Hur jag hamnade i Rumänien

För ca två veckor sedan, den 26:e augusti klockan 21:00, stod jag på Skavstas flygplats, åter hemkommen från ett äventyr i Rumänien. Jag var trött, omtumlad och med många spretiga känslor så skulle jag och min arbetskollega Patrik bege oss hem till Hälsingland igen.

Förutom Patrik (proselyt-potential), som jag lyckades lura med till Rumänien, så stod det bredvid oss en mycket intressant människa. Jag och hon hade börjat prata de sista tio minuterna pa flygresan hem. Hon hade hajat till då Patrik frågat mig om varför det finns så många olika samfund och trosinriktningar. Då jag var inne i en berättelse om när jag tog nattvarden i en katolsk kyrka i Australien så hoppade Eva, som hon heter, in i samtalet och berättade om en liknande händelse hon varit med om. Hon hade blivit frälst på gamla dagar och hängt i många av de olika samfund som finns i Stockholm, även hon hade råkat ta nattvarden i en katolsk kyrka varpå prästen, som visste att hon inte var katolik, försökte hålla bägaren borta från henne. Eva skrattade när hon gestaltade hur prästen höll på till dess att Eva förstod att hon inte fick dricka av vinet.

Samtalet med Eva pågick intensivt, från det att vi landade, stod i passkontrollen, gick genom tullen och väl stod utanför flygplatsen. Det hade visat sig att Eva, precis som jag, hade lärt känna människor från Rumänien som hon hjälpt att bygga hus åt. Det visade sig också att de som Eva hjälpt inte varit särskilt snälla mot henne och mer eller mindre utnyttjat henne. Hon stod i varje fall nu på flygplatsen med hennes enda tillhörigheter i form av kläderna hon hade på sig, sitt pass, inga pengar men med ett paket cigaretter.

Hon tog upp en cigarett och berättade att hon hade levt på buljong de senaste två månaderna i ett ruckel tillsammans med en gammal rumänsk gumma. Hennes smala sköra handleder som blottade sig när hon tog ett bloss lade tyngd bakom hennes ord. Jag erbjöd mig att skjutsa hem henne till där hon bodde och på så vis fortsatte vårt samtal.

I två timmar körde vi runt i mörkret och delade med oss av våra erfarenheter om tro och gärningar. Patrik satt i baksätet och lyssnade och funderade över om allt det som Eva berättade om kunde vara sant. En pensionär, som skuldsatt sig själv över öronen för att hjälpa fattiga, där det även tyvärr visat sig att hon inte varit särskilt kritisk till hur hon blivit behandlad. Jag rådde Eva till att hon skulle säga upp kontakten med människorna som hon varit och hjälpt då hennes berättelse innehöll hemska bitar. Hon höll med men påpekade även att hon kunde förstå varför människor betedde sig som de gjorde i en pressad situation.

Hur som helst, när vi väl kom fram till Evas adress och vinkade av henne så var det en av hennes berättelser som gripit tag om mitt hjärta extra mycket. Den hade inget med Rumänien att göra utan utspelade sig i en av frikyrkorna som hon brukar gå till. Det var en karismatisk församling som tryckte väldigt mycket på bönen och dess kraft. Församlingsledaren hade i vanlig tur tagit upp böneämnena och däribland var det en av församlingens medlemmar som låg på sjukhus och var illa däran.

Eva berättade hur hon ställde sig upp och frågade om det var någon som hälsat på personen som låg på sjukhuset sedan en ganska lång tid tillbaka, men svaren blev tigande, och det blev uppenbart att ingen tagit sig tid till denna praktiska handling utanför kyrkans väggar. Eva blev upprörd och skällde på församlingen och stegade sen genast ut i riktning mot sjukhuset. Väl där blev en sjuk gammal dam otroligt glad och tacksam för sällskap och kärlek.

Kommande söndag fick Eva berätta för församlingen hur damen mådde, och jag tror att alla som satt där den gudstjänsten kom på sig själva att det är lätt att nöja sig med: Jag ber för dig.

I fenkyou for Got!

Med denna långa inledning vill jag dela med mig av min egen berättelse. Om varför jag åkte till Rumänien, tillsammans med romer som tiggde utanför Ica, och för att bygga ett hus med dem.

Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar. (Jak 2:14-17)

Året var 2012 och jag hade just slutat på Liljeholmens bibelskola. Sommaren tillbringades i Bollnäs i min lilla lägenhet på Gärdet. På dessa 33 kvadratmeter bodde vi allt ifrån fyra till tio personer. I garderoben bodde en papperslös afrikan och dumpstring hade just introducerats till mitt liv. Jag gick i funderingar kring vad jag skulle göra till hösten och var sugen på ett äventyr. En av tankarna var att jag skulle göra som i filmen ”Into the wild”, klippa sönder mitt bankomatkort och lifta långt bort samt filma denna resas gång. Jag vet inte riktigt om dessa tankegångar någonsin skulle blivit mer än bara ”tankar” eller faktiskt omsatts i praktiken.

Hur det än var med det så passerade dagarna förbi och vardagens sysslor likaså. Jag skulle växla in pengar från ungdomarnas fikakassa i kyrkan. Detta skulle jag göra på det sättet att jag stoppar ner ett mynt i taget i myntinsamlaren på affären, och under snabbt överläggande med mig själv så kände jag att jag lika gärna kunde tömma pepparkaksburkens innehåll med enkronor hos dragspelskillen. Han som jag små-morsat på (när man nickar skallen bakåt) det senaste halvåret.

Ett snabbt möte med en mössa överfylld av hundratals kronor, en överlycklig dragspelskille och en David som skyndade vidare för att göra klart ärendet. Det skulle inte vara förran någon vecka senare, då jag ensam låg på Karlslundsbadets strand och njöt av solen, som jag la märke till en individ som plockade pet-flaskor. Han bröt alla oskrivna regler och ”störde” alla de olika små klickarna av jäsande familjer, han frågade om han kunde få deras tomburkar, som ibland inte var särskilt tomma med halsades upp i rask takt för att bli av med honom.

Förnöjt följde jag hans resa som gick ända fram till mig då han skulle fråga mig om jag hade en tomburk att skänka. Men hans rutinmässiga pant-radar byttes snabbt till ett: ”IT IS YOU!!! You givet me much money!! I fenkyou for Got!!” (Hans uttal)

Där och då påbörjade ett långt och innerligt samtal. Han hette Vasile och kom från Rumänien, han berättade att hans fru och två små barn tillsammans med honom bodde på Lidl’s parkering i en personbil. 2012 visste inte särskilt många, inklusive jag, vilka dessa tiggande och musikspelande människor var och var dem kom ifrån. Och det hade inte riktigt uppmärksammats i media då det fortfarande inte var en helt vanlig syn utanför matbutikerna, och särskilt inte i Bollnäs.

Jag hade så många frågor, och Vasile försökte svara på allt så gott han kunde med sin knackiga engelska. Efter samtalet så bytte vi telefonnummer och jag sa att han kunde ringa mig om det fanns något som jag kunde hjälpa honom med. Under sommarens gång så möttes vi flera gånger och vi lärde känna varandra mer och mer. Vasile flyttade så småningom ut på en camping där jag volontärarbetade och ibland kunde jag undvara några smörgåsar och glassar till honom och barnen. Jag hade lärt känna honom så pass bra att jag insåg att hans sätt att få in pengar inte var något högavlönat jobb och att det nätt och jämt gick att hålla deras familj flytande. Familjen hade även utökats till Vasiles mamma, pappa och syster med hennes familj. Totalt var det 11 personer, som i mina ögon var Bollnäs 11 fattigaste personer, och det kändes inte särskilt lustigt att vinka av dem på kvällarna när dem kröp in i sina två trånga blöta tält och jag begav mig hem till min trygga vrå.

Det hade visat sig att jag och Vasile delade samma tro, och i den fann han mycket tröst och hopp, medan jag mer kände mig otillräcklig och blev äcklad av orättvisan som utspelade sig mitt framför mina egna ögon. Jag frågade honom om han hade någon plan, då det han gjorde nu var ohållbart, snart skulle ju nätterna bli till minusgrader och bäbisarna skulle endast ha en tunn tältduk som skyddade mot kylan. Han svarade med att rycka på axlarna och sa att det här var det minst dåliga alternativet. Men att hans dröm skulle vara att ha ett eget hus i Rumänien.

En dröm som skulle bli sanning.

10 000 kronor

När jag gick hem den dagen så bestämde jag mig för att jag skulle försöka få ihop 10.000:- som jag kunde ge till Vasile som någon form av start till hans dröm. Jag spelade in en kort film med telefonen och tillbringade sen mina kommande åtta timmar med att spamma mina Facebook-vänner med filmklippet. När jag nästa morgon kollade om någon hade nappat på mitt dryga sätt att nå ut pa så tappade jag hakan. 30 papp låg och mös på mitt konto. Ganska fort introducerades jag till bl.a. Judas-David som dreglade och fantiserade om den där långa resan. Men som tur är så var det bara en av alla tankar och känslor som for runt i mig, och den överhängande majoriteten av tankar brast ut i jubel och tacksamhet. Jag bad och frågade Gud om vishet. Att pengarna jag fått skulle förvaltas och användas på rätt sätt. Jag visste ju inte heller om det fanns en liten Judas-Vasile som så fort pengarna hamnade i hans händer gick till något helt annat än ändamålet. Kanske kunde han vara en klassisk bedragare som manipulerat mig och spelat på mina känslor? Ja, det var en del frågor som jag ställde mig själv.

Efter ytterligare någon dag så kom tanken till mig att jag skulle kunna följa med ner till Rumänien. Kanske kunde det bli lite av det där äventyret som jag småfantiserat om – stanna i Rumänien någon vecka och sen fortsätta att lifta vidare i riktning Afrika eller Asien. Jag nämnde mina tankar till några personer som jag har tillit till. Efter lite bollande med dem så kändes det rätt och jag droppade frågan till Vasile, som först trodde att jag skämtade med honom men sedan förstod att jag var allvarlig och brast ut i ett stort skratt med följande svar: You go me in Romania?! Ok! You come! Nu när jag väl hade bestämt mig så ville jag dra i så många trådar som möjligt så att vi kunde få ännu mer pengar att lägga på huset. Jag hade ju ingen aning om vad ett hus i Rumänien skulle kosta, men nog förstod jag att det skulle vara mer än 30.000.

Jag hörde av mig till lokalradion, lokaltidningen och berättade för min hemförsamling vad som var i görningen. Alla tre nappade, vilket kanske inte var så konstigt då det inte händer så mycket i Bollnäs, och tidningen sa att intervjun skulle komma ut i tidningen på torsdag då det är gratisutskick till Bollnäs med omnejd, det kändes som perfect timing och att Guds magiska hand vilade över mig och såg till att allt blev superbra.

Men då torsdagstidningen slank ner genom brevinkastet och jag ivrigt bläddrade igenom tidningen och till min förtret såg att det inte fanns någon intervju så blev jag ganska besviken. Jag tänkte att den förmodligen kommer imorgon istället, men då är tidningen varken gratis eller sprids i samma omfattning som den gör på torsdagar. Men men. Guds magi kanske inte riktigt fungerade lika bra som jag hoppats på.

När fredagens upplaga gapade med frånvaron av intervjun blev jag irriterad. Vad var det som var så mycket viktigare att skriva om i Bollnäs än om 11 fattiga människor som behöver hjälp, och som jag dessutom skulle åka ner med för att bygga ett hus?

Jag skrev till redaktionen och frågade vad som hänt, och svaret blev att annat kommit emellan så att jag fick vänta. Men vänta till måndag? Vilket bara skulle vara någon dag innan vi skulle bege oss till Rumänien. Det kändes som att Bollnäs lokaltidning höll på att sätta onödiga käppar i hjulet för mina planer att få in en ytterligare summa till husbygget. Men vad skulle jag göra åt saken.

Nazistisk hjälp

Nästa dag, lördag den 25:e augusti, så berättade en av mina vänner, som bodde med mig i lägenheten, att Nordiska motståndsrörelsen, en nazistisk militant grupp, skulle ha en stor demonstration i Bollnäs. Jag blev taggad och sa att vi borde gå dit och prata och krama nazisterna. Jag tog med min kamera och satte på mig mina loafers och traskade genast ner mot stan. Det som jag mötte där var en massa arga människor med skyltar som även fungerade som sköldar. Vissa hade fanor med deras run-logga på, och på scenen stod det några män som berättade hur dåligt det är med invandrare. Deras budskap ekade i Bollnäs centrum och mottogs av en ganska stor skara åhörare som nickade och höll med. Utanför den skaran fans en annan skara som bara stod och tittade. Och mellan dessa fanns det massvis av poliser som ville att allt skulle hålla sig lugnt och sansat. Jag fick chansen att samtala med några av deras sympatisörer och vi höll en god ton och respekterade varandra men kom inte överens.

Jag fick påminna mig själv om det Jesus lärt oss med att övervinna det onda med det goda och inte brusa upp av allt som jag hörde eka från högtalarna. Stämningen förändrades från att vara hatisk till totalt obehag då den som talat frågade om någon ville komma upp på scenen och vara med i en debatt tillsammans med Per Öberg, som är en av de högre ledarna inom NMR. Det kusliga med det hela var tystnaden som uppstod. Det var som att alla de hundratals personerna som stod på torget höll andan. På plats fanns ju inte bara sympatisörer utan även motståndare till denna grupp, som hade varit ivriga med att dela ut antifascistiska budskap. Men det var nu som att alla stelnat till is. Min puls ökade i rask takt och jag kände hur helig vrede fyllde mig och rätt vad det var så stod jag där uppe på scenen och debatterade med Per.

Debatten i sig var sisådär, dels för att Pär höll i micken och drog bort den från mig lite som han ville, dels för att han var förberedd med en mängd frågor och påståenden och för att jag själv inte var särskilt påläst inom ämnet på den tiden. Men det spelade inte sån stor roll då jag vet att Gud verkade inom mig, och hjälpte mig att från scenen älska mina fiender och tillämpa den ”glödande kol-metoden” som Jesus pratar om.

Som det mesta nu för tiden så fortsatte debatten på nätet. Och jag hamnade snabbt på de allra flesta rasistiska sajterna där det skrev om mig som Kommunist-David och därefter Rasta-David. Jag följde debatten och läste alla kommentarerna som välde ut på deras forum. Jag tänkte att även jag skulle bidra med en kommentar och skrev något i stil med:

Hej! Vad kul att ni diskuterar så flitigt. Om en vecka så ska jag åka till Rumänien och bygga ett hus till ett par romer, och jag förstår att ni kanske inte gillar denna fråga. Men jag frågar ändå, är det någon som vill bidra ekonomiskt till husbygget i Rumänien? I så fall kan ni sätta in pengar på ….. All kärlek till er mina bröder och systrar. Mvh Rasta-David.

Gissa om jag fick reaktioner på det inlägget. Jag blev till och med hedrad med en helt ny och egen nyhetsartikel om mig på dessa hemsidor. Det fina med ”glödande kol-metoden” är att den funkar. För efter massivs av hatkommentarer så fanns det vissa inom deras egna forum som satte in pengar till mig och projektet i Rumänien och skrev om det i kommentarerna. Och vips så var jag helt ute ur bilden och det hela blev istället en massa internkonflikter mellan rasisterna där alla var oense om vad det innebar att vara en sann patriot (vilket påminner om när Paulus står inför stora rådet). Det bästa av allt var att det rullade in massvis av pengar från både patrioter och alla andra som sett mig debattera uppe på scenen. Det där med att jag kände att lokaltidningen sumpat en bra chans för Vasile och husbygget var som bortblåst. För nu ville alla helt plötsligt höra talas om det jag skulle göra, och en vecka senare, den 1:a September satt jag intryckt i en rostig gammal bil tillsammans med en massa romer och 60.000 i fickan. Halleluja!

Bilfärden ner till Rumänien var väldigt omtumlande och det var nog först då som jag tvivlade på om detta var en bra sak att göra. Jag visste fortfarande inte med säkerhet om Vasile talade sanning. Nu kunde ju han och hela hans familj göra som dem ville med mig, klubba ner mig och ta mitt kort och dumpa mig i något dike längs med vägen mot sydöst Europa.

Men efter många timmars resande med barnskrik, poliskontroller, cimbalom-musik och energidrickor så nådde vi fram till vår destination i östra Rumänien. Och det var med en blandad glädje som jag tog emot fattigdomen i min famn. Jag var så glad att det faktiskt var så att Vasile och hans familj behövde hjälp, men samtidigt bedrövad då jag insåg att det här skulle bli ett långt och svårt projekt som skulle kosta mycket i form av pengar, tid och kärlek.

Och det är med just de tre orden som jag vill avrunda detta långa blogginlägg. Pengar, tid och kärlek är det vi behöver lära oss att offra. Ibland allt på samma gång. Men alltid kärlek. Utan kompromisser.

Vad som hände väl nere i Rumänien är en annan historia och ett äventyr för sig, kanske får du höra om det i ett annat blogginlägg, kanske inte. I bästa fall i en dokumentärfilm som aldrig tycks bli klar.  

Kram!