Pacifism vs rättfärdigt krig

Det är nu 202 år sedan Sverige senast låg i krig med en annan nation. Merparten av alla människor födda i Sverige har ingen erfarenhet av en krigssituation. Detta innebär att svensken i allmänhet är känslomässigt opåverkad och kan hålla distans till frågan, på gott och ont. Dock har Rysslands agerande på senaste tiden lett till en ökad oro för konflikt, även bland kristna. Vad är rimligast utifrån Bibeln, att vara pacifist eller bekänna sig till läran om rättfärdiga krig?

En biblisk princip som debatten vilar på och brottas med är budordet, ”du skall inte döda” (2 Mos 20:13). Problematiken ligger i frågan till vilken gräns detta kan lydas. Pacifisterna menar att det inte finns undantag, det är aldrig rätt att döda, medan försvarare av rättfärdigt krig menar att detta främst handlar om mord och inte går att applicera på skipande av rättvisa och försvaret av en nation och sin familj.

Pacifism

Den teologiska kärnan för pacifismen vilar i bibelordet Matt 5:38-40, 43-45. Som pacifist tolkar man denna text som Jesu ord om ickevåld och att älska sina fiender. Man menar att kärlek till sina fiender är oförenligt med deltagande i krig eller våldsutövning.

Inom pacifismen finns en stark uppdelning mellan kyrkan och världen och bygger detta på Gudsrikesteologin. De menar att Kristi rike inte är av den här världen (Joh 18:36), som kristen är ens medborgarskap i himlen och man har därför ingen skyldighet till sin jordiska nation (Fil 3:20). Man bör inte strida på världens sätt med vapen utan strida med icke våldsamma medel (2 Kor 10:3-4) och som kristen är man inte är kallade att leva efter den här världens värderingar (Rom 12:1-2).

Paulus uppmuntrar i Rom 12:18-21 till att bevara leva i fred med alla så länge det beror på en själv och att svara det onda med godhet. Förespråkarna för rättfärdigt krig tolkar däremot detta som att det handlar om den kristnes förhållande till hämnd och inte om självförsvar i en hotsituation.

Ytterligare en ledande princip ur Bibeln är kärleken till nästan (Luk 10:25-29). Denna princip kan appliceras och användas i argumentation från båda sidor. Pacifisterna menar att på grund av detta kan man aldrig bruka våld mot en annan människa, oavsett situation, och förespråkarna för rättfärdigt krig menar att älska sin nästa handlar även om att göra vad man kan för att försvara sin familj och sina landsmän.

Rättfärdigt krig

Statens roll som Paulus skriver om i Rom 13:1-7 är ett andra perspektiv som Scott Rae tar upp i sin bok Moral Choices i försvar för teorin om rättfärdigt krig. Här menar man att statens roll att reglera människors självintresse, upprätthålla ordning och skipa rättvisa är ett mandat givet av Gud. Som medborgare är man kallad att stödja staten så länge dess handlingar inte går emot Guds Ord. Därför har de kristna tillåtelse att med gott samvete stödja nationen i utövandet av dess Gudagivna roll som rättsutövare och försvarare även när det innebär bruk av våld. Eftersom pacifister har en annan syn på den kristnes förhållande till staten där staten representerar världens sätt att handla och den kristne som kallad till en motpol till detta, är detta inget argument som håller mot pacifismen.

Rae nämner även principen om att man har ansvar att beskydda och försvara sin familj utifrån 1 Tim 5:8. Eftersom ens familj kan komma till skada i händelse av krig har man skyldighet att försvara dem även när det innebär att skada eller döda andra människor. Dock vill jag mena att detta strider mot den bibliska principen av människans lika värde då man genom denna argumentation har bedömt sin familjs värde som högre än de människor man brukar våld mot för att eliminera hotet.

Ett tredje teologiskt perspektiv som talar för rättfärdigt krig är tron på synden i människan. Man menar att konsekvent pacifism inte fungerar och till och med är ansvarslöst och kärlekslöst i en värld där mänskligheten är fördärvad. Man menar att staten måste ha rätt att utöva våld för att bevara ordning. Dock håller nog de flesta pacifister med om detta då man gör skillnad på den ickekristna statens uppgifter och den kristnes kallelse till ickevåld.

Det är, enligt Rae, inte ovanligt att man som försvarare av rättfärdigt krig har en hierarkisk teologi kring Guds bud. Exempelvis menar man att budet att beskydda sig själv och sin familj står över budet att inte bruka våld. Utifrån detta argumenterar man även att budet att älska sin nästa står över Bibelns ord om ickevåld. Dock skulle jag vilja tillägga i denna argumentation att frågan då blir vem som är min nästa. Detta argument fungerar om man tänker sig sin nästa som de människor man har nära relation till, men om man å andra sidan tänker sig sin nästa som människan man har framför sig, oavsett ens relation till denna, blir kärleksbudet istället ännu ett argument för ickevåld, då att bruka våld mot sin nästa inte är att älska.

De teologiska argument och perspektiv jag lyft fram för rättfärdigt krig kan man härleda till naturlig moral i det hänseendet att den bygger på et tilltro till den sekulära statens mandat från Gud att ta rättfärdiga beslut. De system som är uppbyggda kring utövandet av våld för att behålla ordning menar dessa är något gott. Eftersom staten i de flesta fall inte är kristen så finns här en tro på naturlig moral då man väntar sig att man även utan Guds uppenbarelse kan ta beslut enligt Guds vilja. Dock betonar Rae att dessa beslut måste gå i linje med Guds ord för att räknas som goda.

Pacifismens argumentation däremot har en mer negativ syn på staten och dess beslut. De menar att statens självklara positiva inställning till utövande av våld står i strid med Bibelns uppenbarelse om det goda samhället och Guds rike och att man därför som kristen inte bör följa staten och världens handlingsmönster i detta.

Vad är rimligast?

Jag tror inte att det finns ett rättfärdigt krig, för krig innebär alltid dödande av människor och jag finner inget stöd i Bibeln för att det någonsin kan benämnas som rättfärdigt, oavsett hur ”rena” motiven som ligger till grund är. Jag kan inte se hur man kan bruka våld mot sin nästa och samtidigt stå kvar i Jesu fotspår. Jag menar att ingen rättvisa, inga rättigheter eller stater eller välfärdssystem är mera värt än ett människoliv. Det finns som kristen ingenting värt att döda för, däremot finns det värden värda att dö för. Jag är inte villig att döda för mina rättigheter eller mitt land, däremot anser jag Guds goda vara värt att dö för. Det är min tro att våld aldrig har varit Guds vilja men har blivit ett nödvändigt ont som Gud tillåter för att reglera människors ondska då endast våld kan stoppa.

Dock vill jag mena att det finns en viktig skillnad mellan att Gud tillåter något och att Han sanktionerar något. Och frågan blir då, är vi som kristna kallade att leva det Gud tillåter som ett nödvändigt ont, eller är vi kallade att leva ut Guds rike som är Guds goda vilja? Om man går tillbaka till frågan om vilket som är det goda livet hamnar resonemanget i vad som för en närmre det liv och den värld man längtar efter att se, vilket i kristet perspektiv är Guds rike, och sedan ordna sitt liv för att leva ut det.

Jag är väl medveten om att det är lätt för mig att sitta i Sverige som inte haft krig på 200 år och komma fram till att pacifism är det enda rätta. Ändå är det denna utgångspunkt jag vill ha när jag lever mitt liv.

Det starkaste argumentet för ickevåld är för mig Joh 18:36 där Jesus säger att om hans rike vore av den här världen hade hans lärjungar kämpat för att han inte skulle bli överlämnad åt judarna men nu är hans rike av en annan värld. Guds rike är riket Annorlunda. Kyrkan är, enligt mig, kallad att vara salt och ljus i världen, i den meningen att agera motkultur i en trasig värld som upphöjer den starke och där våld är en självklarhet. Jag tror att vi som kyrka är kallade att utmana detta, och ett steg mot detta liv är pacifism.

Dock ser jag inte att man i allt behöver förhindra att krig bryter ut och i händelse av krig tror jag att kyrkan har en uppgift i att ta hand om skadade och änkor/änklingar och barn, och på så sätt, om man så vill, indirekt stödja krig. Men när det kommer till val då man medvetet kan välja bort direkt stödjande av våld tror jag att kyrkan och man som enskild kristen bör välja bort det, för att det inte går i linje med det liv och den värld vi som kyrka längtar efter att se. Paulus ord i Rom 12:17 anser jag kan appliceras direkt på en kyrka i en våldsam värld: ”Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Referens:

Rae, Scott B. (2009). Moral Choices: An Introduction to Ethics. (3 uppl.) Grand Rapids, MI: Zondervan.