Fotbollskrig, huliganer och elitsportens baksidor

Apropå gårdagens hemska tragedi när en fotbollssupporter blev mördad av huliganer i Helsingborg så skulle jag vilja problematisera lagsport och elitsport litegrann, något som kanske kommer göra vissa fotbolls-fans sura men när något så här extremt händer tror jag det kan vara bra att backa lite och tänka igenom de grundläggande strukturer som kännetecknar sport.

Jag har alltid haft lite svårt för kristna fotbollsspelare som ber intensivt och gör korstecknet inför varje match och straff och som prisar Gud när de vinner – absolut inte för att det är fel att be och tillbe offentligt, utan för att det de ber om i praktiken är att det andra laget ska förlora och att de själva, om det sker på elitnivå, ska tjäna massa miljoner. För de flesta fans och supportrar är sporten leksam underhållning, men för spelare som tjänar mängder med pengar är det blodigt allvar. Och jag menar, vad ska Gud göra när det finns folk som ber och gör korstecknet på båda planhalvorna?

Idrottens syfte må vara ädelt – att skapa translokalt och internationellt samarbete med ickevåldsliga tävlingar, men det gör att det finns desto mer anledning att utvärdera om den lever upp till det syftet eller om det inte finns problem i hela tävlings/konfliktparadigmet överhuvudtaget? När jag läste en kurs i klimatledarskap var det många av föreläsarna som slog fast att ett grundproblem i klimatförhandlingarna är att man ser det som en tävling snarare än ett internationellt samarbete med syfte att lösa ett gemensamt problem. Hela det västinfluerade kulturen är väldigt tävlingsfokuserad – inte minst när det gäller ekonomi och politik – och idrottskulturen förstärker förstås det paradigmet.

Särskilt problematiskt blir det när lagen identifieras med nationalstater, vilket ju alltför ofta är fallet. Nationalismen ökar, gränser markeras, och när länder som redan har diplomatiskt ansträngda relationer ska ”besegra” varandra kan det faktiskt bli rätt farligt. Det absurda fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969 berodde förstås inte bara på fotboll men eskalerade och utlöstes på grund av det.

Nu råder förstås inga spänningar alls mellan Stockholm och Helsingborg utan våldsdådet begicks av huliganer och har nog mer att göra med alkohol och sociala problem än med lagbildningar. Men lokalnationalismen och i synnerhet den fientliga retoriken som kan dyka upp mot andra lag kan inte isoleras från huliganproblemet.

Och ett annat problem med elitsporten är faktiskt i min mening att det överhuvudtaget skapar så mycket engagemang. Engagemang som kostar tid, energi och massa mängder pengar. Jag har länge förundrats över att när vi diskuterar hur vi ska leva miljövänligare och enklare så är det framför allt nödvändiga saker som mat och transport vi diskuterar snarare än onödiga saker som lyx, underhållning och skönhetsprodukter. Underhållnings-, kultur- och idrottsbranscherna tillåts växa utan att det finns en egentlig reflektion om rimligheten detta samtidigt som planeten går sönder och 50 000 dör av fattigdom varje dag. Allmänheten uppvisar inte något särskilt enormt intresse för att utjämna klyftorna mellan rika och fattiga, men bröd och skådespel går vi minsann igång på. Ser ni problemet här?

Idrott är nödvändigt för vår hälsa, men då handlar det om idrott vi själv utövar. När vi samlas i den lokala KRIK-gruppen, slumpmässigt delar in oss i lag som ändras från gång till gång och kör två timmar bandy eller volleyboll slipper vi den kommersialism, konfliktretorik och enorma seriositet som kännetecknar elitsporten. Sen när det passet är över kan vi ägna fokus åt att sprida Evangeliet, hjälpa de fattiga, stoppa klimatförändringen och uppväcka döda. En sån enkel, gräsrotsbaserad idrottsutövning önskar jag ska känneteckna den kristna hippierörelsen.