Att ge sitt liv till Jesus och kyrkan

Glada Jesusmissionärer

Glada Jesusmissionärer

Nu är jag och Frida hemma på svensk mark igen! Som ni har märkt är vi både djupt tagna och sjukt inspirerade av Jesus Army, och både hon och jag är övertygade om att vi behöver en Jesuskyrka i Sverige som praktiserar egendomsgemenskap och förenar karismatik, evangelisation och aktivism. Och är det något jag upplever att Gud har talat till mig om under dessa två veckor så är det att för detta krävs dels långsiktighet, dels överlåtelse.

Som jag poängterat flera gånger tidigare är brittiska Jesus Armys kommuniteter (tillsammans med amerikanska Jesus People i Chicago) rätt unika i och med att de fortfarande finns kvar. Mängder av kommuniteter startades under 70-talets Jesusrörelse – bara i USA bodde ca 100 000 kristna i kommunitet, och i Sverige fanns flera s.k. Jesushus – men många stängdes ner efter mindre än ett decennium. Vad var det som gjorde att Jesus Army lyckats ha kvar sina?

För det första bildade sin egen kyrka. När Jesusfolket här i Sverige gick in i de etablerade samfunden var förhoppningen att de skulle kunna påverka dem i biblisk riktning – vilket de också gjorde till viss del – men de blev även påverkade av dem, och en sak som rök snabbt var den apostoliska egendomsgemenskapen. De etablerade församlingarnas materialism och individualism är så ingrott att det kvävde delar av Jesusfolkets radikalitet. I Jesus Army däremot är kommuniteterna kärnan i hur kyrkan är uppbyggd, och ingen biskop eller samfundsledning har kunnat hindra Andens verk.

Jesus Armys kommunitet i Kettering, Holy Treasure

Jesus Armys kommunitet i Kettering, Holy Treasure

För det andra har de just långsiktighet och fokuserar mycket på överlåtelse till både Jesus och kyrkan. När de första kristna i Jerusalem gav sina liv till Jesus skedde det inte bara i någon bildlig, metafysisk bemärkelse – plötsligt var man inadopterad i Guds folks familj där man hade allt gemensamt och umgicks varje dag. Samma känsla fick jag i Jesus Army – det var kyrka 24/7, med en fantastisk familjegemenskap, och ingen var rikare än någon annan och ingen led någon nöd.

I den tidiga kyrkan fanns ingen skillnad mellan att ge sitt liv till Jesus och att göra det till kyrkan. Hebreerbrevet betonar att alla kristna bör komma på församlingens sammankomster (10:25) – vilket inte bara innefattade interna gudstjänster utan också evangelisation. Man var inte kristen på egen hand. Och eftersom det bara fanns en kyrka var det den man signade upp sig på, och tillhörde för resten av livet.

Nu tänker jag inte göra någon Ulf Ekman och påstå att alla därför bör tillhöra katolska kyrkan (som ju också betonar ekklesiologin), för problemet med det samfundet, och många andra, är att den tyvärr inte ser ut som urkyrkan på flera fronter. Det vi finner i Apostlagärningarna är istället en kyrka som påminner mycket om Jesus Army. Och för att bygga något liknande i Sverige som verkligen håller behövs långsiktighet och överlåtelse.

En av Jesus Armys kommunitet i London: Spreading Flame

En av Jesus Armys kommunitet i London: Spreading Flame

När människor joinar Jesus Armys kommuniteter får de ge något som kan liknas vid klosterlöften, där de faktisk lovar att tillhöra kommuniteten ”all my earthly life”. Sen blir det inte alltid så, och som jag redan har beskrivit så har de en etablerad struktur för hur det blir när någon lämnar kommuniteten, men om någon inte har intentionen att faktiskt ge sitt liv åt Gud genom kommuniteten, så får han eller hon inte vara med i den. Sen får de gärna vara med i kyrkan och delta i kommunitetens aktiviteter, men för att vara med i egendomsgemenskapen krävs överlåtelse.

Finns det kristna i Sverige som vågar vara så överlåtna en biblisk församling? Klart det finns, det finns ju 500 i England!

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 31 augusti, 2014, in Kyrka och teologi and tagged , , , . Bookmark the permalink. 9 kommentarer.

  1. Det är uppmuntrande att läsa om era erfarenheter från Jesus Army. Jag har också inspirerats av dem även om jag aldrig har varit där. Jag delar din förhoppning om att vi ska få se mer av kristna kommuniteter och församlingar som praktiserar egendomsgemenskap i Sverige.

    Jag vill dock göra en kommentar på det du skriver om 70-talet. Det var inte bara i Jesusrörelsen, utan även i den karismatiska rörelsen som det uppstod kristna kommuniteter och kollektiv. Jesusrörelsen och den karismatiska rörelsen hade många likheter, men de var ändå två skilda rörelser och de flesta kollektiv och gemenskaper som uppstod i Sverige var nog snarare inom den karismatiska rörelsen. När jag lärde känna Jesushuset i Jönköping 1976 var det inte någon kommunitet, utan ett hus där Jesusfolket hade samlingar.

    Jag håller med dig om att långsiktighet och överlåtelse är nyckelfaktorer. Andra nyckelfaktorer är att man lyckas hålla en sund balans mellan det personliga och det gemensamma och att man har ett sunt ledarskap som inte är auktoritärt och kontrollerande. Det var många som gav upp tanken på kommunitetsliv efter att ha bränt sig och blivit sårade.

    För några veckor sedan bloggade jag om boken The Intentional Christian Community Handbook, som ger mycket goda råd för den som vill leva i egendomsgemenskap. Den är skriven av en av ledarna i Reba Place Fellowship. Det är en gemenskap som funnits i 50 år. Här är länken till bokpresentationen: http://barnabasbloggen.blogspot.se/2014/07/en-handbok-for-kristna-kommuniteter.html

    Gilla

    • Tack så mycket Jonas för förtydligandet och boktipset! De sålde den boken på Jesus Armys konferens som jag var på, men dumt nog införskaffade jag den inte. Får åtgärda det nu i efterhand, verkar ju väldigt relevant 🙂

      Guds välsignelse!

      Gilla

  2. Martin Abrahamsson

    Tankar kring egendomsgemenskap och att sälja allt.

    Det finns väl på sina håll tankar om att urkyrkan är idealet för hur kyrkan idag ska vara. Av de ideal som finns i detta knippe upplever jag det som att egendomsgemenskapen tronar upp som det finaste idealet, men ouppnåeligt. Men om det är ett av de dygdigaste målen borde det ju gå! 😉

    För tillfället läser jag ”Andens folk” av Peter Halldorf som är en kommentar över Apostlagärningarna. På sida 71, 72 för Peter ett resonemang om Just det idealet. Versen han utgår från är.

    ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.” Apg 4:32

    Läs gärna det stycket i ” Andens Folk”, vill inte att mitt inlägg ska bli för långdraget. Men iaf huvudpoängen är att vers 4:32 för Theofilos poängterar (som var grek) att i och med kyrkan så uppfylls hellenistiska ideal om vad vänskap är och hur det tar sig konkreta uttryck samt GT:s löfte om att i det land som Gud ger Israel så ska det inte finnas någon fattig.

    Egendomsgemenskap hölls högt inom hellenistiska ideal för vänskap. Vilka eftersträvansvärda ideal finns det i dagens sekulariserade Sverige? Var egendomsgemenskapen rätt i tiden när kyrkan föddes för att till de med hellenistisk bakgrund kommunicera att Kristus liv är eftersträvansvärt? Finns det andra uttryck idag som kommunicerar samma sak idag till vårt Sverige och västvärld? Medveten konsumtion, ekologiskt, fair trade? Är egendomsgemenskap i kommunikativt syfte relevant för Sverige och västvärlden idag? Eller är egendomsgemenskap eftersträvansvärt ändå oavsett kommunikativt värde?

    Vidare funderar jag på om egendomsgemenskap tog form i de församlingar som i och med Paulus mission växte fram. Om så inte är fallet. Är det då verkligen eftersträvansvärt ur annat än ett kommunikativt syfte? Ekonomisk utjämning kan man ju lyckas med på annat sätt. Samma fråga ställer jag mig om det här med om att ”sälja allt” följde med i de församlingarna. Halldorf gör gällande att människor från olika skikt i samhället fanns i de nya församlingarna. Tack vare att det fanns välbärgade människor fanns det stora hus att samlas som församling.

    Om egendomsgemenskap som form i kyrkan är väldigt viktigt. Finns det då inte andra former också som är lika viktiga. Tideböner skulle kunna vara en sådan form. Halldorf vill i alla fall göra gällande att de judiska tidebönerna följde med till urkyrkan och även Petrus och Paulus när de missionerade.

    Kom gärna med tankar och andra infallsvinklar 🙂 Ber om ursäkt om inlägget är osammanhängande. Är aningen seg i skallen…
    Själv tycker jag egendomsgemenskap och kommunitet är positivt utmanande och läskigt lockande.

    Gilla

  3. Egendomsgemenskapen från en förgången tid och som idealiseras, närmast romantiseras, idag har inte mycket med nutidens enorma åtaganden att göra. Det gigantiska kravet på resursförsörjning infrias inte med en trivsam för delning av knappa penningmedel.

    Det är vacker men orealistiskt.

    Gilla

  4. Martin abrahamsson

    Micael och Jonas hur tänker ni om mina funderingar ovan? Skulle va riktigt fint med input!

    Gilla

    • Tack för frågan Martin. Jag tänkte inte svara eftersom det var Micaels inlägg du kommenterade, men jag ger gärna lite input på dina funderingar.

      Jag tycker att det verkar långsökt att koppla egendomsgemenskapen till hellenistiska ideal och kommunikativt värde. Det kan ju möjligen förklara varför Lukas skriver om det till Theofilos, men inte varför den första församlingen levde i egendomsgemenskap. Den första församlingen i Jerusalem var ju helt judisk (även om en del var grekisktalande judar från diasporan), och egendomsgemenskapen ska nog snarare kopplas till Gamla testamentets jubelår och Jesus undervisning. Jesus tycks ju också ha praktiserat egendomsgemenskap med sina lärjungar, så det var väl bara en fortsättning och av något de redan levde i.

      Jag tror inte att egendomsgemenskap är obligatoriskt för en efterföljare till Jesus. Däremot tror jag att det är obligatoriskt att vara generös, dela med sig och inte betrakta det man äger som sitt eget. Man förstår i Apostlagärningarna att även egendomsgemenskapen i församlingen i Jerusalem var frivillig. Det ser man i berättelsen om Ananias och Sapfeira i kap 5:1-11. Men det var utan tvekan så att radikalt delande och egendomsgemenskap praktiserades av församlingar runt Medelhavet under de första århundradena efter Kristus. Det finns många vittnesbörd om det. Tertullianus skrev ca 180: ”Vi har allting gemensamt utom våra fruar.”

      Jag lever inte i egendomsgemenskap, men jag tycker att det är bra med församlingar och kommuniteter som gör det. Sådana grupper utmanar vår materialism och vår livsstil och jag tror att det har ett stort kommunikativt värde i vår materialistiska kultur.

      Det är säkert så att man bad böner från Psaltaren i den tidiga kyrkan och att Paulus och Petrus introducerade Psaltarens böner till sina församlingar är väl självklart. Om man bad tideböner på det sätt man gör idag är väl mer osäkert. Egendomsgemenskapen är ju klart uttalad i bibeltexten, så det väger väl tyngre. Men inte heller den ser jag som obligatorisk eller absolut nödvändig.

      Det var några funderingar från min sida. Hur tänker du själv, Martin?

      Gilla

      • ”Sådana grupper utmanar vår materialism och vår livsstil och jag tror att det har ett stort kommunikativt värde i vår materialistiska kultur.”

        I ”materialism” ligger också sociala åtaganden, som jag inte är säker på att Jonas och Micael prioriterar med idéerna om egendomsgemenskap.

        Gilla

        • Tack för synpunkten Hans, men jag förstår inte riktigt vad du menar med den. I den församling jag är med i har vi en stark betoning på socialt engagemang och att dela materiella tillgångar med varandra. Vi har bland annat en diakonal fond som kan hjälpa den som hamnar i ekonomiska svårigheter. Som du kanske förstod av min kommentar så förespråkar jag inte egendomsgemenskap för alla, utan betonar vikten av ekonomiskt delande och praktisk omsorg.

          Gilla

          • ” Sådana grupper utmanar vår materialism och vår livssti…”

            Det är just det. Personer som utmanar vår materialism och därmed sociala välfärd får inte bli för många om nöden ska hållas borta. Redan kostnaderna för äldreomsorgen väntas skjuta i höjden så att det blir angeläget att arbetsföra pensionärer blir förvärvsarbetande för att öka skattebasen.

            Materialism och ett vinstorienterat synsätt är förutsättningen för att gjorda åtaganden inom ”vård-skola-omsorg” ska kunna uppfyllas. Det är helt orealistiskt att inympa en ”biblisk” ekonomi från en tid helt olik den vi har att förhålla oss till.

            Ta bort ”girigheten” hos Kamprad och du får ligga till bords.

            Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: