Församlingsbyggande

”Hur många medlemmar har er församling?” ”Hur stort är medlemsantalet i er församling?” ”Hur många kommer på era gudstjänster?”

Vanliga frågor i dagens församlingsliv. Vi jämför oss och mäter vår storhet i hur många medlemmar som är med i församlingen. Men vad innebär det att vara församling? På riktigt? Är det viktiga hur många vi är? Är det inte viktigare VAD vi gör?

I en församling med många medlemmar kanske det är 10% som är aktiva och 90% passiva. Det är få som är aktiva med lärjungaträning. Riktig lärjungaträning som gör lärjungar som vill gå ut och proklamera Jesus bland  vänner och släktingar, grannar och arbetskamrater. Det blir liksom inte av. Det stannar av och kommer inte ur kyrkobyggnaden.

Efter att ha valt den mindre församlingsformen där koncentrationen inte är på ekonomi, vem som har slinsat med kaffekokningen, mm där vi kan känna att vi tjänar varandra i ömsesidig kärlek, just för att vi är en familj som älskar varandra och som gladeligen ”tvättar varandras fötter” och har fokus på Jesus och inget annat, har vår lilla församling som startade för ett år sedan med tre vuxna och fem barn ( oj, vad utskrattade vi blev när vi berättade för folk att vi var tre vuxna i vår församling när vi fick frågan!) nu har vuxenantalet blivit sex vuxna.

De tre som tillkommit kände inte Jesus förut. Nu har de Honom som Herre i sina liv. Vi samlas i våra hem, växelvis, vi äter en god måltid pratar om livet, Bibeln och Jesus och ber. Bara genom att vi var som vi var, att vi öppnat upp våra hem och bjöd på mat och utan konstigheter pratade om vem Jesus var och varför Han är så viktig i våra liv kom de andra till tro. Ingen kampanj, ingen liturgi, ingen fin kyrkolokal, ingen prestation i sig, bara att vi är som vi är, gjorde att Jesus kunde nå deras hjärtan.

I mitt förra sammanhang hade jag redskapen, men fick eller vågade aldrig använda dem. Jag trodde inte jag kunde, jag trodde att jag var tvungen att vara lite bättre, lite mer påläst, lite högre upp i hierakin för att kunna. Det var det som sades till mig. Jag skrämdes till att tro att jag ingenting kunde egentligen. Även om det sades hur viktigt det var att göra lärjungar fick jag ingen direkt hjälp till hur det skulle gå till eftersom jag aldrig fick gå med någon och se hur jag skulle göra.   Jag blev styrd av rädslan. Jag var ett lätt byte för satan när jag pratade om Jesus, fick jag veta. Jag blev rädd och hämmad.

Jag fick inte det att gå ihop. Samtidigt som jag blivit lärd att jag är dotter till Undiversums härskare och har Hans beskydd och att Han vill att jag ska rädda många till Hans rike, så skulle jag kuvas till rädsla för satan…

Jag hade varit i satans våld i många år och visste vad det innebar. Jag hade blivit räddad. Den kärlek jag mötte från Gud var något annat och jag kunde inte få ihop den bilden i mitt huvud att Gud inte kunde beskydda mig helt när jag arbetade för Hans rike.

I ett direkt tilltal upplevde jag att Gud sa:”Gå!” Efter att i månader känt att det inte stämde, upplevde jag att Gud ville något annat. I månader hade jag gråtit och varit förtvivlad för att jag älskade människorna i denna församling så mycket, men jag behövde något annat.

Jag upplevde att Han sa: ” Nu har du gråtit klart! Nu har du sörjt färdigt!Nu ska du gå ut!”

Livrädd gjorde jag det Han bad mig. Tog steget ur ”båten” tog Hans hand och gick ut på ”sjön”. Stor turbulens blev det,i mitt sammanhang, men jag har aldrig ångrat mig en enda sekund trots det som följde.

Vår lilla församling kan nu inte bli större. Just för att vi inte ska tappa familjekänslan. Kommer fler till oss blir det delning. Visa av skadan vet vi vad stora sammanhang kan göra med sina medlemmar. Vi vill vara aktiva med att i all enkelhet förmedla Guds rike till de som Han kallar till vår lilla församling. Alla tänker lika dant. De som kommit vill dela med sig till sina vänner det de funnit. På den enkla vägen. Genom gemenskap och samtal.

Min berättelse behöver inte betyda att det ser ut så här i alla stora församlingar,att 10% är aktiva och 90% är passiva. Det kanske ser helt annorlunda ut i din församling och då kan jag bara gratulera dig!

Jag och mina vänner kan kalla oss församlingsplanterare. Men det gör vi inte! Vi arbetar bara för att Guds rike ska bli större. I det lilla. Men se på Kina! I det lilla bygger de kristna församling och ingenstans på jorden växer Guds rike mer än där! Trots att det är förbjudet och förenat med fängelse, tortyr och död att vara kristen där!

Jag tror att i det lilla bygger Gud sin församling att bli stor. Många ”bäckar små”…

”Kvalitet före kvantitet”

Gud välsignelse till er!