbörd.

En väldigt viktig händelse i Tertullianus liv som dock satte tydlig prägel på hans skrifter är hans acceptans av och försvar av montanismen, en radikal karismatisk grupp som blomstrade under hans livstid. De flesta av dagens forskare anser inte att Tertullianus lämnade eller blev utesluten från katolska kyrkan under sin montanistiska period, även om han riktade kritik mot dem som inte accepterade montanismen (Wright 2000, ss. 1028f.). Montanismen betonade att den Helige Anden, Parakleten, kunde ge nya uppenbarelser idag genom profetians gåva, som särskilt ansågs vara verksam hos rörelsens grundare Montanus och hans medhjälpare Priscilla och Maximilla.

Denna nya uppenbarelse handlade dock inte så mycket om nya läror som om ny praxis för helgelse och askes – montanisten Tertullianus var särskilt ivrig i att fördöma omgifte, något som montanisterna förbjöd medan den övriga kyrkan i regel tillät änkor att gifta om sig (Wright 2000, s. 1041). Faktum är att trots att Tertullianus systematisk-teologiska Apologeticum är hans mest kända och inflytelserika verk, så var majoriteten av hans skrifter av praktisk, disciplinär karaktär om äktenskap, klädsel, skådespel och andra livsstilsfrågor. Det är inom denna grupp De Corona Militis bör räknas, en skrift Tertullianus anses ha författat kort efter att han anammade montanismen runt 205-10 e.Kr. (Barnes 1971, s. 55), till vilken vi nu vänder oss.

De Corona Militis

De Corona tar utgångspunkt från att en kristen soldat vägrat bära den krans han fått tilldelad, med hänvisning till att han är kristen och därmed, enligt Tertullianus, ”gav upp svärdet” (Cor. Mil. 1). Soldaten fängslades och väntade på sin avrättning, något Tertullianus hyllar. I skriften ger han flera argumenter för just varför en kristen ska vägra klä sig i sådana kransar: det tillhör inte den kristna traditionen (Cor. Mil. 2), det är onaturligt att ha blommor på huvudet istället för att se och lukta på dem (Cor. Mil. 5), och med hjälp av hednisk litteratur visar Tertullianus att kransbärandet hänger ihop med avgudadyrkan, vilket en kristen ska akta sig för (Cor. Mil. 7-8). Men mot slutet av skriften breddar han frågan och argumenterar kraftfullt för att en kristen inte ska tjäna inom det militära överhuvudtaget. Jag gör här ett utdrag av kapitel 11, översatt till engelska av Sydney Thylwall:

To begin with the real ground of the military crown, I think we must first inquire whether warfare is proper at all for Christians. What sense is there in discussing the merely accidental, when that on which it rests is to be condemned? Do we believe it lawful for a human oath to be superadded to one divine, for a man to come under promise to another master after Christ, and to abjure father, mother, and all nearest kinsfolk, whom even the law has commanded us to honour and love next to God Himself, to whom the gospel, too, holding them only of less account than Christ, has in like manner rendered honour? Shall it be held lawful to make an occupation of the sword, when the Lord proclaims that he who uses the sword shall perish by the sword?  And shall the son of peace take part in the battle when it does not become him even to sue at law? And shall he apply the chain, and the prison, and the torture, and the punishment, who is not the avenger even of his own wrongs?  Shall he, forsooth, either keep watch-service for others more than for Christ, or shall he do it on the Lord’s day, when he does not even do it for Christ Himself? And shall he keep guard before the temples which he has renounced? […] Of course, if faith comes later, and finds any preoccupied with military service, their case is different, as in the instance of those whom John used to receive for baptism, and of those most faithful centurions, I mean the centurion whom Christ approves, and the centurion whom Peter instructs; yet, at the same time, when a man has become a believer, and faith has been sealed, there must be either an immediate abandonment of it, which has been the course with many; or all sorts of quibbling will have to be resorted to in order to avoid offending God, and that is not allowed even outside of military service; or, last of all, for God the fate must be endured which a citizen-faith has been no less ready to accept. (Cor. Mil. 11, översatt i Thylwall 1885)

Vi ser här att Tertullianus kontrasterar militärtjänsten med vad han menar tillhör det kristna livet på en mängd olika sätt. Militärtjänsten innebär att man svär en ed för en annan herre än Kristus; att man bär svärdet trots att Herren sagt att den som tar till svärd kommer förgås av svärd (en anspelning på Matt. 26:52); att försätta andra i kedjor, fängelse, tortyr och straff trots att han inte är kallad till att vara en hämnare (möjligtvis en anspelning på Rom. 12:19); att försvara de (avguda-)tempel som han är kallad att avvisa, med mera. Slutsatsen blir att en kristen inte kan vara soldat, och de soldater som blivit kristna bör avsluta sin militärtjänst omgående.

Kommentarer och tolkningar

Hur ska vi förstå detta uttalande, både vad gäller vår syn på Tertullianus och den tidiga kyrkan? Den konservative apologeten, tillika fil. dr., Robert A. Morey argumenterar för att detta inte är ett exempel på genuin pacifism, utan att Tertullianus ville att kristna skulle isolera sig från det romerska samhället på grund av att avgudadyrkan var så välspritt (Morey 2008). Han hänvisar till en annan Tertullianus-skrift, De Idolatria, där kyrkofadern förutom militärtjänst och gladiatorträning förbjuder astrologi, politik och läraryrket på grund av dess associationer till avgudadyrkan.

Morey skriver: “Not once in [De Idolatria] or any other work does Tertullian state that war per se is evil or that governments do not have the right to maintain armies and to exercise force to protect its citizens. He is not attacking soldiers specifically. He is bitterly denouncing Christians who were involved with Rome at any point.” (Morey 2008).

Dock ser vi i citatet ovan från De Corona att Tertullianus pekar på att soldatens militära och polisiära uppgifter – såsom bärande av svärd, användande av tortyr och utförande av straff – som olämpliga för en kristen. Risken för avgudadyrkan finns också nämnd, men det är inte det enda kortet Tertullianus spelar – själva svärdet i sig är också ont (i De Idolatria nämner han också att Herren ”tagit bort” (”abstulit”) svärdet som argument för att en kristen inte ska vara soldat (De Idol. 19)).

Vidare hävdar Morey att inte bara De Corona utan även De Idolatria skrevs under Tertullianus montanistiska period, vilket gör att han betraktar de åsikter som presenteras där som heretiska: “At the beginning of his ministry, Tertullian was quite orthodox in his theology. During this time he accepted the need for armies to fight righteous wars and recognized the presence of Christians in those armies. After Tertullian joined the Montanist heretical movement with its ascetic view of life, Tertullian came to regard any contact with Rome as compromise with idolatry.” (Morey 2008).

Dock är detta resonemang inte oproblematiskt. För det första bedömer Barnes att De Idolatria skrevs under Tertullianus katolska period, tio år innan De Corona (Barnes 1971, s. 55). För det andra betraktar väldigt få Tertullianus som heretiker; han har aldrig avvisats av vare sig katolska eller ortodoxa kyrkan utan tvärtom varit välläst och inflytelserik. Hans mycket viktiga verk Adversus Praxean som är en milstolpe för trinitarisk teologi är tydligt montanistisk, och Barnes säger att montanisten Tertullianus ortodoxi i doktrinella frågor “förblev fläckfritt” (Barnes 1971, s. 142). Montanisterna hade radikalare askes och lade större auktoritet vid profetia än katolikerna, men det handlade inte under Tertullianus tid om doktrinella skillnader.

Vidare går det inte att säga att det var montanismen som gjorde Tertullianus till pacifist, även om vi skulle anta att De Idolatria och De Corona var samtida. C. John Cadoux skrev redan 1919 ett standardverk vid namn Early Christian Attitude to War, där ett kapitel ägnas åt Tertullianus. Förutom att han redan där avvisar tanken på att Tertullianus förbjöd soldatyrket enbart av risken för avgudadyrkan, visar Cadoux att han stod i en pacifistisk tradition inom den katolska kyrkan:

“[W]hen we consider that [Tertullianus’] views, as will be shown presently, agree with the testimony of Origenes and the oldest Church-Orders as to the normal Christian practice in the earlier part of the third century, and were apparently endorsed by so representative a churchman as his own fellow-countryman and admirer Cyprianus, we shall hardly be inclined to believe that at this time he was voicing the opinion of a minority of Christians, still less that he represented the views of a mere handful of fanatical extremists.” (Cadoux 1919, s. 119)

Vi såg ovan att Morey menade att Tertullianus under sin katolska period accepterade arméers behov av att “föra rättfärdiga krig” och att han erkände kristnas närvaro i dessa arméer. Detta syftar på uttalanden i Apologeticum: “We pray for life prolonged; for security to the empire; for protection to the imperial house; for brave armies, a faithful senate, a virtuous people, the world at rest, whatever, as man or Cæsar, an emperor would wish.”  (Apol. 30) och “We sail with you, and fight with you,and till the ground with you; and in like manner we unite with you in your traffickings—even in the various arts we make public property of our works for your benefit.” (Apol. 42).

Cadoux ägnar ett helt kapitel i sin bok åt den tidiga kristna närvaron i armén och pekar på att Tertullianus omnämnande är ett av de första vi överhuvudtaget har, vidare menar han att Tertullianus syfte i Apol. 42 är att beskriva den faktiska situationen för hedniska lyssnare snarare än att själv ta ställning för om de är rätt att vara kristen soldat (Cadoux 1919, s. 236). När det sedan gäller bönen för “modiga arméer” placerar Cadoux detta i traditionen att be för överheten som går tillbaka till Nya Testamentet, och då Origenes gör samma sak trots att även han förbjuder kristna att delta i strid drar Cadoux slutsatsen att den fornkyrkliga pacifismen inte ansågs vara universell – kristna förbjöds döda i strid, men man lät hedniska soldater hållas (Cadoux 1919, ss. 209f.). Om de blev kristna uppmanade man dock dem att lämna sitt yrke.

Slutsats

Det vi kan slå fast är att Tertullianus i De Corona Militis uppmanar kristna att inte vara soldater, inte bara på grund av risk för avgudadyrkan utan för att han anser att soldatens uppgifter många gånger är motsatta till vad en kristen ska göra. Om detta är en ändring från hans ståndpunkter i Apologeticum beror mycket på när man väljer att datera De Idolatria, men personligen stöder jag Cadoux’ tankar om att han nog tänkte sig att den pacifistiska moralen gällde de kristna snarare än hedniska romare.

 

Referenser

Barnes, Timothy D., 1971. Tertullian: A Historical and Literary Study (Oxford: Oxford University Press).

Cadoux, John C., 1919. The Early Christian Attitude to War: A Contribution to the History of Christian Ethics (London: Headly Bros.)

Halldorf, Peter, 2000. 21 Kyrkofäder: Historien om hur kristendomen formades (Göteborg: Cordia).

Morey, Robert A., 2008. “The Early Church and War”, Faith Defenders. Tillgänglig på http://www.faithdefenders.com/articles/apologetics/early_church_war_ap.html och i boken When is it Right to Fight (Millerstown: Christian Scholars Press, 2008) av samme författare.

Thylwall, Sydney 1885. “The Chaplet” och “Apology”, i The Ante-Nicene Fathers, vol. III: Tertullian (New York: Christian Literature Publishing Co.)

Wright, David, 2000. “Tertullian”, i The Early Christian World, vol. II (London: Routledge) ss. 1027-1047.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 28 mars, 2014, in Pacifism och politik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: